Egentligen är jag lite impad...
...tre bilder på ett gränsröse och en bro

- Imponerad av vadå? 

- Av det man kan göra med en sådan där liten tingest i mörkret.

- Hur då menar du?

- Ja, en sådan liten kamera, vad bra det blir.

- Ja men du hade ju stativ

- Det har ju bara ett ben.

- Men är det inte ganska tråkiga bilder?

- Jag tycker de är vackra.

.

En skum figur smög omkring i mörkret och tog bilder han trodde på och sådana han inte trodde på

Fotografen hade kommit hem från fotomässan med ett impulsköp, ett enbent stativ, något han länge funderat på om han behövde. Risken var ju att det skulle hamna i garderoben, tillsammans med andra stativ som han sällan använder, eftersom stativ ett långt tag inte passat hans fotograferingsstil. Men det här var litet och lätt och borde kunna gå att ha med sig på promenaden till och från jobbet, nu när mörkret börjar omringa fotografen från två håll, gryningen och skymningen.

På morgonen var det inte längre mörkt, bara ännu inte riktigt ljust och med en hjälpande hand av enbeningen kunde han ta bilder utan att behöva töja iso, tid och bländare in absurdum.

Här i tunneln kunde han nu blända ner på ett sätt han aldrig kunnat förut utom möjligen i högsommartid.

Samma sak här. Bländare 8 i stället för 2.8 utan att behöva försöka vara stadig på hand  i 1/15-dels sekund. Det är skönt med marginaler. Dessutom kunde han konstatera att stativet inte störde nämnvärt  under promenaden

.

När fotografen gick hem var det annorlunda. Skymningen hade kommit en bra bit på väg och kunde nog betraktas som mörker, även om mörkret aldrig blir riktigt mörkt där det finns många lampor. Trots det var han nu uppe i ISO800, bl 2.8 och 1/2 sekund, och var glad för stativet.

Det var nu han började ta bilder han inte riktigt trodde på. Varför gjorde han det? Om man ska hitta gränsen för vad som är möjligt gäller det ju att undersöka vad som händer på båda sidor av gränsen, fär att få veta var gränsen går.

Och här var det ännu mörkare.

Fotografen sneddade över den f.d. parkeringen som före det var idrottsplats och nu nog ska bli platsen för ett nytt hus.

Strålkastarna avslöjade diverse hemligheter som börja krypa fram...

Någonstans här insåg fotografen att det var löjligt att använda färg , när det borde passa bättre med svartvitt, och hokus-pokus, med några knapptryckningar var kameran svartvit. Så enkelt det är nu för tiden att byta film

En SL-buss passerade...

1/5-dels sekund.

1/4 s, bl 5.6

.

Det är klart att sådana här bilder hellre skulle tas med ett rejält, stadigt och tungt trebent stativ, men det har fotografen inte lust att släpa med sig. Inte när han går till och från jobbet i alla fall. Men de här små försöken gav mersmak, så vi får väl se vad som händer.

Tydligen kunde han inte hålla sig ifrån färgen särskilt länge...

In i mörkret fortsatte färden.

Och fotografen var ganska så nöjd.

Fotografen är förstås mitt Alter ego

Kameran är min Olympus PEN EP-1.

Objektivet är PENs pannkaka 17 mm/2,8

.

Bloggen eller bilderna, vilket kommer först?
En modern variant av hönan och ägget?

Kanske har jag reflekterat över detta redan förut, eller så har jag bara tänkt att jag skulle skriva om det, men jag tar risken att göra det igen (och i vilket fall lär det bli en annan vinkling). Tankarna har nämligen dykt upp igen.

Är det tankarna och orden som föder bloggen eller är det bilderna som driver fram orden, i vilken ände börjar det? Eller är det växelverkan, eller symbios eller är det något av dem som som parasiterar på det andra. Eller, för att formulera mig mer personligt, bloggar jag för att kunna publicera mina bilder eller fotograferar jag för att få en anledning att blogga. De här tankarna dyker upp lite då och då i huvudet, och ett sätt att bearbeta dem är att börja skriva om det.

Men två saker är givna:

• Jag gillar att fotografera
• Jag gillar att skriva

I båda fallen har jag lite svårt att komma på vad? och varför?

Om jag kombinerar de två motiverar de varandra!

(Det kom jag på precis nu, medan jag skrev, och det visar på i alla fall en nytta med att försöka formulera sina reflektioner).

Fotograferingen motiverar mig alltså att skriva (och att få skriva), samtidigt som skrivandet motiverar mig att fotografera, på det sättet att texten behöver bilder eller att orden ger bild-idéer.

Sedan finns det ju en tredje komponent också, den feedback man kan  få, direkt eller indirekt, genom kommentarer till blogginlägget eller på annat sätt.

Visst är det en växelverkan mellan bild och blogg, det kan jag inte förneka, och det har jag vetat om, men inte så tydligt att jag tidigare har sett detta med motivationen och kunna formulerat det, men det är förstås bara en komponent. En annan är min lätt bohemiska och lätt anarkistiska "käringen mot strömmen"-läggning, och min motvilja mot att planera och formulera ett projekt (för mig själv, alltså). Alltså behöver jag en annan drivkraft än att formulera ett mål.

Drivkraften är ofta de spontana infallen, och då behöver de oftast realiseras någorlunda snabbt, innan styrkan, fräschheten och inspirationen har avklingat. Eller så har jag gamla käpphästar eller favoriter jag återvänder till, trots att de är uttjatade och söndertuggade och inte ger mig något längre. Tomgång alltså. Eller så orkar jag inte hålla på så länge att det blir färdigt. Jag kan vara både flegmatisk och otålig... på samma gång...

Men bloggen eller bilderna då, hur var det med det?

Ja, när man skriver så här vet man aldrig var man hamnar, det finns en startpunkt och det finns ord som växer fram och tar sina egna vägar i en kedja av associationer, men det finns inget givet mål, för det är okänt, det är ju det jag söker. Om den här texten skulle sluta i intet gör den ändå nytta, för den har vandrat en väg av tankar och det är vägen som är målet och den eventuella vishet den ger. Även om det är förvirrat på vägen.

För att återvända till ursprungsfrågan: det är både och. Och drivkraften kommer från båda håll.

Bilderna först?

Jag är ute och går med kameran och tar bilder och ser vid hemkomsten att det blivit användbara resultat. Då kan jag blogga och lägga upp några "tillräckligt bra" bilder, i en del fall "onödigt bra" bilder. Ofta låter jag några ord ledsaga bilderna, ibland ord som fötts under promenaden, ibland ord som föds när jag  gör i ordning bilderna eller när jag ser bilderna ihop i bloggen. Ibland (men inte så ofta) är jag tyst, för jag inte hittar orden, och då behövs de inte. Men bilderna rättfärdigar bloggen. Alltså kommer bilderna först.

Jag flanerar med kameran och jag flanerar med orden; ord-flanör,  finns det ordet?

Bloggen först?

Jag vill skriva och jag vill blogga, men jag vill ha någon substans i innehållet och inte bara göra triviala vardagsnoteringar, och (upplever jag) jag har dålig fantasi och kan inte komma på vad jag skall skriva om, om jag inte har någon tråd att nysta i, och jag har lite (läs: ganska) svårt att skriva för mig själv. Dagbok har aldrig varit min grej. Jag behöver en mottagare, någon som läser, även om läsaren är anonym, för att kunna hitta orden, innehållet och formuleringarna.

Då kommer bloggen först, men jag behöver bilderna för att blogga, även de gånger jag gör bildlösa inlägg, bilderna bildar ju trots allt något övergripande och  underförstått, eftersom detta är en fotosida och bildgemenskap.

Slutord?

Idén till detta inlägg föddes på vägen till jobbet i morse, när jag gick med det nyinköpta enbensstativet och tog morgonbilder med längre tid än vanligt. Jag trodde då att innehållet skulle bli något annat, men det blev det inte. Jag nådde inte ända fram, men en bit på väg.

Inga bilder?  Nej inte i detta inlägg, nu var det ord som fanns och orden som var viktiga. Bilderna får komma senare.

Egentligen borde detta inlägg ligga till sig några dagar, och sedan skulle jag läsa det på nytt och göra tillägg och korrigeringar, och sedan upprepa det några gånger, men då kommer otåligheten krypande...

Jag vill ha det avklarat nu. Det är ju ändå bara ett blogginlägg.

.

När det nu är så mycket snack om OM-1 kan jag väl få berätta om min första träff med en OM-1:a i världens största stad

På våren hade jag läst om en ny kamera från Japan, mindre och nättare än andra systemkameror för småbild. Den hade visats på fotomässor ute i världen och den hade beskrivits i svenska fototidningar och den verkade lockande med både storlek (litenhet?) och låg vikt. 

Som fjällvandrare och gramjägare som funderade på att köpa ny kamera lystrade jag direkt på lockropen...

MEN, den fanns inte i Sverige, i alla fall inte i de stora fotoaffärerna i Stockholm, i alla fall inte än.

Sommaren kom och jag släpade på min gamla tunga Minolta, bland annat i Kebnekaise med en halvmeter nysnö i augusti, och jag hade faktiskt även en smalfilmskamera med. Efter vandringen, och åter i Kiruna stod jag på perrongen och väntade på tåget hem till Stockholm. Fram till mig kommer en liten japan och frågar "Can you take my photo" eller något sådant, och räcker fram sin kamera.

En OM-1:a!

Vilken lycka för en trånande yngling! Liten och nätt. Jag var såld direkt. När jag kom hem till Stockholm, travade jag raskt till en fotoaffär och beställde en (ja, kanske inte direkt från tåget, men några dagar senare).

.

Snurriga bilder, det var ett tag sedan, så jag gick ut idag och snurrade lite bland multnande löv och sommarens rester

Snurriga bilder går att skapa när som helst, bara man känner sig på snurrigt humör och hittar någonstans att snurra. Jag behövde inte gå särskilt många steg innan det började snurra för mig, eller snarare för kameran (och sensorn som skulle ta hand om snurrigheterna).

(bilderna bör förstoras för att ses på rätt sätt)

Det är både spännande och svårförutsägbart vilka motiv det blir av motiven med den här tekniken. Det gäller att ha den rätta snurren i händerna, men vad det  är kan jag inte förklara, för jag har inga ord, bara känslan i händerna.

Det är klart att man kan ge sig på vackra färgstarka blommor med den här tekniken, det var där jag började en gång i tiden, men det går också bra med bruna höstlöv och vissnat gräs, eller varför inte torra pinnar och stenar. Snöoväder har jag också snurrat i med framgång en gång.

Det här är ju lite av en skumraskaffär, det får inte vara för ljust, för då är det svårt att skapa tillräckligt lång exponeringstid (om man inte har gott om gråfilter). Gråmulna eftermiddagar är inte fel.

Man ska inte räkna med att få en massa fixt färdiga bilder direkt ur kameran. En hel del blir skit, eftersom resultatet är svårt att förutse. Två vad man tycker likvärdiga snurrar med kameran, kan efteråt visa sig ge helt olika resultat.

Kontrasterna i bilden blir ofta låg, ibland mycket låg, och bilderna ser ruskigt tråkiga ut, så där krävs lite dragande i spakarna för att få en acceptabel bild, och eftersom det inte handlar om en ren avbildning har man en frihet att skapa olika uttryck, kanske efter dagens sinnesstämning.

Det här är en snurr på samma planta som ovan. Förutsägbart resultat?

Varför gör jag då sådana här bilder? För att det är roligt att snurra! Någon annan vettig orsak har jag aldrig kommit på. (Ska då vara att man ibland blir nöjd med resultatet.)

Idag fick jag för mig att jag ville se hur/om det fungerade även med min Lumix G2 som aldrig snurrat förut, mig veterligen. Dessutom med en brännvidd som gav ett utsnitt motsvarande ett kort tele. Annars har jag mest använt vidvinkel för detta, och en större kamera. Inte för att jag trodde att skillnaden skulle bli så stor, men man vet ju inte säkert förrän efteråt. Det var nog så att televinkeln (inte Televinken) gjorde mer för resultatet än kamerastorleken.

Här har jag till och med lyckats böja plankorna. De var raka innan jag fotograferade.

Jag slutar med några torra strån och småpinnar.

Klart oförutsägbart resultat. Be mig inte upprepa det!

"Om man inte har några motiv får man skapa dem själv".

Det brukar ju inte vara min melodi att skapa motiven, jag brukar föredra att avbilda verkligheten, men det här är det stora undantaget. Men på ett sätt är ju även detta en avbildning,  bara att jag inte håller kameran still. Bilden skapas ju i kameran.

.