En morgon i anspråkslös avspändhet,
mellan busshållplatsen och jobbet

En morgon, närmare bestämt i går morse när solen sken från en klar himmel och kastade sina skuggor, gick jag där med min kamera och såg. Det är två nyckelord i mitt fotograferande: gå och se. Utan dem blir det inga bilder. Utan dem är det heller inget nöje, även om jag inte har någon kamera med mig.

Denna morgon såg jag ljus och form, sol och skuggor, liv och mörker. I alla fall är det vad jag nu efteråt ser att jag såg. Det är inte alltid jag uppfattar vad jag ser när jag går där med kameran, jag upptäcker det först efteråt när jag tittar på bilderna.

Inte samma bild som ovan, men nästan.

Det var inte bara ljus och mörker, sol och skugga som fanns där, det var också det gula och det gröna, försommarens fräscha färger, en livgivande symbol för den årliga pånyttfödelsen.

Några steg framåt och scenen och motivet ändras. Kanske är det andra kontraster det handlar om här: betong och växtlighet, uppe och nere, gångväg och bilväg (trafikseparering skulle kanske planeraren säga).

Vinklar och vrår kan det också handla om, och att något tittar fram i vinklarna och ut ur vrårna. Det är väl det som kallas komposition, kan jag tänka mig, det där som bara blir när jag tittar i sökaren och det känns bra.  (Och ibland misslyckas kapitalt, ska jag väl tillägga.)

En bild bara för att det är vackert.

Och en bild för att jag gillade molnet.

Sedan måste jag ju erkänna att jag stulit två ord i rubriken från Affes Spånerier: anspråkslös och avspändhet.  Jag tyckte de passade så bra.

.

Det är inte alltid det blir vackert när det är vackert (gamla sanningar upprepar sig), men herr Rappne hade förstås hatt

Jag kom dit för tidigt, men det var med mening, för morgonen var så fin och jag kunde ta mig en promenad bland träden.

Men stämningen en vacker, solig morgon nästan utan moln och blå himmel, är svår att fånga på bild, det är alldeles för vackert och ska avnjutas på plats, gärna ensam med träden.

Kontrasterna blir för stora och svåra att bemästra om man vill ha mjukt romantiska blider för att skildra den delen av upplevelsen. I stället får man kanske satsa på ett hårdare uttryck.

Men allra bäst är ju att gå där själv. Med betoning på själv, så man kan njuta fullt ut. Kanske skulle jag ha lämnat kameran också för att inte störas av den, men i stället valde jag att försöka integrera den i upplevelsen.

.

Så här i efterhand testade jag om svartvitt kunde  göra upplevelsen mer gripbar, genom att man då slipper de påträngande färgerna. Kanske måste man begränsa informationsmängden till våra stackars hjärnor.

Men det tänkte jag inte på när jag lufsade runt där i slottsparken i går morse, alldeles ensam, jag bara njöt och och gick långsamt för att inte störa njutningen.

Svartvit njutning... ?

Slottspark?
Ja , just det; Ulriksdals slottspark.

Jag var på väg till Slottsträdgården för en konferens.

Men jag kom, som sagt, för tidigt...

Jag hann ner till vattnet också.

När konferensdagen var över, var det dags för en "social aktivitet".

Herr Rappne visade  sin trädgård och pratade jord. Och han hade hatt.

Herr Rappne var inte ensam om hatt och jag var inte ensam om att ha kamera.

Det var dagens betraktelse, kring gårdagens händelser.

.

Taffliga tafattheter,
mustiga misslyckanden
eller bara banala bilder...

Jag försökte idag också, att ta några nya bilder som jag inte tagit förut, och då kan det kanske bli lite krystat om man riktar kameran mot samma motiv som man riktat kameran mot så många gånger förut. Till slut kan man tröttna på motiven och i ren desperation göra konstigheter i hopp om att det ska hända något, fast allt tycks fel.

Dagen första desperata bild blev denna

Ett torn som sticker upp på andra sidan motorvägen.

Ännu ett desperat försök att få plats med det bångstyriga hotelltornet i en bild, fast det egentligen inte får plats i sin helhet när man närmar sig från detta håll, om man inte har en supervidvinkel med sig förstsås.

Det är klart, jag kunde ha fimpat lite av förgrunden, men det ville jag inte. Hellre offrade jag toppen på huset som bildmässigt egentligen inte skulle tillföra något väsentligt. Dessutom skulle det ju ha blivit betydligt snedare och vindare.

Men ett nytt motiv hittade jag.

Läsa morgontidningen?

När jag gick hem hade jag uppenbarligen blivit ännu desperatare...

!!

Det är inte klokt vad man utsätter den stackars lilla kameran för, när lekfullheten och experimentlustan slår till, och det är ju därför jag fotograferar, för att det är skoj.

När jag passerat motorvägen lugnade jag ner mig och spanade in fridfullare motiv.

Speglingen i en vattenpöl.

En icke lönnlös bild, om man säger så ... med lite av det lokala djurlivet på plats.

Och en till...

Mer spännande än så var inte dagens upplevelser. Och bilderna blev inte lika misslyckade banaliteter som jag trodde när jag gick där, några dög ju till bloggbilder! Och längre sträckte sig inte mina ambitioner denna dag.

Kameran var en Lumix G2
och objektivet kitzoomen 14-45 mm

Bortglömd svartvit sand

Claes skrev om  rester och då kom jag ihåg att jag hade gamla rester liggande som jag inte gjort något åt.

Tack Claes!

Jag letade därför rätt på dem någonstans  i glömskans regioner, men särskilt långt ner låg de inte, det var ju bara förra månaden. Sand på strand handlar det om, i svartvitt

Stranden.

Ska vi kalla det konferensfynd? Eller pausunderhållning? Det var ju i pauserna jag fotograferade. Tur att det var nära till s anden.

Kornigheten får man på köpet.

Inramad sand på strand.

.

Struktur och mönster.

Vattnet som skulptör.

.

Det var mina gamla rester.

.

En andningpaus en dag som innebar mest släpande och borttappade nödvändigheter

Idag är jag trött. Det blev en lång söndag igår med mycket släpande. Ok, då morgonen var lugn, men sedan...

När jag kom till Sala skulle jag tanka, men jag hade ingen plånbok, men sonen hade pengar så det löste sig. Men var var plånboken? Det hjälpte inte att jag vände bilen ut och in, höll den upp-och-ner och skakade. Ut föll ingen plånbok.

Sedan lyfte vi på en släpkärra på min krok (Ja , den sitter därbak på bilen).  Men först var vi tvungen att hitta ... ja jag har glömt vad det var vi inte hittade då.

Sedan åkte vi mest bil.

Så småningom hamnade vi här

Vi skulle flytta sonens sista tillhörigheter från lägenheten i Sala till nya bostaden i Linköping, där han bestämt sig för att bo efter att ha pluggat två år i Växjö, för att det "ligger mitt i". Jobbmässigt alltså.  Men det var ingen bekväm gård kring huset han valt att bo i, inte för bil med släp i alla fall. Det blev mycket trixande och backande och armviftande för den som stod utanför, och efter lite letande hittade vi också några nödvändiga nycklar någonstans i bilen. Och vi fick in sakerna i lägenheten. Bekvämt lägenhetsval! Vi slapp bära i trappor, rakt in på nedervåningen. Tack för det. Ett bra val.

Nej det är inte min son.  Men han var också ute med sin pappa. Oemotståndlig där han gick så självsäkert.

När vi trixat in och trixat ut bilen parkerade vi den på torget utanför. Om man tar upp två parkeringsplatser, måste man då ha två parkeringslappar på bilen? Vi bestämde oss för en.

Vi hann med en liten andningspaus innan jag skulle åter till Sala. Kärran skulle ju återlämnas på OK före kl 22, när de stängde. Jag var där kvart i!  Och jag hittade nyckeln till låset på kärran. I Linköping var den borta. Och när jag skulle betala kaffet på macken (måste ju hålla mig vaken tillbaks till Sollentuna), hittade jag den borttappade nyckeln till Calles gamla lägenhet i Sala. Den (nyckeln alltså) låg i myntfickan på mina jeans (som jag haft på mig hela tiden). Kunde alltså hämta blommorna som var kvar där, och ta med mig hem.

Linköpings domkyrka, fri hand, 1/5 sekund, men det fanns pelare att ha som stöd.

Vi var överens om att vi måste gå dit igen, när vi har mer tid. Nu blev andningspausen allt för kort.

När jag kom hem låg plånboken på köksbordet.

Och, som sagt, jag är trött idag.