Det kändes bra i morse, så jag stoppade ner en riktig kamera i fickan och det visade sig vara rätt. Riktigt rätt.

Inte ett moln på den blå himlen, solen sken och det var ljust, riktigt ljus i morse. Var det kanske därför  det kändes så fint? Definitivt inget bussväder.  En sådan här dag med ett sådant väder och en sådan känsla kräver promenad. Det var helt enkelt så skönt, eller mådde jag bara bra?

Jag har ju på sistone bara plåtat med lilla kompakten, när jag  över huvud plåtat. För säkerhets skull har den varit med om andan skulle falla på, men idag var det helt  annorlunda, så det blev kort tele med kamera som jag stoppade i jackfickan när jag gick hemifrån, men där fick den inte ligga länge för jag upptäckte fler som njöt av vädret.

Soldyrkare eller bara ett vackert träd?

Den ensamme och busskuren?

Om jag har något mål med mitt fotograferade under en sådan här vandring (den välbekanta till jobbet) så är det att ta sådana bilder som det är roligt att ta då jag går där, för jag riktar ju kameran mot det jag ser längs vägen, eller ska vi kanske säga "det jag ser som bilder längs vägen", och därmed uppmärksammar. En liten anteckning i marginalen av mitt medvetna. Lite brus  i det stora bildflödet från all dagens digitalkameror och andra bildalstrare.

Vad har mina små marginalnoteringar för betydelse i det stora bildbruset? Jag varken Facebookar, twittrar eller något annat sådant, vad allt de nu heter. Jag lägger inte ens upp bilder på Fotosidan längre. Det enda jag gör är att stoppa in bilderna bland en massa ord i min blogg. Men det räcker för mig! Det är ett stort nöje för mig att försök få till något när jag knåpar ihop mina blogginlägg och i det knåpandet är bilderna en stor hjälp, de ger mig ofta inspirationen till orden, för egentligen har jag ju inget att säga.

En kär gammal vän i repris för femtioelfte gången, men jag kan inte undgå att fortsätta fascineras av den här gångtunnelkombinationen. Den har lärt mig mycket om fotografering.

Ibland passerar man färdiga små kompositioner längs vägen man går och då är det bara att tacka och ta emot och njuta, och kanske stanna till och fånga in. Jag ser så många som passerar i modern optimerad höghastighetsmarsch och inte ser någonting. "Det är synd om människorna" för att citera Indras dotter.

En färdig komposition.

.

Så småningom dök en välkänd silhuett upp i fjärran, dämpad i sin framtoning av morgondiset. Det blev fler bilder av silhuetten innan jag var framme vid mitt mål, men de verkar så pass användbara att de nog ska få ett eget inlägg, så jag inte passerar min egen anständighetsgräns när det gäller längd och bildantal  i ett blogginlägg.

Istället ska jag hålla mig jordnära, eller ska vi säga asfaltsnära, genom att studera en vägkorsning. Sådana här småfynd ger den uppmärksamme vandraren lite glädje på vägen, eller hur? Eller också är det jag som är en knäppgök. Men det har jag i så fall alltid varit, ända sedan barnsben.

Morgondiset hjälper till att skapa motiv för fotografen. Oftast är det här en erbarmligt tråkig parkeringsplats, men i morse framträdde den i ett beslöjat skimmer som lockade till sig fotografen.

Jag slutar med ett självporträtt även idag.

Om nu någon undrar vad jag tog med mig i fickan i morse så kan jag berätta att det var ett m4/3-objektiv 45 mm/1.8 med vidhängande kamera. Bilderna är lightroomade från raw-filer, så som jag plägar göra. Det brukar bli så bra så...

...det duger för mig i alla fall

.

Gräver i arkivet och hamnar i Uppsala. Kanske är Dagny hemma nästa lördag så jag får åka dit och fika igen ?

Det är ju synd om gamla råa och ovisade bilder bara ligger djupt nere i arkivets mörker och samlar digitalt damm, så jag grävde och jag fann. Det är alltid roligt att se vilka bilder jag har glömt att jag har tagit. Numera tar det inte så lång tid innan jag glömt det, så det är lite roligt att gräva även i ganska färska gömmor .

Färskt den här gången visade sig vara någon gång i somras, när det var varmare och snöfriare.

Vaksala torg, Uppsala. 5 maj förra året. Fotograferat genom ett fönster högst upp i Konsertbyggnaden, med 9 mm vidvinkel på m4/3-kamera.

Jag landade alltså på en Dagnyfikadag  när jag dök ner i arkivet, och det fick mig att undra: är det dags på lördag igen?

I väntan på fika, oavsett när det blir, visar jag fyra  överblivna svartvita bilder från det tillfället.

Några människor  bara.

.

.

Mer spännande än så blev det inte idag...

.

fslkjsklgjafeijgalnvkdafjbh C (Någon rubrik ska man ju ha!)

Nog blir det ibland lite svårt att variera sig när man går samma väg för hundrafemtielfte gången (minst, känns det som). Det gäller ju både att undvika att ta samma bilder som man redan tagit, och om man dessutom bloggar om eländet måste man ju också undvika att upprepa alla gamla floskler och sedan länge utslitna sanningar.

Den här gångtunneln till exempel,  den var med redan tidigt i blogghistorien (min alltså) i ett av de första inläggen jag gjorde och sedan har den fått bidra med många bilder. En riktig slitvarg kan man väl säga att det är. Eller är  det bara jag som är dum och envis? Ibland undrar jag.

Idag struntade jag i vitbalansen, snön i tunneln fick bli så blå som kameran ville ha den, jag gjorde inget för att dämpa färgen. Kanske blev den till och med förstärkt.

Varför envisas jag då med att fortsätta gå här med kameran, när jag redan sugit ut allt som går att suga ur den här vägen. Ett enkelt svar är ju att jag inte går här för att fotografera, utan att jag fotograferar för att jag går här. Det primära skälet till att gå här, är att ta mig till jobbet, och det här råkar vara kortaste vägen. Fotograferingen  är bara bonus, så att säga.

Dessutom kan ju fotograferingen göra en annars tråkig promenad roligare.  Risken är ju bara att den tar för lång tid, speciellt om man har en tid att passa. Tråkig promenad är annars ingen större risk, jag har alltid gillat att promenera, och jag tänker bra när jag promenerar. Det gäller bara att komma ihåg efteråt vad jag tänkte, i alla fall om det var värdefulla tankar.

Tö först och sedan minusgrader, det gav glansigt isiga ytor att fotografera, och det fick bli lagom blått för att ge rätt isigt uttryck.

Men lite längre bort låg gruset kvar och förstärkte gångvägens sköna böj in i bakgrunden. Att husen lutar bjuder jag på, de är inte huvudmotiven. Dessutom är det inte där man ska titta, blicken ska följa gångvägen in i den mörka bakgrunden och försvinna där..

För säkerhets skull vände jag mig om lite senare och tog en bild i andra riktningen, och där kan ni se att husen står rakt. Ordning och reda igen.

När jag kommit så här långt är en stor del av nöjet redan över. Det fotografiska nöjet alltså,  promenaden består ju, men det är en ren transportsträcka i mitten, mellan specialsträckorna.

Jag kunde konstatera att det fortfarande är mycket vinter  att transportera bort från gatorna.

Jag hade den lilla kompakten med mig idag. Jag håller fortfarande på att bekanta mig med den, det kan man göra hur länge som helst, inte bara med den utan med alla kameror. Ju mer bekanta man blir desto bättre kamera är det. Blir man aldrig riktigt bekanta är den dålig, men den kan ju passa någon annan bra, trots det. Vi har ju olika personligheter, både kameror och fotografer. Det gäller att passa ihop.

Man kan ha olika åsikt om vad som är vettiga kompositioner också. Den här bilden är  kanske en betraktelse över hur vi människor söker oss fram till den bästa vägen. Någonting sådant var det nog jag såg.

Sedan gav jag mig på växtligheten.

Egentligen var det väl ett test av kamerans autofokus och manuella skärpeinställning på kort håll och knepiga motiv. Eftersom jag nu efteråt inte kommer ihåg vad jag gjorde är testet helt värdelöst, men vi kan väl då nöja oss med att betrakta bilden som en bild.

Riktade även kameran åt andra hållet och där fanns ett hotell!

Sedan har jag sett i andra bloggar att man ska sluta med ett spegelporträtt av sig själv.

Gammalt och nytt i Kista

Ibland när jag går där (och det gör jag ganska ofta) relekterar jag över det här med nytt och gammalt i Kista. Det mesta upplevs säkert som nytt, eftersom det var i början på 70-talet som  man började bygga här, på det  tidigare militära övningsfältet. Delar av Kista gård är dock äldre, och i alla fall delar av källaren är byggda på 1700-talet.

Kista gård.

Även när man fotograferar det gamla är det svårt att unvika att få med det nya, i alla fall så här års när det tittar fram mellan de kala trädgrenarna.

Men när man ser de nybyggen som växer fram nu, kan man få ett annat perspektiv på gammalt och nytt. Då är det plötsligt husen från 70- och 80-talen som får stå för det gamla.

I den här bilden blir det i så fall dubbla lager av gammal bebyggelse, det gamla magasinet till vänster och det byggnadminnesmärkta som står uppallat till höger får bilda det äldsta lagret, medan de framstickande 80-talisterna för stå för medelåldern.

Men det man mest lägger märke till är kanske de pågående byggena, där det hela tiden händer något.

Gammalt och nytt...

Före och efter...
Men vad är det för fel på Läderlappen?

Jag tog en liten extrakrok i går när jag gick från T-banan till Ellens/Tårtan, för att passera en del av jaktmarkerna från förskoleåldern.

Det går alltid att fotografera vid Slussen (åtminstone än så länge).

Den Gamla staden är alltid lika vacker och lockande.

Under betongen är stämningen en annan.

Jag söker mig närmare mitt mål.

Trappgränden kan föra mig direkt till målet.

Jag passerar gården där min faster och farbror bodde på den tiden när torrdass på gården gällde.

När jag tagit mig upp för alla trappstegen kan jag ana målet och Maria längst bort i gränden.

Samtidigt  ser jag att fasaden på gamla tobaksfabriken håller på att renoveras.

När jag går hem håller mörkret på att falla över Söder och Maria Magdalena.

Slut.