3 x ljus men helt olika

.

Utan ljus, ingen bild, men det får väl vara måtta.

Precis så här var det, fast värre, från ett steg till nästa ändrades vinkeln så jag blev totalt bländad, som att möta en bil med fullt helljus plus fyra extraljus. Jag såg ingenting om jag inte tog ett kliv åt sidan. När jag tittar på bilden ser jag att kameran såg bättre än jag.

Vad det var?  Solen reflekterades i fasaden på det nybyggda hotellet!

Senare på dagen såg jag ljus i annan form.

Fruset ljus? I alla fall såg det ut att ligga nere i isen.

Slutligen hittade jag svävande ljus på Centralen.

.

Grå december
Det som inte var rött...
... glädjen över skärpedjupsskalan
... och andra kamerafunderingar

Det var ju inte allt som var rött igår när jag tog röda bilder, en del var ganska färglöst och annat innehöll obetydligt med rött men då ganska ointressant för bilden. Egentligen var jag inte ute efter vare sig rött eller andra bilder utan efter att förflytta mig, men kameran var med.

Många steg hade jag inte gått innan denna bild dök upp.

Den nyfallna snön var knappt vit i gråljuset, fotspåren i snön på asfalten höll på rinna bort men jag tyckte det var ett fint morgonstilleben.

Men jag tänkte mig inte för. Ibland märker jag att jag blivit för van vid att fota med min 17 mm pannkaka, där man sällan behöver fundera på skärpedjup. Nu hade jag 40 mm på kameran och manuell fokusering. Det manuella påverkar ju inte skärpedjupet, men 40 mm gör, det blir ju märkbart kortare än för 17 mm. Det är ju inte heller så att jag kan bedömma skärpedjupet särskilt väl i den elektroniska sökaren, i alla fall inte på det här motivet.

Nu har ju gamla manuella objektiv med fast brännvidd oftast en annan fördel som många moderna objektiv saknar, de har en skärpedjupsskala. Det var här jag inte tänkte mig för, jag titade inte på den utan trodde på var jag såg i sökaren. Eller så tänkte jag inte alls just då. Får väl skylla på att det var dagens första bild. Men bakgrunden kunde ha varit snyggare.

På den här bilden var inte skärpedjupet något problem. Inget av intresse var nära kameran och om husen längst bort inte är superskarpa gör inget, kanske till och med tvärtom.

Typisk tråkig decembermorgon? Den enda synliga mänskliga värmen är den konstlade som reklamen erbjuder, annars är all grått och kallt. Och inget rött som drar till sig uppmärksamheten. Bara grå förortsvardag.

Skärpedjupsskalan

När jag tar sådana här bilder uppskattar jag skärpedjupskalan, det är ett enkelt sätt att se vad som kommer att bli (tillräckligt) skarpt, jag vrider på avståndsringen tills när- och fjärrgräns verkar ha tillräckliga marginaler. Det kan också hjälpa mig att se om jag behöver blända ner för att förbättra situationen.

Det här är väl elementa för den som vuxit upp med äldre kameror utan autofokus och andra hjälpmedel, men på många moderna kameror och objektiv saknas möjligheterna. Det jag börjar upptäcka är glädjen över möjligheterna att placera sig sälv var som helst på skalan mellan helt manuellt och helt automatiskt, beroende på motiv och situation.

I en del situationer är det helt klart att jag inte kan konkurrera med kamerans automatik. I en del fall kan jag inte få de resultat jag vill ha, om jag inte kan lura kameran att göra som jag vill. Att överlista automatiken är inte alltid det lättaste. En bra kamera ska erbjuda de möjligheterna!

Gillar manuellt

De här bilderna är tagna med att manuellt objektiv på m4/3- kamera, ett sätt att fotografera som jag börjar gilla allt mer (märks det?). Jag jobbar också gärna manuellt. Bländaren ställs in på objektivet. Avståndet likaså, och båda är förinställda. Zoom behöver jag inte tänka på eftersom brännvidden är fast.

Bara att trycka på avtryckaren när det är dags. Kameran får välja exponering, men jag har förstås koll på den så att den inte gör något tok.  Är den på tokhumör går jag in och säger ifrån. Som i nedanstående bild, den ville kameran inte alls ha så här. Den ville att det murriga grå betonghuset skulle vara ljust och fint, men det är det ju inte. Japanska kameror är inte programerade för svensk december.

Finns det någon kamera med december-program?

Eller betongprogram? Kanske var miljonprogrammet ett betongprogram

Skarpa droppar

Här är skärpan inställd så att regndropparna på glaset syns tydligt. De berättar något om vädret. Det röda i bilden är  diskret och drar inte till sig uppmärksamheten

Stora staden i blåst och mörker

Senare på dagen hade jag ett ärende in till staden. Vädret var otrevligt, det blåste kallt och ibland till och med häftigt, och en del regn föll också. Det var alltså inget flanörsväder, utan min promenad inskränkte sig till det nödvändigaste, raka vägen fram-och-tillbaks till och från Centralen.

Stannade bara för några snabba fotostopp, det var ju första rundan med det nygamla objektivet. Här var det manuellt fokus med skärpedjupsskalan som gällde.

Mycket folk på plattan.

Jultälten på plattan

Jag, Panasonic G2 och Hexagon 40mm/1.8 på utflykt. ISO 400/800

Inspirerad av mitt eget inlägg blev det mera rött idag, och ett annat gammalt objektiv, och det är både roligt och bra

Det var ju inget planerat att det skulle bli rött idag med, det bara blev så. Kanske var det så att jag fick upp ögonen för rött efter att ha skrivit mitt föra blogginlägg, eller så var det så att jag snubblade  på röda motiv i dag med. Men det är inte heller sant, för jag har ju tagit även ickerödmotiv . Det är nog så att det blev ett rött urval till bloggen.

Idag hade jag ett Hexanon 40 mm/1.8 på min G2:a, ett av de objektiv jag skaffade för en ringa slant i somras och då lekte lite med för att testa, men egentligen aldrig använt, så det blev lite av jungfruresa idag, första gången på uppdrag.

Det började såhär (ja inte riktigt, men det här var första "röda" bilden). Närgräns- och skärpedjupstest? Ja, lite bokeh också, kanske. Tycker det blev lite märklig känsla i bilden.

Samma lekskulptur, men med en helt annan exponering, och visst har jag förstärkt det röda. Det gick åt mycket läppstift.

Nu har vi hamnat vid busshållplatsen. Där brukar det alltid gå att ta bilder. Det är  ofta folk i rörelse eller i väntan, som här.

Glaset bidrar till strukturen i bilden, eller om det inte är själva glaset, utan smutsen, som ger känslan. Och så funderar jag på det där med estetik igen, försöker förstå vad det innebär och om det finns estetik i dessa bilder. För mig känns det som en känsla, en känsla för när bilden blir bra och innehållet är rätt placerat, men jag kan inte förklara varför, eller formulera hur man ska göra. Jag bara tittar, upptäcker, gör och ser. Med tiden har jag lärt mig se missfostren lite bättre och sortera bort dem. "Kill my darlings", och låt sedan resten bli kvar. Men jag borde nog sortera bort mer.

Och när jag tagit en bild kom det ännu en person...

... så det blev en bild till. Den fick bli blekare. Tyckte det blev bra så.

Byter man vinkel lite, blir intrycket inte detsamma.

Senare på dagen hade jag ett ärende in till stan. Även där gick det att hitta röda fläckar.

Kungsträdgården

Aftonblått och neonrött.

Det är roligt att använda gamla objektiv på ny kamera, en bra kombination av gammalt och nytt, och då tänker jag inte på nostalgi, teknik eller återanvändning, utan på arbetssättet, genom att hämta det bästa från två världar, det bästa i varje situation. Med bästa menar jag då inte tekniskt bästa utan det som ger mig mest nöje vid fotograferandet.

.

Vad skulle vi göra med allt det röda i gatubilden om vi bara fotade svartvitt?

Ta den här bilden från igår morse som ett exempel, vad vore den utan damen i rött.

Utan färg i bilden vore hon nog lika osynlig och oansenlig som mannen i svart som gömmer sig i skuggan till vänster i bilden. Utan damen skulle bilden vara tråkigare. Det kamske i själva verket är just en bild på damen i rött, hon kanske är huvudmotivet, så liten hon än är. Eller handlar det om damen, bussen och de långa skuggorna?

Några ögonblick senare...

Duvorna har flugit sin väg, mannen i svart till vänster är borta och damen i rött har vridit på sig, men den lilla fågeln i solen är kvar.

Det röda i bilden behöver inte vara lika lysande rött som i föregående två bilder, även en dovare nyans fyller sin funktion. I svartvitt skulle damen gro ihop med bakgrunden och bilden därmed dö.

.

Även en bild av morgonens solfläckar kan livas upp av lite rött.

.

Signalstyrkan hos det röda är stark. Vem skulle se HM utan färgen?

Nu var det väl inte något egenvärde i bilden att just HM lyser upp, utan det var snarare lite rött som sätter lite liv i bilden tillsammans med solreflexen. Ett steg åt sidan, och ingen av dem hade synts. Eller snarare, jag tog ett steg åt sidan, så att de syntes.

Det röda behöver inte vara skrikande signalrött.

Även en skuggröd jacka påverkar bilden.

Några minuter i går morse vid Kista tunnelbanestation tillammans med Panasonic G2 och ett gammalt Hexanon 28 mm/3.5, en riktigt trevlig kombination, mer lättjobbad än den Takumar 55mm/1.8 som jag använt ett tag.  Kanske skillnaden mellan 60- och 70-talsteknik.

Fortsätt fotografera, det är roligt!

.

Hittade ett objektiv på skrivbordet i går morse, så jag satte på det och drog iväg för att se vad det gick för

Det hade väl stått där, bortglömt  sedan min Tradera-räd i somras när jag skaffade några spottstyvers-objektiv för att leka med. Nu börjar jag ana vad jag kan ha dem till och hur jag ska använda dem. Jag har ju kört lite Takumar 55 mm på min G2:a ett tag, men i går blev det 28mm/3.5 istället, som en normal för m4/3-formatet.

Det blev svartvitt först, för så var kameran inställd, och jag tyckte det kunde passa i gråvädret.

Men jag ångrade mig snabbt...

...så det fick bli färg. Det kändes så.

Jag kom på att jag ville fånga och skildra färgerna i det bleka morgonljuset.

Det är ju frågan om vilket som är bäst när man vill skildra det det tråkigt gråbleka, att falla in i det gråbleka mönstret och använda svartvitt, eller använda färg så man ser hur färglöst det är. Svartvitt kan ju dölja en del av färglösheten, medan färglösa färgbilder kan se tråkiga ut, och det är väl det som är meningen.

Men det är klart, alla färger var inte bleka, så här blandas gråblekheten med främmande färgtoner.

Vänder man ryggen till de färggranna lekredskapen ändras färgtonen.

Tråkigt? Men sådan är verkligheten. Pengarna på färg och ljus och upprustning satsas nog på andra sidan järnvägen, där köpcentrat finns.

På den här sidan finns bara lite lekdoningar som sätter färg på omgivningarna.

Men jag skulle vidare, fotograferingen var bara en mjukstart på dagen.

Bussen kom ganska raskt.

Det står Vällingby på bussen, tänk om jag skulle följa med hela vägen någon gång...

Messa?

Prata?

Så var vi framme...

Inte till Vällingby, men till Kista, där jag klev av.

Objektivet då? Kärlek direkt. Lättjobbat.

Och det verkar ju kunna ta bra bilder;)

Och jag blev inspirerad och gick in på Tradera och la ett bud på ännu ett gammalt objektiv. Får se hur det går, en femti- eller hundralapp kan man ju alltid lägga på en leksak till...

.