Gårdagens mörker höll gårdagens mörker borta ...

Det var mörkt när jag klev av bussen i går morse och jag bestämde mig för att betvinga mörkret med min lilla kamera. Om man inte kan övervinna  mörkret genom att sprida ljus kan man i alla fall föja med i mörkrets flow och gör mörka bilder. Om det är mörkt där man fotar blir det inte heller konstlat med svarta bilder.

Och ska det vara svarta bilder kan de ju gärna få vara svartvita också. Om det är mörkret jag ska fånga behövs  inga färger, det är knappt att de finns heller.

Det finns fortfarande både motiv och bilder att utvinna ur den här miljön. "Ge mig en kvart om dagen" var det inte så Arne Tammers slogan var. Jag nöjde mig med 11 minuter, men det gjorde nytta och jag blev nöjd.

Jag vred upp ISO:t och utforskade nya vinklar, mörka vinklar och vrår, men jag behöll kontakten med ljuset. Det är kontrasten som ger spänningen, konsten är att balansera rätt, och det är väl det jag tränar på, inte medvetet och planerat utan spontant när det uppstår. Inspiration sprungen ur ögonblicket. Att se.

Skulle jag kunnat skriva den här texten om jag inte hade tagit bilderna. Nej! Det är bilderna som ger mig orden. Skulle jag kunna ta bilderna, även om jag inte skriver om dem? Teoretiskt sett ja, men varför skulle jag göra det? Om jag bloggar finns det en mening med bilderna, annars pyser energin ut och alltihop rinner ut i sanden. Genom att ta de mörka bilderna håller jag det inre mörkret borta, men bara om jag tillför orden.

Att fota, att överleva?

Att fota, att formulera sig?

Utan bilder, inga ord?

Jag upptäckte annonskvinnan i ljuset och insåg att hon skulle finnas med på bilden för att balansera skuggfigurerna i mörkret. Reklamens förföriska låtsasbild som motpol till verkligheten.

Betongytorna är återvunna ur sensorns totalmörker, det ljusa fick ju inte bli för ljust, och det är imponerande vad man kan hitta där i mörkret ibland, en människa i det här fallet.

Det är märkligt hur det kan bli, det började i somras med att jag köpte några larviga gamla små objektiv för att leka med, och nu är jag här. Det gäller bara att första stenen börjar rulla och snart är lavinen igång. Tillfälligheternas spel, bara en lek med ödet eller fanns det någon mening med det hela?

När jag gick hem förföll jag till att ta en färgbild bland allt det svartvita.

Tyckte bara det var fint.  Tyvärr hade jag inte min spatserkäpp (enbensstativet) med mig så jag balanserade på det möjligas gräns.

Bussen kommer...

...och cykeln står kvar.

Innan jag hunnit hem hade det blivit så mörkt att det nästan bara fanns brus att fotografera...

.

2011-12-14 01:19   EGW

Jag förstår givetvis din synpunkt om mörker och svartvitt, men dagens färbild blir faktiskt i det sammanhanget en tankeställare :-) Digitalkameran är rätt fantastisk på att prestera även färg när ljuset är dåligt.

Besvara

2011-12-14 14:00   Margareta Cortés

"Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus." Vet inte vem som sa det först, men det verkar inte vara nödvändigt i ditt fall. Fungerade bra ändå.

Besvara