All vår början är så svår, eller from the very beginning om man så vill, eller de fyra första

Scannern har nu drivit mig tillbaks till ursprunget, den där vårdagen för länge, länge sedan, när sjundeklassaren precis hade  vunnit en kamera och hade åkt in till staden för att köpa diafilm. Idag hittade jag den allra första bilden, rejält urblekt Agfa CT18 skulle jag gissa. Så urblekt att den får bli svartvit för att se dräglig ut.

Jag gick upp på takterassen på ett av husen vid Hötorget, de där terasserna som inte finns längre och där tog jag första bilden. Kan jag ha köpt filmen på PUB? Det är ju nära och var ett ställe som jag kände till. Normalt skulle jag nog ha köpt filmen på Kvickly i Vällingby, där vi brukade lördagshandla, men pappa hade fått  blödande magsår och låg på sjukhus och blev kvar där hela sommaren, och besöksförbud var det, det var den där sommaren när det blev några fall av smittkoppor i Stockholm.

Jag hade ju aldrig fotograferat förut, men i filmkartongen fanns  en liten bruksanvisning, med figurer som visade sol, mulet, skugga och så och lämplig exponering för dessa. Det räckte.

Sergelgatan har däremot fått behålla färgerna lite mer.

Riddarhuset har också överlevt hyfsat.

Kan det vara en Volvo Duett som står där.

Uppenbarligen travade jag upp i Stadshuset också. Undrar om jag varit uppe i tornet sedan dess?

Den var också urblekt.

Strävsamma bilder från en civilisationens utpost

Det är fortfarande en utpost, ett 80-tal människor, nu som då, som bor på en avlägsen ö, tre mil från närmsta grannar som bor i en lika liten utpost men på en större ö. På ön, som är 3 km lång finns ett berg som är drygt 1000 meter högt och dit tänkte vi oss. Lokalbefolkningen hade aldrig varit där. Kajak och hundsläde, eller idag speedbåt eller snöscooter, det är så man förflyttar sig.

Men vi gick alltså, strävade uppåt...

Brant sluttning och lösa stenar

Bilderna var strävsamma också, inte när jag tog dem, men när jag scannade. Gamla, inte optimalt exponerade, skräpiga av alla år som gått, och ändå ser jag nu att allt skräp inte är bortstädat. Dags för nya glasögon? Eller glömde jag en bild...

Vi anade att utsikten skulle vara god däruppe, och redan innan vi nått toppen bekräftades det.

En paus kunde behövas  på vägen. Här hade vi passerat den brantaste stignigen och målet syntes i bakgrunden.  Nu var det bara att promenera på, gå och gå och gå...

När vi kommit upp på toppen, hittade vi i toppröset en rostig plåtburkmed två blyertsskrivna lappar, en från en tysk expedition på 30-talet och en från en dansk kartograf på 50-talet. När vi gick därifrån, låg det en lapp till i burken.

Utsikten var vidsträckt och imponerande.

 Perspektivet luras lite på den här bilden, det är svårt att tänka sig avstånden, och hur stora isbergen är. Kanske är det också svårt att se hur högt vi står. Framför oss stupar det brant flera hundra meter ner till vattnet, men vi är alltså inte uppe på toppen.

Hur långt tror ni det är till bergväggen i bakgrunden?

På ett ungefär är det fem mil till glaciärtungan som sticker fram från höger i bakgrunden, och det finns isbitar som är kilometerlånga. Det var lite svårt att fatta när man stod där. Skalan var en annan än vad vi var vana vid från de nordiska fjällen.

Sedan börjar jag ana en sak, att det är bortsorterade bilder jag har skannat in, att de bra bilderna finns i ett "visningsmagasin" undangömt i en kartong någonstans. Jag saknar nämligen  bilder som jag vet att jag tagit, bilder som är bättre än de här. Bra handlar då både  om komposition och exponering. men kanske lär jag mig mer av att skanna knepigare bilder. Dessutom tar det längre tid, så nöjet räcker längre...

Jag har ju ingen brådska.

.

Nyskannat - nyretusherat --nybloggat

Så sitter jag här igen vid min skanner och stångas med gamla motsträviga bilder, skräpiga, ibland kanske lite blekta och överhuvudtaget märkta av ålder, fjärran från de nytagna digitalbildernas rationalitet och strömlinjeformade  produktion. Men det gör ingenting, för jag gör detta för att det är roligt, det får ta tid. Den tid det tar. Kanske är det till och med meningen att det ska ta tid, att det är tiden som är det väsentliga, om den nu finns och inte bara är ett mänskligt påhitt.

Kanske blir tiden till och med stillastående när man sitter där med bilden. Långsamt växer den fram och överbryggar avståndet  till den tid när den togs. Decennierna blir som bortblåsta.  Jag är ju mer än dubbelt så gammal nu, som när jag tog bilden, och har jag åldrats är det inte mer än rättvist att bilden också har åldrats och fått ålderskrämpor.

På väg.

Det gör också att jag tillbringar längre tid med varje bild, så jag har tid att bli vän med var och en av dem, och blir jag inte vän så är den inte klar, eller så är den hopplös. Kanske kan vi bli vänner senare, när jag upptäcker hur jag ska göra. Bilderna blir som små individer.

Den kallades Uhro.

En del av ålderskrämporna är bara rent skräp (bildernas, alltså) och kan städas bort om man är tillräckligt noggrann och flitig. Efter att ha skannat bilden öppnar jag den i Lightroom och efterjusterar lite, men om bilden är skräpig får den gå vidare till en runda i Photoshop, för städning och skräpplockning och det kan (som sagt) ge mig en lång stund med bilden, om jag inte  fattar beslutet att det är ett hopplöst fall.

Det finns ju också möjligheten att bestämma sig för att en del av skräpigheten får tillhöra bildens uttryck, även om skräpet inte fanns där en gång i tiden, vare sig i verkligheten eller i den nyframkallade bilden.

Igår såg jag de här bilderna som hopplösa fall och misströstade och undrade hur i hela fridens namn jag kunde vara så dum att jag skaffade mig en scanner, när allt ändå bara blir skit. (Är det vad som kallas för skaparkris?).

Svartvita kalasbilder med fokus på de yngsta.

Det är när alla gamla kompisar bjuder på 60-årskalas som man märker att åren har gått, och igår var det dags igen och jag hade kompakten i fickan. Ibland plockade jag upp den och tog en del sådana där bilder som inte alla andra tog. Utan blixt framför allt. Och i andra vinklar.

Det blev en kvartett barn som hamnade i det här inlägget.

Så mycket mer är väl inte att säga.

.

.

Isen är aldrig långt bort när man åker båt.

... i alla fall inte i de här trakterna ...

... men jag vet ju förstås inte hur mycket is det är idag och hur förhållandena har ändrats

Tiden har gått, bilderna är drygt 30 år gamla och sedan dess har jag inte varit där, men en hel del av båttrafiken har ersatts av helikoptrar, vad jag har förstått. Dessutom har det vuxit fram en turism som inte fanns då och vi tog oss fram som lokalbefolkningen, med båtar som gick när de gick, i bästa fall inte mer än en dag försenade. Det var is, dimma och storm som styrde.

Om man inte kan språket får man köra in huvudet i luckan och peka på vad man vill ha.

.

Är det långgrunt får man sköta sista delen av transporten med mindre farkoster.

Om motorn lägger av får man ta till bogsering

En högsommartur med båten

Lite svårscannade tyckte jag de här bilderna var. Kan det vara så att Kodachrome är knepigare än andra filmer?