Högt uppe i tornet
Höjdarbilder men ändå inga höjdarbilder?

Jag var uppe på hög höjd igår, inte uppe i någon flygfarkost, men väl på en av de högsta våningarna i det höga huset jag fotat så mycket.

Konferens på plan 33.  Man kunde titta på utsikten medan man lyssnade.

Och man kunde se ner på omvärlden.

Fönstrens former ger automatisk inramning på köpet, bara att acceptera. Och visst blev det speglingar i fönstren.  Inga höjdarbilder rent tekniskt alltså. Mera roligt än bra.

Det blev inte så många bilder, jag fick passa på när det var fikapaus, och jag skulle ju hinna med kaffe med tilltugg också.

Norrut. Sollentuna centrum syns i vänster ruta (triangel?). Ute var det kallt och blåsigt, härinne var det varmt och skönt.

Det var roligt att titta ner på den gångtunnel jag gått så många gånger under motorvägen.  Bbullerplanket går som en röd linje genom bilden.

Helenelund och  pendeltågsststionen syns också tydligt.

Vrider jag blicken mer norrut kan jag följa en del av min  väg hemmåt, de gånger jag går kortaste vägen. Längs det röda planket, runt skolan mitt i bild och sedan in bland husen. Men det är nog mest intressant för mig själv, eftersom jag gått där så ofta.

.

I det här triangelrutefönstret kom E4:an norrut i blickfånget

På morgonen när vi just samlat i konferensrummet kunde jag från min plats se den ringlande ljusormen som kröp in mot staden. Tyvärr var det inte läge att fotografera då.

Lite av tjuvtittande känns det som, med de här tittgluggarna.

Två små vyer av Kista.

.

I går blev bilderna ljusare, berodde det på Lucia eller lille PEN eller var det helt enkelt ljusare.

Vandrade vanliga vägen...

... Med lille PEN och pannkakan

Blev ljusa bilder

Bara björk och bostäder.

Solen var framme och morgonen var inte lika tidig och mörk

Hopsamlade höstfärger på hög

Vandrarens viloplats? Vanskött?

Lerigt och slirigt...

Det byggs.

En uppstickare i bakgrunden. Däruppe var jag idag.

.

Gårdagens mörker höll gårdagens mörker borta ...

Det var mörkt när jag klev av bussen i går morse och jag bestämde mig för att betvinga mörkret med min lilla kamera. Om man inte kan övervinna  mörkret genom att sprida ljus kan man i alla fall föja med i mörkrets flow och gör mörka bilder. Om det är mörkt där man fotar blir det inte heller konstlat med svarta bilder.

Och ska det vara svarta bilder kan de ju gärna få vara svartvita också. Om det är mörkret jag ska fånga behövs  inga färger, det är knappt att de finns heller.

Det finns fortfarande både motiv och bilder att utvinna ur den här miljön. "Ge mig en kvart om dagen" var det inte så Arne Tammers slogan var. Jag nöjde mig med 11 minuter, men det gjorde nytta och jag blev nöjd.

Jag vred upp ISO:t och utforskade nya vinklar, mörka vinklar och vrår, men jag behöll kontakten med ljuset. Det är kontrasten som ger spänningen, konsten är att balansera rätt, och det är väl det jag tränar på, inte medvetet och planerat utan spontant när det uppstår. Inspiration sprungen ur ögonblicket. Att se.

Skulle jag kunnat skriva den här texten om jag inte hade tagit bilderna. Nej! Det är bilderna som ger mig orden. Skulle jag kunna ta bilderna, även om jag inte skriver om dem? Teoretiskt sett ja, men varför skulle jag göra det? Om jag bloggar finns det en mening med bilderna, annars pyser energin ut och alltihop rinner ut i sanden. Genom att ta de mörka bilderna håller jag det inre mörkret borta, men bara om jag tillför orden.

Att fota, att överleva?

Att fota, att formulera sig?

Utan bilder, inga ord?

Jag upptäckte annonskvinnan i ljuset och insåg att hon skulle finnas med på bilden för att balansera skuggfigurerna i mörkret. Reklamens förföriska låtsasbild som motpol till verkligheten.

Betongytorna är återvunna ur sensorns totalmörker, det ljusa fick ju inte bli för ljust, och det är imponerande vad man kan hitta där i mörkret ibland, en människa i det här fallet.

Det är märkligt hur det kan bli, det började i somras med att jag köpte några larviga gamla små objektiv för att leka med, och nu är jag här. Det gäller bara att första stenen börjar rulla och snart är lavinen igång. Tillfälligheternas spel, bara en lek med ödet eller fanns det någon mening med det hela?

När jag gick hem förföll jag till att ta en färgbild bland allt det svartvita.

Tyckte bara det var fint.  Tyvärr hade jag inte min spatserkäpp (enbensstativet) med mig så jag balanserade på det möjligas gräns.

Bussen kommer...

...och cykeln står kvar.

Innan jag hunnit hem hade det blivit så mörkt att det nästan bara fanns brus att fotografera...

.

Fler objektiv på väg, behövs verkligen det? Kanske vägen blir roligare att vandra då. Aldrig hade jag kunnat ana detta!

Om jag är rätt informerad lär det vara nya objektiv på väg till mig, det vill säga objektiv som är nya för mig även om alla inte är nya i år räknat, utan kanske till och med gamla. Det var en oväntad effekt av det här att köpa en m4/3-kamera, att jag skulle bli begiven på gamla objektiv, men det är ju roligt, ju.

En annan effekt är att jag har återupptäckt en del av det manuella fotograferandet. Helt har jag aldrig lämnat det, den kunskap man en gång i tiden finns ju kvar, i bakgrunden eller mer aktivt. Även om jag har en kamera som kan sköta exponeringen helt automatiskt, väljer jag ofta inställningar som är lite halvmanuella för att ha koll på vad som händer. Jag tycker det är enklare att ha den kontrollen om jag ställer in själv än om jag ska hänga med och se vad kameran gör. därför har jag heller aldrig köpt någon kamera som bara är helautomatisk.

Men jag tvekar inte att utnyttja kamerans automatik när den gör jobbet bättre än vad jag klarar det, jag är ingen fundamentalist åt vare sig det manuella eller automatiska hållet. Däremot är jag helt klar över att jag inte har någon längtan tillbaks till att använda film igen. Är bara glad att slippa, det digitala passar mig bäst. Men så är jag inte heller någon pulare.

En väg att vandra?

Vad är det då jag har återupptäckt?

Det började med gamla objektiv som jag kunde montera på min Olympus PEN, med hjälp av adaptrar. Det började mest som en rolig grej, som en lek, kanske också med lite av upptäckarglädje som ingrediens. Här hittade jag nya saker, fast det var gamla grejor. Och inte var det dyrt, billigare än att gå på bio, men upplevelsen varade längre. Men egentligen var jag inte ute efter att använda grunkorna. Jo, det var jag väl, men inte till allmänt bruk, jag var nog mer ute efter att hitta lite speciella effekter, ofullkomligheter kanske, sett med moderna ögon.

Den första ronden, i somras, gjorde väl att jag samlade på mig gamlingar som var besvärliga att använda och med omoderna optiska egenskaper, men lite roliga att vara ute och vifta med i sommargrönskan. Experimentlustan spirade i takt med växtligheten.

Och det var roligt. Det var nog det viktigaste. Plus att det var en start.

En blöt väg

Efter ett tag upptäckte jag lite modernare objektiv, 60-och 70-talare, och mer japanska än tidigt-tyska, men fortfarande billigare än ett biobesök., och börjande använda dem lite mer allmänt. Det medförde också att jag köpte en ny kamera. Märkligt nog blev det en Panasonic när jag trodde det var en ny Olympus jag skulle köpa. Jag var dessotom övertygad om att Panasonicen bara var avsedd för lite allmän test och "lek" med objektiven, att det bara var ett billigt sätt att skaffa en sökare. Föga anade jag vad som skulle hända.

Det blev bara roligare och roligare att använda min Panasonic G2, en giftorm hade nästlat sig in och förgiftade min fotografering. Giftografering?

Grått är alltid grått, inte minst när även vädret är grått

På den senaste tiden har jag mer och mer bara använt G2:an med ett gammalt manuellt objektiv. Varför det? Ja, det är nog svaret på den frågan som den här texten letar efter. Jag har redan varit inne på det i tidigare blogginlägg, men mest bara nosat lite...

En kamera, ett objektiv, en brännvidd, det  är lite enkelheten som idé och praxis som jag är ute efter, skönheten i att ta bilder på ett sätt där utrustningen inte märks och bara är en förlängning av mitt öga. För egentligen är det ögat som fotograferar, åtminstone är det så jag upplever det, ögat i organisk samverkan med mig.

Vad har nu det med gamla objektiv att göra? Gamla objektiv har bara en brännvidd, ingen zoom. En förenkling. Gamla objektiv har inte autofkus, en förenkling. Gamla objektiv är billiga, en förenkling. Färre saker att hålla reda på, fotograferingen blir mer direkt. Skitsnack? Nej, en känsla, för det är känslan jag är ute efter, känslan är jag går där. Känslan av att vara harmonisk i fotograferandet. Vägen är målet. Vad det blir för bilder är kanske mindre intressant, de berättar ändå det de berättar.

Vägen vidare...

Kanske skulle jag få fler träffar med autofokus och andra hjälpmedel, men det är inte det som är det viktiga, det är skönheten i själva fotograferandet, den långsamma bildens framväxt, även om den är snabb, känslan av skapande som är viktigare. Hur man når den känslan är högst individuell, och mitt sätt att fotografera är enbart mitt sätt, även om det påminner om någon annans sätt.

Vägen är viktigare än målet. Och just nu söker jag vägen, prövar mig fram.

Att ha avståndet förinställt, ha bländaren vald och skärpedjupet kontrollerat, då är det bara jag och motivet kvar, ingen teknik som lägger sig i vad som händer när ögat söker bilden.

Så kan jag pröva mig fram och söka mig fram, som jag alltid gjort när jag fotograferat. Den dag jag slutar söka och bara mekaniskt tar bilder kan jag lika gärna sluta fotografera. Ta en kortare eller längre paus. Det har jag gjort flera gånger under mitt fotoliv. Just nu är det detta som gäller. Liten kamera och gammalt objektiv.

.

Problemet är möjligen att det blir för många bilder tagna. De här tog jag i morse.

.

ljusfläckar -- eller fläckar av ljus?

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

En morgon. Fyrahundra meter gångväg.

.