Synd när fina dagar bara regnar bort så att det inte blir fina dagar utan bara blöta militärer och en eljest bild.

Sommaren före hade vi sommarens soliga dagar här och byggde  broar och färjor med bar överkropp, men den när gången var allt blött och tråkigt, i alla fall det som fastnat på bilderna.

Precis så här roligt är det att vänta och vänta och vänta på att andra ska bli färdiga, när de bara gör bort sig.

Men  vi slipper se så mycket av eländet, för den andra filmen ser hemsk ut, verkar ha förolyckats vid framkallningen så den inte är scanningsbar med mina vanliga metoder.

Men här är  ett bildbevis, färjan är på väg över till andra stranden med tung last ( i alla fall en stor terränglastbil)

Förstora så ser ni regnet (och skräpet...).

Nu tror jag det blir lite paus i det militära, så att vi fortsätter att vara i fas med årstiden. Jag har ju redan lyckats avverka en rad sommaraktiviteter, men kanske dyker det upp något och då dyker det upp.

Jag kan i alla fall berätta hur vi tog oss hem härifrån (första biten i alla fall). Det började med gruppvis cykling på tid, med full stridspackning, 6  mil på Uppsalaslätten i  kraftig motvind med oväxlade cyklar. Det var faktiskt lite småjobbigt...

Det skulle ju komma en eljest bild också

Den fanns med på den militära filmen. Minns inte vem det var.

Tri-x år 1970.

Bildbeviset: Jo vi sov och trampade vidare, mötte en Amazon, men fortsättningen är dold i bildlöshetens dunkel

I förra inlägget funderade jag på om vi bara stannade och åt, eller om vi både åt och sov. Vissa indicier tydde på att vi gjorde både och, och här kommer bildbeviset: Ett tält.

Litade han inte på kronans frukost?

Färden fortsatte och vi mötte en Amazon av okänd årsmodell i en gammal stad.

Där vek vi av mot norr.

Den fortsatta färden är sedan inte dokumenterad av det enkla skälet att jag inte kunde. Vi trampade på en bit till och sedan vidtog cykeltolkning, och jag fick det föga nöjsamma nöjet att köra ett av dragfordonen. Eller också var det en spännande utmaning, tio mil på små grusvägar med 20 man på släp. Det  hade jag aldrig gjort förut.

Den stora utmaningen var dragfordonet. Cykeltolkning lämpar sig bra för traktorer som har rätt fartregister och lämplig utväxling, men nu körde jag en gammal  bensindriven Volvolastbil med tre växlar och osynkad låda. Gissa om det blev mycket "slira på kopplingen" när vi krypkörde på krokvägar. Det gällde ju att köra så att det inte ryckte i repet, men det fick inte heller bli slack.

Dessutom somnade killen på flaket efter ett tag, så jag hade ingen som höll uppsikt bakåt på grabbarna, så jag fick titta lika mycket bakåt som framåt. Tur att det var ett bra gäng på cyklarna som hade fattat hur man tolkar i kurvor.

Att det inte blev några bilder av tolkningen är alltså inte så underligt, jag hade annat att göra.

Rast? Eller vila vid dagens slut? Är skärpedjupet avsiktligt? Vad står det på lappen?

Världen är full av små mysterier, i alla fall så hår efteråt Jag skulle ju kunna skriva ihop en rad små förljugna historier kring de här bilderna, men när det gäller den sanna berättelsen slår det slint. En del information kan jag hitta, men det fattas pusselbitar, och är det egentligen  betydelsefullt?

En sak som är både säker och sann är att vår löjtnant, plutonchefen denna sommar, står i förgrunden och är skarp, medan några av mina kompisar har hamnat i lätt bakgrundsoskärpa. Att löjtisen skulle vara skarp tar jag för givet att det var avsiktligt, men fanns det någon tanke med hur oskarpa polarna skulle bli?

Och, vad tittar de på (utom då han som tittar åt "fel" håll och kanske lyssnar)? Även bakom chefen syns någon som tittar åt fel håll.

Om jag tittar på nästa bild kan jag se flera ledtrådar. Vi fick åtminstone mat. Jag kan ana att minst en av de som går på vägen bär på en snuskburk. Mathämtning på gång!?

Jag anar också ett tält inne bland träden, vilket kan vara ett tecken på att vi stannat för natten. Det är fortfarande ljust, men det var ju den tiden på året då det inte säger så mycket, strax efter midsommar.

Här kommer bildbeviset på att åtminstone mat-teorin var rätt.

Jordgubbstider är det nog också, och visst är det väl folk i skogen även på andra sidan vägen.

Jag har vänt på bilden för att se vad de läser, men det gick inte att tyda...

... och det verkar vara mer än en lapp, något man kan bläddra i, och verkar det inte vara så skrynkligt att de kan ha hittat det på marken...

... dessutom verkar det som att de inte bryr sig om kameran längre, de har vant sig vid mig och mitt redskap ...

Kanske har ni också noterat att alla har skyddsmaskväskan på sig och vapnet nära, även när man går och hämtar mat, sådana där små detaljer som gjorde  livet lite besvärligare, men som man vande sig vid. Det var lite enklare med kpisten, men här verkar vi ha AK4-orna.

Undrar om nästa negativremsa kan ge oss något svar på frågorna, eller om de bara väcker nya frågor?

Cykelsemester? Konstiga vägar? Hur gammal är den västmanländska Opeln? Och varför blev det tidstypiska bilder?

Cykelsemester är det väl inte, även om det är sommar och cykel. Eftersom det var militärt  hette det nog förflyttning, för det var det vi skulle göra, förflytta oss norrut. Och vi var ju blivande All-Ingare som skulle tillhöra förband som förflyttade sig med hjälp av cykel. Alltså lärde vi oss att cykla. Vi kunde förstås redan cykla, men det gällde ju att göra det på militärt vis också. Gruppvis, i kolonn, med lagom avstånd, etc...

Den här gången var det ganska behagligt, fint svenskt sommarväder, och bara ren förflyttning, inga konstiga övningar samtidigt.

Men eftersom det var militärt gjorde vi ibland konstiga vägval.

Vad alla tittar på, och varför vi sticker upp i skogen har jag ingen aning om, det är bara att fantisera fritt om det. Men det kan ju inte vara farligare än att jag vågar vända ryggen ditåt medan jag fotograferar. Är det inte också så att det obekanta gör bilden mer spännande? Varför kunde jag placera mig där jag stod, i stället för att följa kolonnen ut i terrängen.

Och titta noga, där är faktiskt en kamera på bilden. Det var fler än jag som fotograferade, men inte lika flitigt som jag och definitivt inte på övningarna.

Men mestadels cyklade vi i kolonn på mellanstora vägar genom det sörmländska landskapet. Vi skulle ju någonstans. Visste vi vart? Ja slutmålet var känt och välkänt, men inte om det fanns delmål, men något talar för det, det var ju redan eftermiddag.

Här är vi kvar i Södermanland men möter en bil från Västmanland. Undrar om bildetektiverna kan bestämma årsmodell även denna gång?

Jag kunde fotografera under tjänsten, tack vare att jag fått ett fototillstånd  av någon säkerhetsansvarig på regementet. Det var alltså inte bara att ta med sig en kamera och sätta igång och plåta. Dessutom fick den ju inte hindra i tjänsten, vilket ju gjorde att allt kunde jag inte fotografera. Sedan hade ju respektive befäl vid en övning sista ordet. Tyckte de att det var olämpligt så var det olämpligt. Och ibland tyckte jag det var olämpligt så då fotade jag förstås inte, eller lämnade kameran i skåpet.

Vad var det då för utrustning jag hade? Jag hade en  systemkamera Minolta SRT101, och till den tre objektiv, men telet hade jag nog aldrig med till regementet. Det var alltså antingen normalen som följde med kameran när jag köpte den,  kitobjektiv som man skulle säga idag, eller en vidvinkel som jag använde. När jag tittar på bilderna undrar jag om det inte var vidvinkeln  som mest satt på, ett Tokina 35 mm, tror jag det var. I kameran satt Tri-x. 

35 mm och Tri-x, är det därför  bilderna ser tidstypiska ut? Eller är det för att de är tidstypiska? Och vad är det då som är tidstypiskt? Värnpliktiga kanske, sådana som inte finns idag. Men var det inte omodernt att cykla?

ABC - - sista delen. När vi kom till herrarna i svart fick vi inte behålla någonting.

Nu skulle vi möta de här herrarna

Men de verkade ju väluppfostrade

De ville ha alla våra grejor, de behövdes visst saneras. Undrar vad vi varit utsatta för.

Det var bara att ta av allt!

Mycket puder hade de.

Nej, riktigt nakna var vi inte, vi fick behålla skyddsmasken.

Men här slapp vi tydligen  även den.

Tillbaks till vårt vanliga jag med en dusch från brandbilen.

Och så var vår ABC-utbildning över. Givetvis var det mycket mer än det ni sett i de senaste blogginläggen, men det här var ju typiskt sådana övningar att jag bara kunde använda kameran ibland.

I nästa inlägg blir det något annat, fortfarande svartvitt, sommar och lumpen, men andra sysslor och garanterat påklätt.