Det kändes bra i morse, så jag stoppade ner en riktig kamera i fickan och det visade sig vara rätt. Riktigt rätt.

Inte ett moln på den blå himlen, solen sken och det var ljust, riktigt ljus i morse. Var det kanske därför  det kändes så fint? Definitivt inget bussväder.  En sådan här dag med ett sådant väder och en sådan känsla kräver promenad. Det var helt enkelt så skönt, eller mådde jag bara bra?

Jag har ju på sistone bara plåtat med lilla kompakten, när jag  över huvud plåtat. För säkerhets skull har den varit med om andan skulle falla på, men idag var det helt  annorlunda, så det blev kort tele med kamera som jag stoppade i jackfickan när jag gick hemifrån, men där fick den inte ligga länge för jag upptäckte fler som njöt av vädret.

Soldyrkare eller bara ett vackert träd?

Den ensamme och busskuren?

Om jag har något mål med mitt fotograferade under en sådan här vandring (den välbekanta till jobbet) så är det att ta sådana bilder som det är roligt att ta då jag går där, för jag riktar ju kameran mot det jag ser längs vägen, eller ska vi kanske säga "det jag ser som bilder längs vägen", och därmed uppmärksammar. En liten anteckning i marginalen av mitt medvetna. Lite brus  i det stora bildflödet från all dagens digitalkameror och andra bildalstrare.

Vad har mina små marginalnoteringar för betydelse i det stora bildbruset? Jag varken Facebookar, twittrar eller något annat sådant, vad allt de nu heter. Jag lägger inte ens upp bilder på Fotosidan längre. Det enda jag gör är att stoppa in bilderna bland en massa ord i min blogg. Men det räcker för mig! Det är ett stort nöje för mig att försök få till något när jag knåpar ihop mina blogginlägg och i det knåpandet är bilderna en stor hjälp, de ger mig ofta inspirationen till orden, för egentligen har jag ju inget att säga.

En kär gammal vän i repris för femtioelfte gången, men jag kan inte undgå att fortsätta fascineras av den här gångtunnelkombinationen. Den har lärt mig mycket om fotografering.

Ibland passerar man färdiga små kompositioner längs vägen man går och då är det bara att tacka och ta emot och njuta, och kanske stanna till och fånga in. Jag ser så många som passerar i modern optimerad höghastighetsmarsch och inte ser någonting. "Det är synd om människorna" för att citera Indras dotter.

En färdig komposition.

.

Så småningom dök en välkänd silhuett upp i fjärran, dämpad i sin framtoning av morgondiset. Det blev fler bilder av silhuetten innan jag var framme vid mitt mål, men de verkar så pass användbara att de nog ska få ett eget inlägg, så jag inte passerar min egen anständighetsgräns när det gäller längd och bildantal  i ett blogginlägg.

Istället ska jag hålla mig jordnära, eller ska vi säga asfaltsnära, genom att studera en vägkorsning. Sådana här småfynd ger den uppmärksamme vandraren lite glädje på vägen, eller hur? Eller också är det jag som är en knäppgök. Men det har jag i så fall alltid varit, ända sedan barnsben.

Morgondiset hjälper till att skapa motiv för fotografen. Oftast är det här en erbarmligt tråkig parkeringsplats, men i morse framträdde den i ett beslöjat skimmer som lockade till sig fotografen.

Jag slutar med ett självporträtt även idag.

Om nu någon undrar vad jag tog med mig i fickan i morse så kan jag berätta att det var ett m4/3-objektiv 45 mm/1.8 med vidhängande kamera. Bilderna är lightroomade från raw-filer, så som jag plägar göra. Det brukar bli så bra så...

...det duger för mig i alla fall

.

2013-02-25 20:24   begust

Jag uppskattar dina funderingar kring bilderna på din väg till o från jobbet

Besvara

2013-02-25 21:21   elgenper

Det är något visst med att verkligen "beta av" ett begränsat område m e m dagligen. När jag jobbade gick jag en lunchpromenad runt Råcksta Träsk varje dag, alltid med kamera. Men de bilderna vilar i arkivet; på den tiden fanns inte dagens bloggar....

Besvara