När jag vände mig om...

När jag vände mig om  i mitt förra inlägg var detta vad jag såg...

... i kontrast till det jag stått och tittat på.

... eller så här om vi lägger skärpan på huvudmotivet (?).

Den lilla  lokala mat-butiken? Nä de är utrotade av sådana här bjässar...

Jag fortsatte promenaden som egentligen inte bjöd på några intressanta vyer eller motiv. Det hade jag inte väntat mig heller, men lite luft och lite ut-och-röra -mig fick jag, och det var syftet.

De nybyggda bostadshus som växer upp här, som ersättare till plåtskjulen, har ett formspråk som leder tankarna till stadsmiljöer uppvuxna decennier bakåt. Definitivt en kontrast till miljonprogrammets 70-talsbetong i närheten.

En bro fick det bli också...

... och en slutbild, men egentligen hade jag tappat inspirationen.

.

Det här hade jag inte kunnat tänka mig när jag gick ut på promenad idag...

... men i och för sig hade jag inte heller någon aning om vart jag skulle gå. Syftet var bara att gå, inte att gå någonstans. Jag gick åt vänster. Det är inte ofta jag gör det, jag går oftast rakt fram eller till höger. Numera. Innan den lilla Konsum-butiken lades ner gick jag oftare till vänster. Numera finns det bara stora opersonliga matpalats i närheten.

Jag hade inte väntat att finna vad jag fann, jag trodde det fotografiskt skulle bli en innehållslös dag, men när jag plötsligt såg halade jag upp kameran ur fickan.

I färg (men inte mycket)

I svartvitt.

Jag gjorde fynden i bergväggen  där jag gick, och de fanns på bekväm fotohöjd.

Också färg, men inte heller mycket.

.

I ett annat parti var det uppenbarligen en helt annan färg på berget.

Jag tycker det lite liknar ett flygfoto av ett obebyggt landskap. Det finns ju inga vägar.

Här var det ännu färggrannare...

Var jag var?

Det kommer nog att framgå i nästa inlägg. Då vände jag ryggen åt bergväggen och tog bilder åt andra hållet.

Ha det så bra till dess...

Kameran jag råkade ha med: Olympus Pen ep-1, med 45mm/1.8

Jag bara luras! Bilder där färgen är borta.

Som så ofta när  jag ska åka buss hem från jobbet hamnar jag här, i den mysiga miljön under tunnelbanan där bussarna kommer och går. Människorna kommer också och går, om de nu inte springer för att hinna.

Men riktigt såhär ser det ju inte ut, jag har ju tagit bort färgen. Lurendrejeri, förenkling eller bara ett sätt att berätta? Kanske är det ungefär så här vi uppfattar miljön, när vi står där mitt i betongen, i kylan, i väntan på något som inte verkar komma.

Manipulation eller förenkling? Vi tar ju ändå inte in allt i en sådan här scen, när vi står där. Lyckligtvis filtrerar våra sinnen informationen, så vi inte blir vansinniga  och får hjärnan att gå i spinn.

Jag tror att ordet manipulation i sig är förvirrande i det här sammanhanget, vi blandar ihop den gamla svenska betydelsen som snarast handlar om att luras och den inlånade engelsk/amerikanska innebörden att ändra något.

I den här bilden fattas det information. Färgen är borta och skylten är avbruten. Men vi klarar förmodligen av att tolka bilden ändå och förstå vad vi ser.

Så här ser det ofta ut i väntans tider. När kommer bussen?

De här varelserna bryr sig nog inte om busstider.

Till slut en bild med färg. Exakt samma råbild som den ovan, men med färginformationen kvar.

Är då den här bilden sannare? Den ljuger radikalt på en punkt, det ser varmt och skönt ut, färgerna gör bilden behagligare. Att det var -13° syns inte.

Ett tack till Anders F som gav mig inspiration till texten. Bilderna hade jag redan och de är tagna igår med min lilla kompakt Samsung EX1

Bara färg idag, garanterat fritt från svarta figurer.

Jag börjar idag där jag slutade igår men idag blir det färg, extra färgglatt  på fredagskvällen, även om det blir underground-bilder från Kista-betongen.

Annars är det inte så mycket att säga, annat än att de tre första bilderna är tagna igår.

.

Idag såg färgen ut så här.

Men jag flyttade mig till den andra tunneln under centrum-komplexet.

Uppenbarligen blev det fordon i rörelse idag i stället för små svarta figurer.

Sedan var det bara att följa trottoaren.

Slut för idag, tack för idag!

.

De där små svarta figurerna, har de något i bilden att göra?

Ibland känns det som att jag samlar på dem, små svarta figurer som smyger omkring i mina bilder, men ibland blir de större som här.

Ska man jaga bort dem eller ska man samla på dem? Det går knappast att spela schack med dem, det finns ju inga vita pjäser. Snögubbebrist?

De kommer bara gående. Jag kan inte styra dem. De är där de är. Det är bara att trycka på knappen så finns där en bild. I det rätta ögonblicket. Tänk så enkelt.

Hur vet man när det är dags att  ta bilden då? Finns det rätta ögonblicket, eller är det bara en känsla? Kanske måste man ha tur.

Jag brukar passa på när det känns bra. Men hur beskriver eller förklarar man en sådan känsla? Ögonen vet när  det blir bra, brukar jag tänka ibland. Kanske är hjärnan med också, men det märker jag inte, det är ju så mycket som är omedvetet.

När man just kommit upp för den lilla backen kanske är ett bra ögonblick. Jag väntade in det. Men tänkte jag, var det inte bara intuition? Hade jag tänkt kanske jag inte hunnit med.

Men man kanske skall stå på pass och invänta rätt ögonblick, likt den här fotografen som plötsligt dök upp bakom en pelare.

.

Eller så får man klara sig utan figur om det är en plats där sällan någon går. Kanske duger en svart bil?

Jag ska nog samla på fler sådana där svarta figurer. De verkar användbara.

.