"Så kall ni är om handen". "Ja det var så fint ljus i morse"

Det började lite blygsamt på väg till bussen i morse.

Det var innan jag upptäckt att jag lyckats vrida upp ISO:t till max, vilket ju  både gjorde mig konfunderad över tid och bländare och är lite negativt för bildkvaliten. Vantar, kyla och fumliga fingrar är inte alltid en bra kombination. Minus 20 var tillräckligt för att ge fumlighet och oavsiktliga inställningar. Pyttereglagen på kameran är nog designade för varma koreanska fingrar.

När jag klivit av bussen upptäckte jag misstaget och kunde fotografera igen. Men inte var det varmare om fingrarna.  Inte värmde solen heller, fast jag vågade ta med den i bilden.

Kista Science Tower fick agera huvudperson i morgonbilderna.

Dokumentation av bensinpriser?

Bilkö?

mm

Reflexer ska man ha när det är mörkt!

För att visa att det går att ta anständigt ljusa bilder satsade jag också på en annan exponering.

Sedan gick jag in och värmde mig och tog en varm fika. (Nej, det är inte riktigt  sant, jag tog några  bilder till på vägen, men om de blev lyckade har jag inte undersökt än.)

Kompakt foto idag med: Samsung EX1.

.

Det kanske går bättre utan sol

I morse var det mulet så jag behövde inte plåga den lilla kameran med sol som jag gjorde igår. I stället gav jag mig i kast med frosten jag såg när jag klev av bussen.

"Ingen frost utan bild", kan det vara ett motto?

Den lille jag använde idag var samma lille som jag använde igår, min Samsung  EX1. Den ryms verkligen i fickan, och är ganska så behaglig att ha med sig, och det tycker jag är vettigt, för det ska vara behagligt att fotografera, enligt mitt sätt att se, men det är förstås ganska så personligt vad man tolkar in i ordet behagligt. Nöjsamt, avkopplande, fritt, sökande, skapande, lekfullt ...

Något annat än det jag är på väg till i alla fall, jag kan göra det som faller mig in, istället för allt som måste , behövs och borde. Men det finns något annat där också, som jag inte riktigt kan sätta ord på.

Fotograferar gör jag i alla fall. Det jag ser. Men vad man ser är ju högst personligt. Två personer som tittar på samma sak behöver ju inte se samma sak, och nog gäller det i högsta grad för fotografer.

Idag var det alltså mulet och disigt, långt från gårdagens hårda morgonsol. Det ger ett annat lugn i bilderna och det blir andra linjer  och former som kommer fram, än de som solytor och skarpa  skuggor ger.

Möjligen kommer också de små färgfläckarna till sin rätta . Vem hade sett skyltarna i förgrunden och billjusen i fjärran om det varit full sol? Att det är de små  detaljerna som gör det, visste väl Povel redan  för mer än 60 år sedan, så det måste vara sant.

Solfläckar och andra konstigheter med min minsta kamera.

I morse hamnade min minsta kamera i fickan, den som är så liten att den kallas kompakt. Kameran alltså, inte fickan, för den rymmer större saker. Den har ju legat i träda ett tag, om det nu är det kameror gör när de inte är sysselsatta.

Jag försökte provocera kameran bäst jag kunde och riktade den mot solen, sådant jag en gång i tiden fick lära mig att man inte skulle göra.

Men jag försökte ta en normalare bild också.

Sedan fick det bli solfläckar på det riktigt höga huset.

Det blev en fläck till  innan jag klev in genom dörren till jobbet.

Bilderna tagna i morse mellan en busshållplats och en arbetsplats med en Samsung EX1. Den kan den också.

Varianter. Vilken är rätt? Vilken var det ögat såg? Eller finns det ingen riktig verklighet?

Mörker, blandade ljuskällor och snö tycker jag är besvärligt. När jag sitter där efteråt och tittar på bilden vet jag inte riktigt vad som är bäst.

Man kan välja vitpunkt här...

man kan välja vitpunkt där...

...eller bara skita i det där med färg.

Finns det något som är bäst, eller handlar det bara om tre sätt att skildra samma ögonblick eller är det bara en smaksak?

Jag som var där och tog bilden (för det är ju samma exponering ) vet att den första bilden är så kall som det var då, så kändes det. Den andra är för varm. Men jag är ju part i målet, så att säga. Den tredje är ju kanske ett sätt att smita ifrån problemet?

Bara en liten morgonfundering.

.

En trio, samma plats, samma tillfälle, men så olika.

Tre bilder som blev över från fredagens ljusreflektioner. Jag har inte rört mig fler meter mellan bilderna än att jag med gott samvete kan säga att de är tagna på samma plats. Samtidigt vågar jag också säga, det är knappt två minuter mellan första och sista bilden.

Men ändå är de så olika i karaktären.

Ljuset är så olika.

Visst är det väl fascinerande hur mycket man kan uppleva, bara man stannar upp och ser sig omkring.