Snurrigt, blommigt, soligt, snöigt...

Ja, snurrigt, blommigt, soligt, snöigt hittade jag idag, men inte där jag vanligtvis brukar finna mina bilder, där jag går och promenerar  eller strövar med min kamera, utan i minnets arkiv, det som finns i datorn alltså, för i mitt eget minne hade de här bilderna redan utplånats.

Bilderna brukar bara bli liggande där och samla damm, när jag väl gjort mitt (helst) dagsfärska blogginlägg med nytagna bilder, och så glömmer jag bort dem. Till synes kanske ett modernt kortsiktigt beteende och omedelbar behovstillfredställelse, men kanske har de legat där och mognat i väntan på bättre tider. Eller är det ett ekorrbeteende, den som spar han har. Kan ju också skylla på mitt vacklande närminne, men det är ju i det här fallet en undanflykt. Att det är vacklande är däremot rena rama sanningen.

Kanske låter det snurrigt...

I alla fall blev jag förvånad över hur många bilder det fanns, överblivna och oanvända, och en del fastnade jag för och lät dem passera ett varv i Lightroom, för vidarebefordran till bloggen, ett urval utan tanke på att bilderna skulle passa ihop, bilda ett sammanhang  eller illustrera en berättelse.   Blir det någon berättelse är den slumpmässig och något bilderna skapar själva.

Det är klart, jag har ju tagit bilderna, även om det är vid helt olika tillfällen, så något  berättar de nog om mig, även om jag misstänker att den berättelsen kan vara svårläst. Jag kan inte läsa den. Men något visar den på vilka motiv jag  fastnar för när jag får ströva själv med kameran (och sedan fastnar för att göra i ordning och publicera).

Bilderna är tagna vid fem olika tillfällen på fem olika ställen (men bara i tre olika kommuner, om nu det kan ha någon betydelse).

Kanske var det bara så att jag tyckte det var synd att bilderna skulle ligga där i arkivet utan att göra någon nytta. Jag har ju i alla fall tagit dem och sparat dem, så då kan jag ju använda dem också.

Som ni ser finns det ingen planering bakom mitt  fotograferande, eller något mål, eller syfte. Det bara är vad det är och blir vad det blir. Plus att det är en ursäkt för att få skriva, en hjälp att formulera orden. De växer ju fram ur bilderna. Även om de här orden inte verkar ha något med bilderna att göra, så är det så i den inre oförklarliga processen som leder fram till resultatet. För mig är nog den processen minst lika intressant som resultatet. Utan  processen vore  fotograferandet inte längre så tilltalande, för numera är det så enkelt att få till bilder att tekniken i sig inte längre är så krävande.

Kanske är det bättre att göra så här, att låta bilderna ligga till sig innan man använder dem, för att locka fram nya berättelser ur dem. Jag såg nog embryon till många berättelser i  bläddrandet bland bilder idag, eller kunde i alla fall ana dem. Kanske var det även tvärtom, att jag såg bilder till oskrivna berättelser som då och då ger sig till känna i skallen.

Eftersom bilderna är tagna i tre olika kommuner, kan man ju också ordna gissningstävlan: Vilka kommuner? Det går att använda bilder på många sätt.

Godnatt, alla vänner!

.