Det känns ibland lite märkligt att sitta och jobba med de här gamla bilderna, inte riktigt som en tidsmaskin, men nästan

På ett sätt har ju tiden gått, men på ett sätt är jag tillbaks där, när jag jobbar  med bilderna, det kanske är det som gör att jag lägger ner så mycket energi och tid på att leta, scanna och blogga. När jag tog bilderna hade jag  ingen tanke på att detta kunde vara något som kunde vara intressant långt fram i tiden. Jag tog bilderna för att det var skoj och för att det kunde vara roligt för mig och kompisarna att ha lite bilder från den militära tiden.

Trots allt var det ju drygt ett år, 15 månader,  som vi spenderade där, och det vid en tid när vi var på väg ut i vuxenlivet. En del hade redan börjat arbeta medan andra hade flera års studier kvar, allt från traktorförare till överläkare.

Här är vi på väg, marscherande på led, men jag måste ha brutit  rättningen i ledet för att få till fotovinklarna. Det var OK, om man hade känsla för när det passade sig.

När jag ser bilderna är det en många jag direkt känner igen, medan det är andra ansikten som jag undrar om jag verkligen har sett någon gång, för de är så obekanta.  Och ibland räcker en näsa som sticker fram för att hela personen ska finnas där.

Lite fler ansikten att känna igen och inte känna igen och ett litet befäl där bakom.

Här kan jag ana att jag har hållit min plats i ledet och att det finns ett led till bakom ryggen på mig. Märkligt nog kommer jag fortfarande ihåg några som tillhörde Grupp ett, två och tre som jag kan ana på bilden (fast snarare minns jag vilket logement de låg på), och det räcker. Namnen är det sämre med.

Sjukvård var negativbladet märkt med, så det här var en del av vår sjukvårdutbildning

Larsson  (se där, ett namn! ) har hamnat på en bår och har blivit ett övningsobjekt.

Och vips är han  uppövad på flaket med sina stora skor.

Han hade tre nummer större skor än jag, men vi var lika långa. Det var han inte ensam om.  Det var i lumpen jag lärde mig att jag hade små fötter för min längd. Dessutom har jag en vanlig skostorlek, så när det är sko-rea finns det aldrig några skor kvar till mig. Och Larsson hade egentligen inte så stora fötter, objektivets fotförstoring har nog hjälpt till.

Stora fötter hade däremot en kille som var nere i förrådet samtidigt som mig och skulle  hämta ut skor, för han hade just ryckt in. Han hade rena Långben-fötterna, storlek 54 eller 56  eller något sådant. "jag kommer inte att få några skor, jag måste alltid specialbeställa", sa han när han stod där i kön.

Vi kom till skoavdelningen och förrådsgubben  frågade: Storlek; fick svsret och gick iväg, men kom raskt tillbaka. "Kängor, gummikängor, gymnastikskor, lågskor, storlek xx, var så god".

Men nu glömde jag visst bort Larsson, honom  skulle  det tydligen övas mer med.

In i en Valp skulle han också övas.

Vad jag minns var det bara bårar den där dagen. Sätta ihop bårar. Bära bårar. Bäras på bår.

... och bygga bårar.

Den här bilden ger mig en  känsla av att vi byggde bårar också, av björkslanor och regnskydd, en kombination av trä- och textilslöjd, där de gamla scouterna visade framfötterna (oberoende av skostorlek)

Rast, vila fanns det också något som hette. Då var det enklare att fotografera.

Det här med att känna igen personerna. Killen i högerkanten är direkt välbekant, trots att så lite syns av honom. Uppstickaren i bakgrunden är däremot en främling.

.

Att njuta av vilan.

...och lite vila efteråt.

Försommaren 1970, Tri-x.