En oktett domkyrkobilder - men var är kyrkan?

Domkyrkobild 1.

Sakta strosade vi uppåt stadens höjder, ditupp där kyrkan står och universitet finns. Över stadsbilden tronar domkyrkotornen, svåra att missa. Var det inte där Gammel-Maja höll till?

Domkyrkobild 2.

Under vandringen tappar man ibland synkontakten med kyrkan, om man inte är uppmärksam. Det var väl här idén föddes, så jag backade några steg och tog bilden.

Domkyrkobild 3.

Ibland gäller det att se upp annars kanske man är ute och cyklar.

Domkyrkobild 4.

En lykta kan kanske belysa problemet.

Domkyrkobild 5.

Så där i förbigående.

Domkyrkobild 6.

Allt som blänker är inte guld, men det kan kanske förvilla oss.

Domkyrkobild 7.

Blev Tobbes kyrka bättre?

Domkyrkobild 8.

?? Falskskyltning?

Sådant som man kan se en lördag i Uppsala när man har fikat.

.

Det öppna landskapet (fortsättning)
och ett öppet landskap till

Vi skildes åt nere vid sjön i förra blogginlägget.

Därborta, på andra sidan vattnet, kan vi ana det öppna landskapet.

I skogskanten gör skogen små inbrytningsförsök för att återta mark.

Men det som brukas är öppet.

En väg delar landskapet.

Följer man vägen till höger kommer man till Steninge Slottsgalleria där jullunchen väntade. Medan vi åt kunde jag studera glasblåsarna som gjorde glastomtar och kände tydligt strålningsvärmen från ugnen när ingen stod i vägen.

Efter maten och mätt i magen passerade jag ett annat öppet landskap med ett motiv jag gärna återvänder till.

Markims kyrka när solen sjunker ner bakom träden.

.

Kyrkan och stenen

Tittar man åt andra hållet anar man hur skymningen kommer rullande över åkrarna.

Visst är det öppna landskapet fantastiskt!

.

Fotografer som fikar

Solen sken men vinden bet kallt innan Broströms fik öppnade dörrarna i morse.

Men när vi kommit in i värmen och fått varmt kaffe, kom strax kamerorna fram...

OM-1-febern har nått även hit, den är tydligen smittsam. Här provar Otten Raunis gamla kamera.

Även NEX-febern har kommit hit...

Tobbe försöker tämja nyförvärvet.

Men Rauni hade flest kameror. Där låg grabbarna i lä.

Uppmärksamma lyssnare.

Fokuserad läsare.

Otten har tagit på läsglasögonen.

Här drar ett uppsluppet gäng vidare ut på stan...

Tobbe, Rauni och Martin.

.

En kamera som ger välmående, bilder som är tilltalande och andra funderingar i väntan på maten

Jag skulle  äta jullunch idag, men hade möjlighet att åka dit tidigare och njuta av det jämna sköna ljuset från en lätt mulen himmel över lanskapet. Njutningen innefattande också en knapp timmes strövande. Promenad vore fel att säga, så fort gick det inte, och egentligen är det nog strövare jag är, "färdas utan att följa någon förutbestämd väg" beskriver Akademins ordbok ordet ströva. Men färdas låter lite ambitiöst. "Vandra för nöjes skull", skriver Wiktionary om ströva. Men strosa, då, är det vad jag gör? Då skriver Wiktionary  "ströva utan mål" och då känns det som vi börjar gå i cirklar.

Vad som är säkert är att jag gick och att jag såg vasstrån och att jag hade kamera med mig och att jag funderade på skärpedjup och om jag skulle kunna ta en vass bild i form av en vass-bild.

För att precisera frågeställningen: Kan jag se i sökaren om strået är skarpt, och om jag inte kan det kan jag ändå få strået skarpt. Jag var ganska säker på att svaret på den första frågan var nej, så jag testade inte ens.

Däremot testade jag autofukusen  för att se om jag med hjälp av fokusindikeringarna skulle kunna träffa rätt. Resultatet syns nedan.

Jag vet att detta inte hade varit något problem med min stora systemkamera, för den har en bra och (tillräckligt) bra spegelreflexsökare, så stt jag kan se vilket strå som är skarpt och vilket som inte är skarpt. Det klarar inte den elektroniska sökaren på min G2, upplösningen räcker inte.

Lite småglad över resultatet (men säker kunde jag inte vara förrän jag kom hem och kunde titta närmare) flanerade jag vidare, om man nu kan flanera ute i naturen, flanörer hör väl hemma i stadsmiljön.  "Vandra omkring utan syfte eller mål", säger Wiktionary, men anger också "dagdrivare" som synonym.  Så då drev jag väl vidare då.

En väg att strosa på?

Vägar är så härliga motiv, lätta att missbruka, inte minst när de böjer av så här spännande i bakgrunden och retar betraktarens fantasi.Ett urgammalt motiv och flitigt använt, men jag tycker det fungerar fortfarande och det duger för att öva sig på, när man håller på att "köra in sig" på en ny kamera, eller testa vad den går för.

Jag har redan i en tidigare blogg nämnt ordet behaglig, men det tål nog att upprepas, att kameran känns behaglig att jobba med, när normalzoomen siter på.  Trodde nog inte att jag skulle använda det ordet om en kamera.

Behaglig , som ger välmående, Wiktionary.

För att fortfara att ha det behagligt, slank jag ner på stranden. Om jag ska tro Wiktionary förflyttade jag mig då omärkligt, för jag  tror inte att jag "rände efter en person av motsatt kön". Möjligen rände jag efter bilder.

Kameran fortsatte att vara behaglig och jag var välmående.

Jag fortsatte därför med att försöka ta en estetisk bild av torrt gräs, dvs. en bild som är "intrycksmässigt tilltalande".

Intrycksmässigt tilltalande  gräsbild eller bara en gräslig bild?

Jag har börjat använda den utfäll-, vik- och vridbara displayen för att se om det är ett bra sätt att arbeta, och det är faktiskt inte så dumt, speciellt när det gäller att komponera bilderna. Det kan bli lite som tvåögd spegelreflex, eller varför inte en Hasselbladare (utan några andra liknelser än sättet att titta, uppifrån). Istället för att ställa mig på knä, kan jag hålla kameran lågt och titta ner i den, när jag vill ha ett lägre perspektiv än det från ögonhöjd, vilket inte är ovanligt när jag är ute i den här motivvärlden.

Det blir lite av ett nytt sätt att fotografera på, och det skapar ny fotoglädje. Det blir också något att skriva om, och det skapar ny skrivglädje.

Pastisch eller parafras eller bara ett parti...

För jag undrar ju hur nytt det blir när jag går ut och tar mina bilder, hur mycket av det jag avbildar är bara en ren avbildning av något jag ser, eller ett återsken av något jag sett, men inte är medveten om när jag går där. Det är inte en undran som finns där när jag fotograferar, då är känslan bara att jag fotograferar vad jag ser, med den förmåga jag har att se och med den förmåga jag har att fotografera. Bäst fungerar det när kameran bara blir en förlängning av mitt seende och inte något jag behöver tänka på, då blir det roligast och förhoppningsvis bilderna bäst.

Men tvivlen kan ju komma efteråt, vilket värde har mina bilder egentligen, mer än att det ger mig nöje att framställa dem.

Den här gången han jag roa mig med kameran en  stund till, det var en halvtimme kvar till jullunchen.

Behagliga kameran: Panasonic G2 + kitzoomen.

En rosa morgon

Ibland står naturen själv för skönheten och då är det bara att njuta, tacka och ta emot.

Kameran får stå för färguppfattningen...

...men jag letade i mörkret och hittade lite konturer

Min väg går mellan husen.

Det hade just kommit ett pendeltåg som släppt ut delar av sin last.

Jag satte mig på bussen...

...och strax var jag i Kista.

Märkvärdigare än så var det inte i går.

.