55 mm 1.8 eller 45 mm 1.8
eller konsten att pröva sig fram
eller är det bara tillfälligheter som styr

Med jämna mellanrum drabbas jag av det där hemska habegäret och då gäller det att bearbeta det. Ofta går det över efter ett tag, för att jag upptäcker att "det där var ju inte vettigt" eller av krasst ekonomiska skäl. Men hur kommer jag fram till besluten, eller ska jag kanske kalla det icke-besluten, när det inte blir något och det bara rinner ut i sanden och det det fördunklas till en förflugen idé?

Och vid andra tillfällen framstår allt glasklart: Det här är precis rätt!

Så var det 1973, när ja köpte min OM-1:a. Självklart. Historien visar att det stämde, mina OM-kameror följde mig tills jag blev digital. När jag blev digital var det lika självklart. Det roliga med foto är för mig två saker: Fotograferandet och bilderna, det som sker däremellan är bara plågsamt och bör reduceras till ett minimum.

Nu är jag där igen, tror jag, att jag vet, men vägen dit var inte planerad. Det började i somras med att jag botaniserade i gamla billiga manuella objektiv på Tradera och prövade dem med adapter på m4/3-Olympus. Det ledde till at jag köpte en Panasonic G2 på rea, mest för att få sökaren (inte för att den är superbra, men för att den fanns). På den vägen är det, jag använder kombinationen G2+Takumar 55 mm/1.8 en del och trivs med den. Billdmässigt alltså, ett kort fast tele med hyfsad ljusstyrka. Världen består inte bara av vidvinklar...

Nu har Olympus kommit med en 45 mm/1.8 och jag spanade in den närmare på Fotomässan. Farligt! Frestande! Jag hade nog inte fått upp ögonen för den om det inte hade varit för att jag använt Takumaren en del på sistone. Den var inte ett sätt att pröva sig fram, inte målmedvetet, det var ju mest lek och upptäcktslusta till att börja med. Föga anade jag vad det skulle leda till. Bildvinkeln i sig är jag ju inte främmande för, den har jag använt en hel del, men inte på m/3.

Olympus har ju skrutit med autofokusen i den nya serien av m4/3 kameror, och jag måste säga att jag var imponerad. Skärpan satt nästan innan jag rört avtryckaren, kändes det som. Tyvärr tänkte jag inte på att pröva 45:an på min egen kamera...

Så nu är frågan: ska jag fortsätta med en manuell 55:a där gubbögon med glasögon ibland missar skärpan (ofta när det är skumt och alltid när det går fort) eller ska jag modernisera mig. Det är nog det jag behöver om jag ska hänga med.

Men det finns ju en risk med detta: behöver jag då inte även en ny kamera som hänger med det snabba objektivet (för snabbheten sitter ju i kameran). Suck!

.

Nidingsdåd,
nödvändig sanitär åtgärd,
eller bara en fallen hjälte,
bilder från avrättningsplatsen

Det har länge varit en av skönheterna som jag passerar på mina dagliga promenader, kanske en av de skönaste individerna, men böjd under åldern och tyngdens bördor.

Skönheten står här i bildens övre vänstra hörn, fortfarande på benen.

Spanade man in skönheten från andra hållet såg man tydligare att den inte har samma resning som kompisarna längre bort.

Gammal och trött som lutande tornet i Pisa?

Och så, helt plötsligt en dag möttes jag av denna syn...

Vad har hänt? Varför då?

Den var ju en så skön avvikare. Var det därför den blev eliminerad. Träd skall vara starka och raka i ryggen, inte krokiga som en gammal trollkäring.

Det verkar ha gått våldsamt till...

Några dagar senare finns det bara lite spån kvar.

En skönhet är borta.

Vägen till jobbet har blivit fattigare,

.

Fotomässan, en fest för månglare, ett tempel för bildälskare eller en mötesplats för kameranördar?

Så har jag då avlagt årets besök på Fotomässan i Älvsjö och vad blev mina samlade intryck? I den mån förstås som man kan samla sina intryck av ett sådant konglomerat. Men jag kan inte komma ifrån en lite avslagen känsla så här efteråt, lite som gammal pilsner stått för länge i glaset. Eller är det jag som har blivit en gammal sur och avslagen gubbe.

Var det inte människorna man träffade, de andra mässbesökarna man pratade med som var den stora behållningen, inte faktiskt det man såg på mässan. Var det kanske så att det var Fotosidans monter som var den bästa, med sitt kaffe och sin funktion som mötesplats för bekanta ansikten.

Eller var det månglarnas stånd som var det bästa, där de rensade sina lager till mässpriser, och gjorde en del besökare euforiska av köpglädje. "Har du varit hos...". "Har aldrig sett det så billigt förut...", "Du måste gå till...". Ryktena spreds och köerna växte, och ändå var det bara första mässdagen, en vanlig arbetsdag...

Men kanske är det så att en del besökare finansierar inträdesavgiften genom de inköp de gör, när de nersatta priserna är tillräckligt nedsatta. För ovanlighetes skull tilhör även jag den skaran, jag köpte ett lätt enbensststiv. Jag kunde ha betalat dubbla inträdesavgiften och ändå tjänat på affären. Impulssköp? Ja, inget jag planerat, men något jag länge funderat på. Nu blev det en lätt variant som kan ge min lilla Olympus PEN några bländarsteg extra i höstmörkret, tillräckligt litet för att kunna ha med på vardagspromenaden till och från jobbet.

Bilderna då. Nja? Visst var det fina bilder i utställningarna, men var det spännande? Fick aldeles för stor känsla av déjà vu, att jag har sett det förut, nya fotografer, nya motiv men samma bilder... Jodå, några guldkorn såg jag, men jag noterade inga namn. Möjligen var den avslagna pilsnern tydligast här. Det blir så elegant, vackert och perfekt att spänningen försvinner.

Jag tycker tveklöst att bilddelen av mässan var mer spännande för några år sedan.

Hur var det då med ställningskriget mellan jättarna och intressanta nyheter hos uppstickarna? Jag brukar inte nagelfara deras montrar så mycket, gillar inte att behöva vässa armbågarna så mycket och dessutom har jag ändå hyfsad koll på det jag tycker är intressant. Det jag brukar gör är att titta närmare på vissa specifika nyheter som är trevligt att kunna klämma och vrida på i verkligheten och inte bara på webben. Bristen på välsorterade  fotoaffärer idag gör ju detta svårare, men på mässan finns det ju samlat.

Det gjorde att det var en monter jag ägnade mest intresse: Olympus'. Detta förstås på grund av att det mesta jag fotograferar för närvarande sker med micro-4/3 (m4/3), och det har kommit en del nyheter. Lockande framförallt är den nya 45mm/1.8 och lockelsen blev inte mindre när jag fått pröva den. Och inte är den ohemult dyr heller.

När jag gick hem hade också de stora horderna kring Canons monter  glesnat ut så jsg tog tillfället i akt att studera S100:an lite närmare. Jag har ju en S70, och den är så pass liten att den går ner i en byxficka, men sedan jag blev m4/3:are har jag knappt använt S70:n, även om Olympus PEN:en kräver en jackficka (eller rem om halsen). S100 däremot kräver bara en skjortficka! Också lockande.

Sedan åkte jag hem.

.

Fotosidan på FOTOMÄSSAN
inte bara bilder på Bengt
utan några till också

Min visit på Fotomässan började i Fotosidans monter där en Bengt från Gnesta fotograferade kaffebestyren. Av skylten på väggen syns hur många koppar kaffe Fotosidan serverat på tidigare fotomässor. Och samma kaffebryggare hänger fortfarande med.

Va, var det någon som fotograferade mig? Bengt vänder sig om och kör nästan näsan i mitt objektiv, så han får skylla sig själv. Snacka om linslus. Dessutom brukar han ju propagera för snapshots!

.

Kaffet rinner till.

Stundtals var det trångt i montern.

Leif och Bengan utbyter tankar. Fotografiska kan man förmoda.

Det gjorde även Bengt och Bengt.

Bengt till vänster och Bengt till höger.

Men det var inte bara Bengt och Bengt som var där...

...där var även andra besökare (så att ni inte tror att Fotomässan bara var Fotosidan).

...och där fanns en del bilder...

Jag slutar med en färgbild så ni inte tror att allt var svartvitt.

Några snabba snapshots bara...

...med lille PEN +17 mm pannkaka. (Jag gick ju förstås och spanade och klämde på yngre syskon till min PEN, men det är en annan histooria, som kanske kommer att berättas, kanske inte)

.

.

Spår av människor
gårdagens bästa,
inga ord, bara svartvitt

.

.

.

.

.

.

.

.