Jag ska inte sitta på den platsen när jag fikar, att jag inte lärt mig det! (DAGNYS)

Att fånga Anders var inte så svårt, han satt mittemot och ljuset föll hyfsat på honom.

Redaktör Fröderberg satt bredvid mig och han gick att fånga in med vidvinkeln.

Damerna var svårare att fånga på bild, eftersom de satt i det hemska motljuset. Det är ju där man ska sitta om man ska fota kring bordet, med ljuset i ryggen. (Det gäller att komma i tid!)

Ewa och unge herr Fröderberg.

Här i motljuset.

.

Anna tittar undrande på något Rauni packar upp.

Med svartvitt lyckas jag rädda henne ur skuggornas värld.

.

Vad var det som hände här?

Det har jag glömt bort.

Sedan gick jag och Ewa och inspekterade ett annat hus, men det får bli en annan historia.

God natt!

Morgonhäck med kort skärpedjup

Det är synd att missa våren, snart är den förbi med alla uttryck av liv och lust. Många  av uttrycken måste man stanna upp inför och kanske gå nära, för att upptäcka skönheten.

Ett makroobjektiv kan vara ett sätt att närma sig och se det sköna.

Skärpedjupet är begränsat, så det är en spännande lek att pröva sig fram och bestämma var i bilden man lägger skärpan, speciellt om det inte finns något direkt huvudmotiv i bilden.

Det kan till och med vara så att det är den lilla skärpezonen som skapar motivet, speciellt om inte motivet är ensamt och isolerat, utan bara en enda röra, där ögats utsnitt påverkar vad och hur vi ser.

Det gäller förstås också att de oskarpa delarena av bilden inte blir för groteska eller fula. Ibland kan det vara svårt att se i sökaren, så när man efteråt tittar på bilderna kan det dyka upp riktiga missfoster. Men här gäller det, liksom i många av livets aktiviteter, att övning och återkoppling ger färdighet. Med tiden lär man sig vilka skönheter i sökaren som bara luras och inte ger något snyggt efteråt och vilka som skulle kunna vara njutbara.

Här finns det linjer i bilden, men de är inte skarpa. Skärpan ligger i stället på några utvalda detaljer. Dessutom släpper jag in lite mer ljus i bilden och intrycket ändras

Så här års kan det bli snygga blandningar av fjolårsrester och det nya spirande. Livets kretslopp i miniatyr kanske.

Gammalt och nytt på samma kvist och något gult spännande i bakgrunden som utmanar fantasi och känslor

Det går ju också att styra var i bilden det spännande gula ska ligga.

Här lät jag istället kvistarna framträda, och genast blev det ett nytt intryck.

Bara några enkla morgontankar. Hoppas ni får en trevlig vårdag!

Syren och spiraea var huvudingredienserna i receptet. Och det var färska ingredienser, alldeles nyplockade.

.

Det är för enkelt att ta bilder idag
lika fuskigt som miniräknare och GPS!
Eller bara några gathörn på Söder?

Det är en idé till blogginlägg som jag haft ett tag,  "Det är för enkelt att ta bilder idag...", men det har inte blivit något av idén så nu snor jag rubriken till några bilder från gårdagens solskenspromenad till och från  fikat på Twang.

Längs vägen hittade jag en reflektion över livet, och samtidigt föll ljuset fint, inte solen direkt utan mjukare reflekterat från huset mitt emot.

Tänk vad enkelt det är att ta en sådan här bild idag! Och i färg dessutom.  Bara att lyfta kameran och trycka på knappen. Nästan i alla fall. Eftersom jag hade ett manuellt objektiv fick jag fokusera manuellt. Lite mera jobb, lite svårare? Kanske, men också roligare? Om det ska bli en färgbild eller svartvit bild kan jag bestämma när jag kommit hem och sitter vid datorn. Även en del andra beslut kan jag skjuta upp och behöver inte fatta i fotoögonblicket.

När jag lärde mig att fotografera var det mycket svårare. Det krävdes mer kunskaper (eller var det bara andra kunskaper?). Och det krävdes andra beslut. Skulle jag sätta svartvit film i kameran, eller färg, occh i så fall dia eller negativ film. Eller skulle man ha två kameror med sig, en med svartvit film och en med färgfilm.

Det är skönt att slippa allt detta, tycker jag. Jag gillar friheten som det digitala fotograferandet ger mig. Jag saknar inte för ett ögonblick  hantverket i mörkrummet, möjligen är jag lite avundsjuk på dem som gillar det, att de står ut med det.

Ögonblicket efter den föregående bilden tog jag denna, eller kanske några ögonblick senare, tjejen skulle ju hinna fram  så hon kom in i bilden. Hade jag hunnit med det om jag haft en kamera med svartvitt och en med färg? Det gäller ju inte bara att hinna byta kamera, man måste ju också hinna fatta beslutet, det beslut som jag nu kunde skjuta upp tills jag satt hemma vid datorn. Jag hade tankarna på både färg och s/v när jag fotade, men jag behövde inte bestämma mig i själva fotoögonblicket. Lika skönt det, när man är tveksam. Man slipper de där tillfällena när man spolar tillbaks en delvis exponerad film för att byta till en annan. Skönt, eller alldeles för bekvämt?

Menar jag nu att det är fusk att fota digitalt? Givetvis inte, i så fall skulle jag vara en fuskare själv! Det var snarare en reflektion över förlorade kunskaper och om det ligger något negativt (kunskapsmässigt) i denna förlust, eller om det enbart är positivt.

Ta det här med GPS, till exempel.  Folk följer den blint och blir det något fel är de sedan alldeles vilse. Hur blir det då med kunskaperna att läsa en karta? Ganska dåligt tror jag.  Ligger det då någon bildningsförlust i det? Vad vet jag, men jag tycker det är synd, men å andra sidan är jag kartälskare sedan barnsben. Samtidigt tycker jag att det inte är något fel att ha koll på sina omgivningar.

Mycket blått var det här. Skulle kanske ha varit synd om jag bara  haft svartvitt i kameran.

Tyvärr är inte sökaren på min lilla G2:a helt perfekt (i alla fall inte ihop med mina ögon och glasögon) så mannen till vänster krockar nästan med bildkanten, men jag tycker han kan få vara med ändå.

I nästa gathörn (eller var det näst-nästa) hittade jag en hel konferens mitt på övergångsstället. De hade en lång animerad diskussion om vart och hur och när...

Sedan var det miniräknarna. Vad har det med saken att göra? Det är ju ett bra hjälpmedel, men jag finner en likhet med GPS:n, att de också åstadkommit en oförståelse för vad man håller på med och litar blint på vad som står, hur orimligt det än är. Räkna utan att förstå kan vara  förödande ibland, lika illa som att stå mitt i skogen med en GPS utan batterier. Och förstås en modern kamera utan batterier.

Hur många som växt upp med miniräknare klarar av att med huvudräkning direkt  se att de får betala 120 spänn för två paket fläskytterfile (eftersom det inte längre finns 10-öringar). Min erfarenhet säger att det är många som inte klarar det.

Ska man gå över gatan i färg...

...eller i svartvitt? Det kanske beror på vad man har för kläder.

Eller är det kanske så att det beror på den moderna tekniken, som gör båda alternativen lika möjliga.

Bengan på väg till boxningen med ryggsäcken i hand och telefonen i örat. (Också modern teknik!)

.

Men jag fortsätter åt ett annat håll.

Slutar med ett välfotat motiv i två versioner.

Färg.

Svartvitt. Men det kunde blivit tvärtom. Den moderna teknikens frihet.

.

En snabbis från Twang

Det var några fotografer som samlades på Twang, trots att den sköna solen värmde utanför, och några snabba bilder får det bli.

Bengan med liten kamera.

Bengan med förvuxen kamera.

En tänkare?

Nej, det var en fotograf.

Det ska gå...

Affe kom lite senare, så då får man sitta där det finns plats...

Ursäkta, Affe!

Det var vad det blev...

... och halva skaran fastnade inte på bild.