USCH! - ett lämpligt ord?
och (?) andra lämpliga ord

Usch tycker jag är ett lämpligt ord för närvarande, inte för att jag ogillar vintern, även om den blir besvärligare med stigande ålder, utan för att det beskriver hur jag mår för närvarande, kraxig som en kråka, hotande hostig och snart snorig som en snorgärs.

Jag började tänka på det lämpliga ordet "usch" redan när jag vaknade i morse och inte var mogen att kliva upp,  utan kunde ligga kvar och tänka onödiga men intressanta tankar om lämpliga ord. Att vakna långsamt och inte hurtigt hoppa upp är ju också ett sätt att blidka hostan en aning och inte provocera fram stora hostattacken direkt.

"hostattack? "
"Nej, ingen hosta, tack!"

Efter en stunds tänkande var jag överens med mig själv om att "usch" var ett lämpligt ord för att beskriva situationen. Det började redan i lördags, när jag (i stort sett) jobbat färdigt för det här året. Tröttheten anfallaer.  Det kanske är "gammen" som kommer, eller ska det kanske skrivas "gammeln", men "l"-et hörs inte. Det var ett ord som jag hörde första gången när vi flyttat till Salas södra utmarker, på rena "bonn-landet" som väl jag som uppfödd stockholmare kunde klassa det som.

Ett annat ord som kan vara intressant så här års är ordet för begreppet "gnida snö i ansiktet på någon". När vi gjorde det på rasterna, när snön hade lämplig konsistens, hette det "mula" och inget annat. För några år sedan, lärde jag mig att Stockholm (med omnejd) faktiskt var en "mula"-ö i omgivande "pula"-land. När jag frågade mina barn, som är uppvuxna i Sala" såg de ut som frågetecken, när jag nämnde mula ihop med snö. Hade det varit en åsna inblandad hade det varit begripligt för dem.  Snöpula, eller pula, var deras begrepp.

En undersökning för några år sedan visade att det fanns 95 olika ord i Sverige för att gnida snö i ansiktet, en del med bara liten lokal utbredning. Det lärde jag mig i programmet Språket i P1, som jag lyssnade på i bilradion på den tiden jag var långpendlare mellan Sala och Kista.

Ett lämpligt ord just nu är nog "mja", har ätit frukost och bloggat, så riktigt "usch" är det inte längre.

En bild som inte säger "usch", men har blivit liggande ensam i ett knappt påbörjat blogginlägg, som nu blev kidnappat för att förgylla ett "usch"-inlägg.

.

På jakt efter färg i en (nästan) gråvit värld

Jag har ju mest varit ute när det varit mörkt de senaste dagarna, men i morse lyckades jag vistas några minuter i lite snålt dagsljus och genast var jag tvungen att gräva fram kameran ur väskan.

Jag insåg snabbt att det var färgen jag var ute efter...

... och då kom den bara rullande...

Jag vände mig om och några färgfläckar fanns det där med.

Färg, var det...

Clas Ohlson i snöväder...

... det kanske snöar på hans hatt.

Plötsligt kunde ljuset anas,  en bild så var det borta...

Alldeles vitprickig på min svarta jacka tog jag sista bilden.

Min mor,
advent och fika
och ett livsöde

Det var adventsfika i söndags, på Väsbygården i Vallentuna där min mor bor sedan ett antal år. I januari fyller hon 90 år och det är inte så många funktioner hon har kvar i sin sargade kropp. Det är länge sedan hon kunde använda sina fötter, och synen är ytterst begränsad, för att bara nämna något. Livet är kort sagt ganska plågsamt. Men hon är envis, annars skulle det inte gå, en överlevare.

Advent, då ska det vara adventsfika, kaffe och godsaker till det.

Det var dukat långbord och vi satt vid ena änden, som sutte mor på honnörsplatsen.

Här kom Caroline,  en av de anställda, och pratade med mor när hon kom till jobbet. Åldersskillnaden är nästan sjuttio  år.

Caroline är ung och vältränad, tävlar i triathlon och allmänt aktiv. Kontrasten mot min mor är stor, inte bara nu utan även om jag blickar bakåt. Min mor har inte kunnat springa sedan hon gick i småskolan. I januari när hon just fyllt sju fick hon en öroninfektion som inte gick över och spred sig i kroppen och ledde till benröta, så hon hamnade på sjukhus för en lång vistelse i sjuksängen.

Hon har berättat om hur vackert det var den majdag med solsken och nyutslagna björkar, när hon kom hem från sjukhuset. Det var bara det att då var hon inte sju år längre, hon hade hunnit fylla 12 och var som ett utmärglat benrangel. Hon hade också hunnit med att bli inkörd i bårrummet på sjukhuset, där man placerade  de avlidna, men hon vaknade upp igen. Så visst är hon en överlevare. Fler sjukhusvistelser väntade. Och medan hon varit på sjukhuset hade hennes mor blivit blind.

.

Idag avslöjades min rätta identiet...

Snöhögarna börjar bli riktigt resliga och husen gömmer sig där bakom.

Men det finns andra som sträcker på sig i snövädret

När jag passerade lekparken var det en flicka som upptäckte mig när jag vandrade  förbi och ropade till när hon såg mitt vita, snöpudrade skägg.
– Titta!

Jag vinkade lite lätt åt hennes håll.
– Han vinkade! ropade hon förtjust till sina kompisar, och vinkade tillbaka. När jag gått en bit till hojtade hon glatt: 
–Jag tror det var tomten!

Så nu vet jag det.

Solen började hitta små hål i molntäcket.

Och guldfärgade himlen.

.

Man får ta vara på det lilla ljus som finns, så här års

Speciellt gäller det att ta vara på ljuset om man går ut innan det är som ljusast, men igår lyckades jag fånga några ljusglimtar.

.

Andra tider får man utnyttja det konstgjorda ljuset, som i morse.

.

Men kanske ljusnar det i dag också.

Alla bilderna tagna utanför min dörr. Jag var nog aldrig mer än två meter hemifrån.

.