Det här kan väl inte gå? Bringa ordning i buskens kaos med den lilla kameran? Jo, det gick!

Det hade regnat lite igår och vattendropparna hängde på de nakna grenarna. Dags för stora kameran och makrot! Men stopp där! Jag måste pröva något annat, annars bara upprepar jag mig och gör som jag gjort många gånger förut och tar likadana bilder igen, och hur roligt är det, egentligen.

Jag måste pröva något annat, kanske inte för att bilderna skall bli radikalt annorlunda, utan för att tillvägagångssättet skall ändras. Det är ibland vägen som räknas och itne målet.

Jag satte min lilla Zuiko 45 mm/1.8 på min Panasonic G2, m4/3-grejor alltså och lättviktare för att se vad jag kunde få till.

Jag körde på nästan full öppning, för att få litet skärpedjup, en stil jag gillar ibland när jag ger mig in i växtligheten. Nu var det bara buskar som det nyligen regnat på, men jag försökte finna formerna och placera skärpan  för att få de uttryck jag ville ha.

Jag gillar inte heller att använda stativ. Det blir ett helt annat sätt att fotografera, jag får inte den skapande känslan som det blir när jag nyttjar kroppens små rörelser för att fånga in motiven. Med det korta skärpedjupet blir det till en spännande lek.

Jag ville heller inte sätta mig ner eller lägga mig raklång på marken, vilket är ett par favoritställningar. Klädseln och regnblötan inbjöd inte till det.

Ibland blir det bara ytterst små delar av motivet som blir skarpt. Oskärpeområdena  är  alltså en viktig del av bilden.

Ett ensamt litet blad och stora delar av världen i kaos.

Det var ju dropparna som lockade mig att ta fram kameran, så det får väl bli en droppbild också.

.

Kanske kan man fånga ljuset i svartvitt också.

Längre än så kom jag inte på fotopromenaden igår. Fem meter utanför dörren. Övriga utflykter var kameralösa.