En förflyttning i tid och rum igen.

Vi  kommer till en blå värld, blåare än vad ögat kan uppfatta.

På skuggorna ser det ut att vara eftermiddag. Kanske var det kallt.  Vidvinkeln förlänger avståndet till grannen därborta, där även järnvägen går. Den ger även mörka hörn.

Ibland gick solen ner och färgade världen. Här syns det blå bara i skuggan.

Kanske kunde pärlorna frysa till is.

Nere i ån frös det definitivt.

... och jag var aldrig mer än fyrahundra meter hemifrån.