Byggfutten - de har ju rast också.

Jag avslutar min lilla bygg-exposé med en matrast.

En oskarp översiktsbild.

En felexponerad översiktsbild.

Men resten av bilderna är lite mer hyfsade.

Byggbasen och mannen med de mörka glasögonen tog också rast.

.

.

En spader hann de med också.

.

Omplåstring?

.

Undrar vad jag ska gräva fram ur gömmorna nu? Något mer jag har glömt bort?

.

byggfyran -de bygger på höjden - och titta, jag kan se hem!

Byggfyran? Ja det är fjärde inlägget med bilder från detta bygge för 43 år sedan. Det kan nog inte räknas som ett nytt hus längre. Undrar hur det ser ut idag, och hur det ser ut däromkring, jag kanske skulle återvända dit och se efter någon dag. Men nu återvänder vi till en solig aprildag 1970 och till dessa män som byggde i betong.

Det är mycket uppåt i bilderna för jag kunde inte riktigt komma upp till deras nivå.

Ovanför våra huvuden reser sig byggkranen.

.

.

Titta, en besökare med mörka glasögon. Kan det vara en sådan där ingenjör som pratar med byggbossen? Han har hjälm på sig, undrar om jag också fick låna en sådan. Det är så mycket jag inte minns, men många minnesfragment dyker upp när jag scannar in sådana här gamla bilder, och frågorna är minst lika många som minnena.

.

Kranskötaren har en upphöjd position.

Här står han på sin plattform.

Här kunde jag se hem. Vi bodde ovanför lampan till höger om mannen. Innanför det översta badrumsfönstret där har säkert den här filmen legat och sköljts.

.

Bygget 3, plank och betong

Leverans

.

Rejäl tratt.

Ett fång plank

Hur kom han ner i gropen?

.

.

April 1970, inacannad Tri-x

Det här kan väl inte gå? Bringa ordning i buskens kaos med den lilla kameran? Jo, det gick!

Det hade regnat lite igår och vattendropparna hängde på de nakna grenarna. Dags för stora kameran och makrot! Men stopp där! Jag måste pröva något annat, annars bara upprepar jag mig och gör som jag gjort många gånger förut och tar likadana bilder igen, och hur roligt är det, egentligen.

Jag måste pröva något annat, kanske inte för att bilderna skall bli radikalt annorlunda, utan för att tillvägagångssättet skall ändras. Det är ibland vägen som räknas och itne målet.

Jag satte min lilla Zuiko 45 mm/1.8 på min Panasonic G2, m4/3-grejor alltså och lättviktare för att se vad jag kunde få till.

Jag körde på nästan full öppning, för att få litet skärpedjup, en stil jag gillar ibland när jag ger mig in i växtligheten. Nu var det bara buskar som det nyligen regnat på, men jag försökte finna formerna och placera skärpan  för att få de uttryck jag ville ha.

Jag gillar inte heller att använda stativ. Det blir ett helt annat sätt att fotografera, jag får inte den skapande känslan som det blir när jag nyttjar kroppens små rörelser för att fånga in motiven. Med det korta skärpedjupet blir det till en spännande lek.

Jag ville heller inte sätta mig ner eller lägga mig raklång på marken, vilket är ett par favoritställningar. Klädseln och regnblötan inbjöd inte till det.

Ibland blir det bara ytterst små delar av motivet som blir skarpt. Oskärpeområdena  är  alltså en viktig del av bilden.

Ett ensamt litet blad och stora delar av världen i kaos.

Det var ju dropparna som lockade mig att ta fram kameran, så det får väl bli en droppbild också.

.

Kanske kan man fånga ljuset i svartvitt också.

Längre än så kom jag inte på fotopromenaden igår. Fem meter utanför dörren. Övriga utflykter var kameralösa.

Här spelas nog ingen mer bandy! Indignationsfoto eller bara konstaterande av sakernas tillstånd?

Gick förbi här igår och sneddade över den gamla planen.

.

Björken verkar ha en fast plats på läktaren.

Nere på plan har det trasslat till sig lite.

Vänder man sig om ser man vad det handlar om: Ett nybygge.

Men det ser ju lite skräpigt ut medan de håller på. Eller handlar de om "det som göms i snö..."

.