55 mm 1.8 eller 45 mm 1.8
eller konsten att pröva sig fram
eller är det bara tillfälligheter som styr
Med jämna mellanrum drabbas jag av det där hemska habegäret och då gäller det att bearbeta det. Ofta går det över efter ett tag, för att jag upptäcker att "det där var ju inte vettigt" eller av krasst ekonomiska skäl. Men hur kommer jag fram till besluten, eller ska jag kanske kalla det icke-besluten, när det inte blir något och det bara rinner ut i sanden och det det fördunklas till en förflugen idé?
Och vid andra tillfällen framstår allt glasklart: Det här är precis rätt!
Så var det 1973, när ja köpte min OM-1:a. Självklart. Historien visar att det stämde, mina OM-kameror följde mig tills jag blev digital. När jag blev digital var det lika självklart. Det roliga med foto är för mig två saker: Fotograferandet och bilderna, det som sker däremellan är bara plågsamt och bör reduceras till ett minimum.
Nu är jag där igen, tror jag, att jag vet, men vägen dit var inte planerad. Det började i somras med att jag botaniserade i gamla billiga manuella objektiv på Tradera och prövade dem med adapter på m4/3-Olympus. Det ledde till at jag köpte en Panasonic G2 på rea, mest för att få sökaren (inte för att den är superbra, men för att den fanns). På den vägen är det, jag använder kombinationen G2+Takumar 55 mm/1.8 en del och trivs med den. Billdmässigt alltså, ett kort fast tele med hyfsad ljusstyrka. Världen består inte bara av vidvinklar...
Nu har Olympus kommit med en 45 mm/1.8 och jag spanade in den närmare på Fotomässan. Farligt! Frestande! Jag hade nog inte fått upp ögonen för den om det inte hade varit för att jag använt Takumaren en del på sistone. Den var inte ett sätt att pröva sig fram, inte målmedvetet, det var ju mest lek och upptäcktslusta till att börja med. Föga anade jag vad det skulle leda till. Bildvinkeln i sig är jag ju inte främmande för, den har jag använt en hel del, men inte på m/3.
Olympus har ju skrutit med autofokusen i den nya serien av m4/3 kameror, och jag måste säga att jag var imponerad. Skärpan satt nästan innan jag rört avtryckaren, kändes det som. Tyvärr tänkte jag inte på att pröva 45:an på min egen kamera...
Så nu är frågan: ska jag fortsätta med en manuell 55:a där gubbögon med glasögon ibland missar skärpan (ofta när det är skumt och alltid när det går fort) eller ska jag modernisera mig. Det är nog det jag behöver om jag ska hänga med.
Men det finns ju en risk med detta: behöver jag då inte även en ny kamera som hänger med det snabba objektivet (för snabbheten sitter ju i kameran). Suck!
.
//Chasid
Egentligen oroade jag mig inte så mycket, det kändes nästan onödigt snabbt! Jag upplever också EP-1:an som tillräckligt snabb.
Det finns ju risk för självbedrägeri!