En förflyttning i tid och rum igen.

Vi  kommer till en blå värld, blåare än vad ögat kan uppfatta.

På skuggorna ser det ut att vara eftermiddag. Kanske var det kallt.  Vidvinkeln förlänger avståndet till grannen därborta, där även järnvägen går. Den ger även mörka hörn.

Ibland gick solen ner och färgade världen. Här syns det blå bara i skuggan.

Kanske kunde pärlorna frysa till is.

Nere i ån frös det definitivt.

... och jag var aldrig mer än fyrahundra meter hemifrån.

När naturen är för mäktig...

... då mäktar inte scannern med.

Det kan vara svårt för människan också att ta in, det blir ju så mycket.

Nu, så här långt efteråt, vet jag ju inte om den här bilden var lite misslyckad i  exponeringen redan från första början, eller om även Kodachrome kan blekas med tiden. De violetta tonerna, eller är det magenta, såg lätt depraverade ut på diat och blev inte bättre av att passera scannern, men jag ville ändå visa bilden så jag trixade med belysning och nivåer tills jag var någotsånär nöjd.

Den har ett uttryck jag gillar.

Svartvitt gick inte heller, då havererade stämningen totalt. Annars brukar det ibland vara räddningen för att rädda gamla motiv, har jag upptäckt under min korta samvaro med scannern.

I den här bilden var det dock svartvitt som räddade motivet.

Alla de fina ljusblå nyanserna gick förstås förlorade, men jag kunde ju inte ha en hyfsat fin is med äckelfärgad omgivning, och att ta in bilden i Photoshop och behandla bildens olika delar var för sig är jag inte road av, och jag gör ju detta för nöjes skull.

.

Här gick det dock att rädda lite av stämningen utan större mankemang.

.

I den sista bilden var det åter alla blå, och närbesläktade, nyanser som ställde till problem, så jag trollade bort dem genom att ta bort all färg.

De här bilderna satt kvar i sina originalpappramar från Kodak, till skillnad från många av sina kompisar. Det väcker en fundering, kan de här ha varit 2:a-sortering redan från början.

När bergen är för höga

När bergen är så höga att de inte ryms i bilden, då får man fotografera skuggorna i stället.

Det var när jag såg den här bilden som rubriktexten "när bergen är för höga" föddes i mitt sinne. Jag såg då inte bara bergens storhet framför mig utan även naturens storhet i förhållande till den lilla människan. Nu är det ju ingen människa i bilden, så det handlar ju mer om vad jag såg och upplevde, än vad jag faktiskt såg.

Kanske blev det också, när jag hittade bilderna, inom mig ett återupplevande av detta magnifika landskap, då tämligen orört och okänt. Med tiden har det lockat hit klättrare eftersom det finns kilometerhöga bergväggar i trakterna, och det har uppstått en del fisketurism eftersom laxen söker sig hit. Jag tror ju fortfarande landskapet är lika imponerande, men kanske inte längre bjuder på den enormaa upplevelsen av att vara helt ensam, känslan av att närmaste människa, förutom resekompisen då, är långt bort.

"när bergen är ... " fick alltså bli ett litet tema, om än bara med fyra utvalda bilder. Man får inte dra idén för långt, då kan det ju bli lite krystat. Det kanske det blev på slutet i alla fall.

När bergen är för höga får man fotografera uppifrån i stället.

Jag är uppe på ett berg och riktar kameran neråt, jag flyger alltså inte. Förmodligen inte en helt lättläst bild, eftersom normala referenser  till upp och ner saknas i bilden. Storleksreferenser saknas också. men tänk er att isen i ovankant av bilden  är den allra sydligaste delen av det grönländska istäcket, så stämmer det nästan. Det är bara ett par mil kvar till den sammanhängande ismassan (men ganska kuperade mil).

När bergen är för höga blir passen också höga.

När bergen är för höga, då är människorna små.

Men det är klart, människan kunde ha varit ännu mindre om jag valt ett annat tillfälle, men nu gällde det ju att motivera även den sista bilden, och det här med "när bergen" är ju bara en efterkonstruktion.

Vi återvände sedan till tältet som stod uppslaget  längre ner i dalgången, i videsnår som bidrog till kvällsbrasan. Kylan kröp  snabbt närmare när solen gick ner.

Sydligaste Grönland för 39 år sedan.

Visste inte att jag fångat sådana kändisar på bild. En solig eftermiddag på Stadion, del 2.

Starten har just gått och det är 12 varv kvar. Det tyder på att det är ett 5000-meterslopp.

I täten den finske löparen Jouko Kuha (18), som tidigare på sommaren satt världsrekord på 3000 meter hinder på samma bana. Hinderlopppen på Stadiongalorna var alltid en fröjd att se, med stora delar av världseliten samlad och ofta världsrekordförsök. Men nu var det halvmilen och jag tror att Kuha agerade hare.

.

Ny farthållare. På tredje plats ligger nu Ron Clarke (15), Australiensaren som härjat i världsrekordtabellerna några år.

.

Loppet följs med spänning

.

Nu bara tre varv kvar...

.

... och ett varv kvar.

.

... och Clark som inte var någon bra spurtare blev tvåa

Nummer 13 (som jag inte visste namnet på) vann. Tack vare Erik har han numera namnet Lajos Mecser. Trea kom Tunisiern Gahmoudi, som senare på hösten vann OS-guldet i Mexico. Där kollapsade Clark på grund av den höga höjden och led av sviterna  långt  efteråt. Kuha valde som låghöjdsmänniska att stanna hemma.

.

Tidsperspektiv: de här ynglingarna har säkert hunnit fylla 50 för några år sedan.

Det lönar sig att gräva i gömmorna, det är så mycket man glömt bort att man har och att man gjort, och som inte bara är personliga minnen och faktiskt tål att visas upp.

PS. ...och precis när jag publicerat detta möts jag av nyheterna från Boston ...

.

Augustisol i den gamla Stadionborgen.

Torben Gruts gamla Stadion-borg från 1912 var fylld av åskådare denna sköna augustikväll. Kvällssolen  gick lågt och lös publikhavet på läktaren  mot Lidingövägen rakt i ögonen.

Åskådarna framträder inte som individer på bilden, utan just som det hav av människor som de är. Det såg jag nog inte då, och jag tyckte nog inte att det var en lyckad bild. Människorna  är bländade och de är inte skarpa.

Idag gillar  jag bilden.

På innerplan står de riktiga fotograferna. Själv befann jag mig på ståplatsläktaren.

 I bakgrunden ligger ribban på 4.70 och hoppare  nr 1 ska hoppa.

Här har jag behållit scannerns bruntoning och inte beskurit bilden i ett försök att ge bilden en lite mer  historisk prägel.

Stavhopparna har visst hunnit till andra omgången.

Klart för start.

.

Publiken är fokuserad

.

På upploppet.

.

Dags för 800 m antar jag.

Det här var nog bilder som jag då tyckte var lite banala (även om jag säkert inte skulle ha använt det ordet) och hade förmodligen ingen tanke på att de skulle kunna  ses i ett historiskt skimmer många år senare. Jag gick ju inte dit för att fotografera,  jag gick dit för att se tävlingarna och passade tydligen på att ta med kameran just den här gången. Det är jag glad för nu.