VARDAGLIGA GEOMETRIER?
Gårdagens upptäckt gav många refllektioner

Jag hade kommit 100 meter hemifrån och jag hade ingen tanke på att det var en speciell dag. 11 november inträffar ju varje år och varje år den 11/11 är det årsdagen av 11/11 kl 11 år 1918, vapenstilleståndet efter första världskriget, så det var inget speciellt  i år. Jag var bara på väg till jobbet, ovetande.

Däremot passerade jag det här hörnet. Och fick en insikt.

Är det vardagens geometrier jag fångar, när jag går till och från jobbet, är det geometrierna som fångar och fascinerar mig och som gör att jag oupphörligt måste lyfta kameran och ta en bild?

Det är inte jag som skapat bilden, det har asfaltläggare, stolpresare, gräsklippare och kanske en landskapsarkitekt eller stadsplanerare gjort. Jag bara tar bilden, den finns färdig där när jag passerar, färdig med sina vardagliga geometrier som är så sköna.

Det är nästan som ett tvång, jag ser formerna och jag måste ta bilden. Det är ju synd att en bild skall finnas kvar otagen, i värsta fall får jag lagra den i mitt minne om jag inte har någon  kamera till hands.  Andra gånger ser jag inte alls för hjärnan är upptagen med annat. Eller helt tom.

Men nu fick jag alltså visionen av att det är de vardagliga geometrierna som fångar mig.

För att undersöka om det bara var formerna som fångade mig (och inte färgerna) gjorde jag också en svartvit version av bilden när jag kommit hem.

Jag ser då att det är formerna som i första hand fångar mig. Det som fångade mig i motivet finns i denna bild, men ändå gillar jag färgversionen bättre.

Varför då? Det jag ser är att det jag såg, det jag ville fånga, finns i den svartvita bilden, men förstärks av färgerna i färgbilden. Det är formerna som (i mina ögon) gör bilden och färgerna som gör formerna tydliga. Det var en intressant iakttagelse eftersom det ofta är så att man kan framhäva former och mönster i en bild genom att använda svartvitt, och intressant eftersom det bekräftar en del av min intuitiva känsla för färgen i dessa mina vardagsbilder.

Och känslan av detta med vardagens geometriska former dök upp just i denna korsning i går morse.

Vardagens geometrier?

Ja jag kan ju inte definiera begreppet, jag sätter bara en rubrik på min känsla, en känsla som jag haft och som har vuxit och utvecklats ett längre tag. Egentligen behöver jag inte heller en etikett, men det gör det lite enklare att formulera sig, och att tvinga mig själv att formulera mig gör mig lite klokare. Att tvinga fram formuleringar som kan läsas av andra (och kanske förstås) skärper tankar och insikter på ett annat sätt än att bara låta tankarna spreta runt i hjärnan.

Om jag vrider mig åt höger från den position där jag tog förra bilden ser det ut såhär.

Även här har jag valt att visa både originalbild och en svarvit variant av samma bild.

...och även här föredrar jag färgvarianten.

Jag tror det beror på att busken bakom stenen dör i sv-varianten, den "tappar formen".

I (går)dagens tredje motiv är det självklart att det är färgen, den blå cirkeln, som gör geometrin i bilden, och därmed även bilden. Eftersom det här med geometrier börjat snurra i hjärnan tog jag en omväg genom lekparken för att fånga cirkeln.

Det röda i bilden är förstärkt för att kunna matcha det blå. Då blir det också mer som ögat såg och hjärnan uppfattade det. Därmed blir också det andra geometriska objektet synligt: klätterställningens kub.

Oregelbundna former

När jag nu observerat detta med geometrier, dvs. satt en etikett på något jag sysslat med länge, fortsatte jag med att söka mer slumpmässiga geometrier.

Nerfallna löv, t.ex. Hopplös bild i svart-vitt. Geometrierna försvinner.

När jag förstorar och tittar på den här bilden tycker jag övre högra hörnet är mest spännande...

Här blev det en kombination av oregelbundna former (löv och buskar) och mer strikt rätlinjighet (bom och asfalt), kanske också en (ej avsiktlig, det var formerna jag såg) kontrast mellan mjukt och hårt.

Fascinerande (?) linjer

Jag gillar formerna på gångvägarna som möts just här och har tagit ett antal bilder här genom årens vardagsbloggande.  Det var ju bloggandet som födde mitt vardagliga fotograferande på väg till och från jobbet och just här kan jag inte sluta att fascineras av linjespelet (som bara syns delvis på denna bild).

När jag passerade här igår under min geometriska extas, och såg dessa linjespel,  väcktes tankarna på när jag som liten pojk lekte i sandlådan och byggde vägar i sanden och formade kurvor, korsningar och backar med händerna, och jag var noga med att det skulle vara snygga linjespel och fina övergångar mellan kurva och raksträcka.

Var det kanske där känslan  för geometrierna grundlades?

Även här gjorde jag två olika versioner av bilden, orginalet i färg och (ovan) en beskuren version i svartvitt.

I färgbilden sticker en liten grässnutt in till höger. Jag tycker den ska vara där för att den kompletterar bilden, men också för att den irriterar ögonen lagom mycket, så bilden inte blir för tråkig. I den svartvita bilden var jag tungen att ta bort grässnutten, den förstörde totalt harmonin i bilden. Tänk så olika det kan bli.

Ganska banala reflektioner kanske, men de var givande för mig. Och redan har en del tankar förflyktigats och inte kommit på pränt...

.

Det skulle bli vardagens geometrier, men fönsterputsarna var nere på marken, så de fick styra och så fick rödluvan anrop

När jag gick hemifrån i morse undrade jag vilka motiv som skulle dyka upp i dimman och ganska raskt fann jag att det skulle blir vardagens geometrier, de här formerna som vi passerar men kamske inte lägger så stor vikt vid. Jag tyckte de framträdde så bra i det diffusa ljuset.

Visst började det så, men det överskuggades av vad som hände i slutet av vandringen, när jag närmade mig jobbet, kom ut ur tunneln och såg skrapan resa sig.

Ja, vi är inte riktigt framme än, här var jag kvar i geometriernas former och saktade in lite för att få de vandrande portföljbärande skuggorna bättre placerade.

.

Några steg senare spanade jag in nyodlingarna. Det kan inte vara några självgrodda skott för tidigare i veckan var det bara kal och blåsig tundra här.  Även i den här bilden dröjer sig lite geometrier kvar.

.

Träden är på plats, en del i alla fall, men busshållplatsen på andra sidan gatan är fortfarande provisorisk.

Lite längre fram blev det en bild av dis och hotell...

... och när jag tog bilden vinkade de små figurerna vid hotellet glatt åt fotografen...

... som förstås gick dit fast han egentligen inte hade tid för han hade en tid att passa.

Fönsterputsarna som brukar klänga på väggarna hade fikapaus och står bredvid sitt "fordon", korgen de brukar hänga och klänga i.

Hur var det nu, putsar de alltid fönster. "Ja, men snart är vi klara med hela huset"

"Vad ska ni göra då, ska ni börja om från början igen?" En fråga som jag undrat över.

"Ja, sedan börjar vi om från början igen".

Jaha.

Får se om jag träffar dem igen. De verkade pratglada.

Jag gick vidare och hade inte hunnit många steg innan jag hörde en röst:"Hallå där, rödluvan, hur står det till?"

En av taxi-chaufförerna var också lite pratsugen. Eftr ett kort snack och ett rejält handslag gick jag vidare och var ganska nöjd.

Jo, jag hade röd mössa.

Geometrierna, då?

Jo, de lär nog dyka upp.

.

Det var inte bara dimmigt, grått och svartvitt i går när jag gick genom staden, det fanns ju färg också

Jag hade en färgkamera med vidvinkel i fickan och den plockade jag fram ibland så att bilden av staden inte bara blev svartvit och dimhöljd.

Några frusna turister fanns det fortfarande i faggorna. Jag såg väl lagom kamerabehängd ut när jag tog den här bilden med en kamera i handen  och en kamera till runt halsen, så jag fick äran att dokumentera en asiats närvaro med dennes kamera.

Det började skymma när jag närmade mig det hatade, älskade och omdiskuterade Slussenområdet, så jag drog iväg ett snap-shot på stämningen i skymningsljuset.

Jag var faktiskt tvungen att ta en bild till...

...och en till.

Det är vackert när det är vackert!

Och det är inte så dumt att promenera så här års när de vackra vyerna inte är nerlusade med människor som skymmer stadens skönhet.

.

Fotofika med ansikten i skugga, ett mörkt hörn av lokalen, och 800 ASA, hur klarade G2 och fotografen det?

Efter min promenad genom stadens dimma hamnade jag på ett av Söders många fik och där satt redan några fotografer i ett mörkt hörn av lokalen. Ljusskygga?

Jag passade på att testa min Panasonic G2 med 800 ASA. Förhållandena var inte det bästa med ljus bakgrund och ansikten i skugga. Porträtt är ju inte heller någon direkt specialitet för mig. Förstora så får ni se bruset.

På kameran satt en gammal manuell Takumar 1.8/55 mm och eftersom jag behövde ljusstyrkan blev ju skärpedjupet därefter. Inte för att det blev för kort i bilderna, men manuell fokus, glasögon och ett par åldrade ögon är ingen optimal kombination. Den elektroniska sökaren blir också lite seg när det är så här mörkt.

Eftersom jag inte kommer ihåg alla namn låter jag alla vara anonyma, även om en del nunor är välbekanta (och satt bra till).

Nyutskrivna bilder studerades och beundrades.

.

Men ett ansikte satt på andra sidan av mig och var lite bättre belyst.

.

Det blev svartvita kvadrater från en disig huvudstad idag och jag tror bilderna får tala för sig själva utan onödiga ord

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.