Så hamnade jag på Tårtan idag, fast det egentligen inte var meningen.

Det var ju fotofika på konditoriet Tårtan idag och egentligen skulle jag inte åka dit för jag var på jobbet, men plötsligt fick jag tid över och tog därför en spontan tur in till stan.

Tårtan...

Min kompakt var den enda kameran jag hade med, så det  blev ett elddop för den (och mig) i sådan här miljö, och jag lärde mig en del om dess begränsningar...

Framförallt var det fokuseringen som irriterade mig. Inte att den fokuserade fel, utan den röda  blinken den sänder ut för att fokusera när ljuset börjar bli snålt, och som jag inte kunde stänga av när kameran hittat skärpan och låta det avståndet vara kvar, genom att ändra till manuell fokus. Det finns en manuell fukuseringsinställning, men den är värdelös i sammanhanget. Så nu vet jag det. Men jag kan ju trösta mig med att det var det första riktigt negativa jag hittat hos kameran.

Jag satt mitt emot magister Bengt, så det var oundvikligt att han fastnade på bild flera gånger.

På ett fotofikabord blandas kaffet med kameror, objektiv, diskussioner och kaksmulor.

Tänkare?

Bengan visar hur man håller en kamera (eller är det till och med så att han tar en bild).

Några var fortfarande kvar när jag gick därifrån.

.

Snurrigt, blommigt, soligt, snöigt...

Ja, snurrigt, blommigt, soligt, snöigt hittade jag idag, men inte där jag vanligtvis brukar finna mina bilder, där jag går och promenerar  eller strövar med min kamera, utan i minnets arkiv, det som finns i datorn alltså, för i mitt eget minne hade de här bilderna redan utplånats.

Bilderna brukar bara bli liggande där och samla damm, när jag väl gjort mitt (helst) dagsfärska blogginlägg med nytagna bilder, och så glömmer jag bort dem. Till synes kanske ett modernt kortsiktigt beteende och omedelbar behovstillfredställelse, men kanske har de legat där och mognat i väntan på bättre tider. Eller är det ett ekorrbeteende, den som spar han har. Kan ju också skylla på mitt vacklande närminne, men det är ju i det här fallet en undanflykt. Att det är vacklande är däremot rena rama sanningen.

Kanske låter det snurrigt...

I alla fall blev jag förvånad över hur många bilder det fanns, överblivna och oanvända, och en del fastnade jag för och lät dem passera ett varv i Lightroom, för vidarebefordran till bloggen, ett urval utan tanke på att bilderna skulle passa ihop, bilda ett sammanhang  eller illustrera en berättelse.   Blir det någon berättelse är den slumpmässig och något bilderna skapar själva.

Det är klart, jag har ju tagit bilderna, även om det är vid helt olika tillfällen, så något  berättar de nog om mig, även om jag misstänker att den berättelsen kan vara svårläst. Jag kan inte läsa den. Men något visar den på vilka motiv jag  fastnar för när jag får ströva själv med kameran (och sedan fastnar för att göra i ordning och publicera).

Bilderna är tagna vid fem olika tillfällen på fem olika ställen (men bara i tre olika kommuner, om nu det kan ha någon betydelse).

Kanske var det bara så att jag tyckte det var synd att bilderna skulle ligga där i arkivet utan att göra någon nytta. Jag har ju i alla fall tagit dem och sparat dem, så då kan jag ju använda dem också.

Som ni ser finns det ingen planering bakom mitt  fotograferande, eller något mål, eller syfte. Det bara är vad det är och blir vad det blir. Plus att det är en ursäkt för att få skriva, en hjälp att formulera orden. De växer ju fram ur bilderna. Även om de här orden inte verkar ha något med bilderna att göra, så är det så i den inre oförklarliga processen som leder fram till resultatet. För mig är nog den processen minst lika intressant som resultatet. Utan  processen vore  fotograferandet inte längre så tilltalande, för numera är det så enkelt att få till bilder att tekniken i sig inte längre är så krävande.

Kanske är det bättre att göra så här, att låta bilderna ligga till sig innan man använder dem, för att locka fram nya berättelser ur dem. Jag såg nog embryon till många berättelser i  bläddrandet bland bilder idag, eller kunde i alla fall ana dem. Kanske var det även tvärtom, att jag såg bilder till oskrivna berättelser som då och då ger sig till känna i skallen.

Eftersom bilderna är tagna i tre olika kommuner, kan man ju också ordna gissningstävlan: Vilka kommuner? Det går att använda bilder på många sätt.

Godnatt, alla vänner!

.

Varför är det så mörkt i Solna?

Det var ljust i Stockholm

... både på morgonen...

... och på eftermiddagen.

Men i Solna var det mörkt!

... så jag väntade på pendeln...

... och åkte hem.

...eller handlar det bara om konsten att plåga kompaktkameran, när det är taskiga förhållanden?

Ibland kan man väl få drömma sig bort...

... till en annan tid när man kan ligga raklång på marken och titta in bland stråna...

... och känna småkrypen komma upp längs benen ...

... medan man söker motiven...

... och hittar små skönheter.

Det gjorde jag en stund nu på kvällen, drömde mig bort med hjälp av bildarkivet...

... till en årstid utan snö...

... då snön inte piskar ansiktet och fötterna halkar...

...

Hoppsan, jag tappade visst bort drömmen ett ögonblick

Var och en kan gå och drömma på sitt sätt.

Varför ta en massa onödiga nya bilder, när man kan återanvända gamla som  dessutom inte är använda förut.

Eller så kände jag bara för lite omväxling.

Go kväll på er!

Tänk så olika det kan bli ...

Inte för att det är någon nyhet, men det var en banal reflektion jag gjorde häromdagen i snögloppet, den korta lilla stund jag ville stå där på bron och blöta ner min lilla kamera (inklusive mig).

Jag tittade hitåt

Jag tittade ditåt

Jag ändrade exponeringen

Jag ville ha det ljust

Jag ville ha det mörkt

Jag ville använda tele (zoom alltså)

Sedan ville vi gå in, både jag och  min blöta kompakt.  Kanske ville jag testa vad den klarade av.

Samsung Ex-1