Reflektioner och upplevelser
Jag försökte återvända till Vällingby
Jag vet inte om det gick så bra.
Det var halvdana negativremsor jag hittade så jag brydde mig inte ens om att städa dem.
...nostalgin kändes inte så stark som den borde...
... men när jag nu ändå scannat in dem kan jag ju i alla fall gneta ihop ett inlägg också, så jag inte lagt ner jobb i onödan. Eller borde jag ha större krav på mig själv? Men säg så här, det här är bara vägen, inte målet (var nu det är). Och det är det jag skriver, lika mycket som bilderna, som gör mig klokare.
Kanske är det fel årstid för julskyltning.
Drar mig tillbaks till hemmets lugna vrå.
.
Farväl! Nu packar vi ihop och sticker någonannanstans
Packat och klart.
Sista dagen med gänget?
Kärt farväl
Vi sticker till någon annan plats
Men kanske inte just hit. Låt bilden stå för det okända och oväntade... för det var något oväntat att se dem alldeles utanför när vi öppnade tältet på morgonen. Lika överraskande som när bilden plötsligt dök upp i röran av udda diabilder.
När jag sedan gjort i ordning bilden och lagt in den här, inser jag att med delar av gänget ovan passerade jag just här, på skidor, ett och ett halvt år senare.
Och jag kanske hittar annan nostalgi att ägna mig åt. Vad önskas? Jag lovar inte att uppfylla önskningarna, men... Kanske hamnar jag i nutiden, kanske i barndom, kanske i det okända. Troligen inte i framtiden. Förr eller senare blir det nog också mer lumparnostalgi, men nu tar jag permis ett tag och låter ödet avgöra vilka andra bilder jag snubblar på.
Ha det så bra, så länge.
Ivrigt påhejad blir det ett inlägg till. Extraupplaga kanske. Extra tjock? Extra läsning? Och eftertanke.
Jag hade inte en aning om att mer än 40 år gamla brobyggar- och lumparbilder skulle väcka sådant intresse, och även bland damer som inte kan bli nostalgiska över sin egen värnpliktstid. Att herrar kan gå igång på ämnet märkte jag redan när jag själv var inkallad. Nämnde man det för en äldre man var det som att dra ur en kork så kom allt: ärtsoppan, de kalla vintrarna, dumma schassen, sängarna ... i all oändlighet, och så alla historierna.
Men det är klart, nu börjar jag själv komma till den ålder då man ska vara nostalgisk, så jag tuggar på.
Se så fin den blev...
Vår första färja.
Men det var en del jobb innan.
Nu kunde vi gå ombord.
Vår Sergeant sträcker båda händerna i vädret. Nej det är inte "hands up" eller kapitulation, ej heller någon segergest. Det är helt funktionellt.
Full fart
Det var två små bogserbåtar (kommer inte ihåg vad de kallades) som stod för framdrivningen, och det här var full fart (om jag minns rätt) på båda motorerna. Minns jag fel är jag säker på att det finns läsare som vet bättre och kommer att rätta mig. Så jag är lugn.
Som bevis på att vi kom till andra sidan visar jag nästa bild. (De slår inte varandra i huvudet.)
Förtöjning. Han med trossen var van att förtöja Waxholmsbåtar.
På väg tillbaks
.
En tystlåten ung man från Värmlandsskogarna, som levde på snus verkade det som. En trevlig prick, vi bodde på samma lucka den där sommaren, så vi kom ofta i samspråk.
En gång var det någon i plutonen som slog vad med honom, att han inte skulle kunna stoppa in en hel dosa snus på en gång, hälften under överläppen och hälften undertill. Han såg märkbart nöjd ut och antog utmaningen. Den andre blev snabbt av med sin veckolön.
Jag frågade efteråt varför han såg så nöjd ut på direkten. "Det var ju bara en dosa!". Han hade klarat större vad förut, två dosor på en gång!
.
Undrar varför han ser så nöjd ut?
.
Han brukade alltid se nöjd ut.
Också en trevlig prick.
Eftertanke
Att gå igenom de här bilderna, och välja bilder och scanna dem och sedan skriva och skapa en liten berättelse gör ju att jag tillbringar en stund med både bilder och det förflutna, och det ger också ett perspektiv på mitt fotograferande. Kanske är det trots allt den här typen av fotande som jag gillar bäst Jag hittar många försök till berättande i mina gamla bilder, och även då berättelser som håller än idag, långt efteråt (medan andra faller platt till marken). Men säg inte ordet projekt, då får jag rysningar!
.
När jag trodde att jag var färdig med Laxön och Sand hittade jag dia, och då blev det en färja med lite färg kvar
Ska man bygga en färja krävs det pontoner också och de ska baxas i läge.
Är det en varm och solig sommar gör det inget att bli blöt.
Den här dagen verkar det vara regn, av klädseln att döma.
Det gäller att baxa pontonerna på plats, utan att strömmen tar dem, för då hamnar de lätt vid en udde en kilometer nedströms. Det är det strömmande vattnet, och de svårigheter det medför när man ska ta sig över till andra sidan, som gör att ingenjörstrupperna har tränat färjning och broslagning här sedan slutet av 1800-talet. Men nu är allt bara historia. Och mina bilder en del av min egen historia.
Här håller överbyggnaden på att komma på plats. I princip bygger man en kort bro ovanpå pontonerna, och så har man en färja.
Bygget pågår för fullt. Man kan ana konstruktionen med vertikala ramar och tvärgående balkar.
Ett annat gäng verkar ha tagit sig över till andra sidan med en ponton. Det kräver lite roende.
Den här gången har jag scannat in glasade dia, och då brukar det bli fyra bilder i taget. Det är bekvämast för mig och scannern. När jag scannar negativ blir det fler bilder på en gång och då blir ofta de blogginläggen längre. Det här är kanske en mer lagom munsbit, i alla fall så här på morgonen.
mest en sorts porträtt på unga män...
... och nu är allihop på väg att bli gubbar.
Det de har gemensamt är att de tillbringade en sommar tillsammans för 34 år sedan. När jag sitter här och jobbar med bilderna känns det lite märkligt, när jag ser bilderna är allt så nära, som om jag träffade dem nyligen. Tid är egentligen något konstigt. Då var jag ännu inte på väg in i det som skulle bli mitt yrkesliv, jag hade bara börjat plugga, en del av de andra hade redan börjat jobba, och nu befinner vi oss i den andra änden, på väg ut från arbetslivet. Ändå kan det kännas som igår.
'
Ganska många av dem träffade jag igen sommaren året efter, då vi samlades igen för resterande tolv månader i kronans kläder och några få av dem hade jag kontakt med några år efteråt innan vi diffunderade ut i yrkeslivet.
I vår pluton var det grabbar från Stockholmsområdet och andra delar av Svealand, några värmlänningar, några masar, och några från Västmanland och Närke. Vi hade ganska nära hem när det var dags för helg.
Värre var det för några av Ing3-grabbarna på på tredje pluton. Skulle de åka hem över helgen hann de lagom hem för att hinna fika innan de skulle behöva åka tillbaks igen. Det här var på den tiden när man fick en fri hemresa per månad, och innan man fick flyga, så det var nattåg som gällde till övre Norrland.
Lättast var det för oss stockholmare. Vi gick ut till stora vägen och höll upp tummen, så dröjde det inte länge innan vi fick lift. Vi hade ju uniform på, så det syntes att vi gjorde lumpen. Det var framförallt tre kategorier som stannade: ynglingar som nyligen gjort lumpen, medelålders par vars son nyligen gjort lumpen, och lite äldre herrar som legat inkallade under kriget. Alla tyckte synd om oss.
.
Vi var knappt två månader påLaxön, juni-juli. I augusti var vi "hemma" på Ing1 i Solna. Då var det riktigt nära hem och det var då vi fick den fria hemresan, två SL-biljetter för oss stockholmare, en hem och en tillbaka.