Bilder på vägen dit -- eller var det ett objektivtest?

För att motivvalet inte till sist ska bli oemoståndligt tråkigt måste man kanske variera sig. I alla fall käns det ibland så för mig, att de gamla vanliga bilderna nästan står mig upp i halsen, mycket förstås beroende på att mitt vardagsfotograferande mest sker på väg till eller från jobbet.

Nu har jag börjat ta SL till hjälp, deras fordon får hjälpa till med lite transportsträckor, och på köpet med nya motiv, t.ex. en hittills knappt fotograferad gångtunnel vid en busshållplats.

Jag har ju ett nytt objektiv, som jag knappt använt, kanske inte alls, fast jag har haft det sedan i somras, normalobjektivet som följde med min G2:a. Kameran köpte jag ju för husera mina gamla manuella objektiv, som jag inhandlat för ett par spottstyvrar, och objektivet har bara blivit liggande, men idag tillbringade jag ett par stunder tillsammans med det. Dels på morgonen och dels en stund mitt på dagen. Jag har ju gnällt lite på att jag (eller mina ögon) inte alltid hänger med att fokusera manuellt, och efter fotomässan började jag fundera på att skaffa Olympus nya ljusstarka m4/3-tele (45 mm/1.8), dels för ljusstyrkan, dels för autofokusen, men så kom jag ihåg den här normalzoomen. Den har ju i alla fall autofokus, och det var ljust idag (i alla fall ett tag).

Alla står inte i väntkuren och väntar på bussen, kan det månne bero på pågående samtal? En del tycks alltid prata i telefon...

Men det stod någon inne i kuren också.

Och vips! (när bussen väl kom) var vi snabbt framme vid bussterminalen i Kista, den som är så idylliskt placerad under tunnelbanans betong...

En helhetsvy för er som inte varit där. Det är därinne i det relativa mörkret jag tagit en del bilder: Duvor, människor och betong i samklang, kryddat med lite sparsamt ljus. Men nu stod jag utanför och testade objektivet i stället.

Vänder jag mig om i ett ögonblick när solen riktar spotlighten rätt hinner jag kanske också fånga in ett tunnelbanetåg.

Objektivtestet då? Så här långt fungerade det bra, men jag överansträngde det knappast. Lättjobbat är dock det minsta man kan säga. Dessutom hittade jag idag ett gammalt test på kameran, så nu kan jag också få veta om det är en bra kamera jag köpt.

Men de bästa bilderna idag tog jag nog senare på dagen, tidig eftermiddag, när solen började dala. Testandet fortsatte alltså, men inga tegelväggar eller uppspikade dagstidningar, jag föredrar det praktiska testandet, att använda objektivet.

Panasonic G2+ kitobjektivet 14-42 mm.

.

vardagliga svartvita trivialiteter --så'nt man bara ser längs vägen eller är världen full av oemotståndlig skönhet

En väg jag går rätt ofta, men den är fulla av sköna trivialiteter, det är bara att njuta av dem så blir vandringen också skönare.

Gatkantens och vägens sköna krökning, spåren i morgonfukten på trottoaren,  blänket i asfalten, trädens silhuetter mot himlen...   ...allt har sin skönhet och jag kan inte undgå att registrera den. En trivial bild av en alldaglig trivial gångbana, bara ett stråk av asfalt och trafik, men ändå...

Var uppstår skönheten? Finns den där eller är det bara jag som skapar den inom mig, eller var det något speciellt i just detta ögonblick. Är det bara jag som ser något i mina bilder? Det är ju inte direkt en plats om vilken jag skulle säga: "kom, vi måste gå dit och titta, det är så vackert där". Egentligen är det en ganska tråkig sträcka, men så kan det glimta till så här av skönhet ibland, men ligger skönheten i bilden eller orden eller i det upplevda ögonblicket.

En annan trivialitet är den nylagda asfalten på gångbanan och de likaledes nyasfalterade gångarna in till husen. Också sådant jag ser. Till vilken nytta då? En upplevd skönhet, ett upprepat mönster, en symmetri, eller vad.

Likt en Pavlovsk hund, kan jag inte låta bli att dräggla när jag ser ett sådant här brunnslock fint placerat  i gatubilden, speciellt när någon placerat en staffagebil så strategiskt. Kan man då undvika att uppleva en estetisk känsla, kan man då undgå den fotografiska reflexen om man har kameran till hands.

Jag översvämmas ofta av sådana här syner när jag går, är jag månne knäpp?

Betong och duvor, är det inte en oemotståndlig kombination, inte minst när bakgrunden är så vacker. Egentligen är det ju ganska anskrämligt och fult här, så varifrån kommer skönheten. Är det så att det blir skönare på bild än i verkligheten, och att jag inte ser verkligheten när jag är där, utan bara ser bilderna. Jag har ju alltid varit en drömmare, kanske är det ett sätt att undvika verkligheten.

Betongen och stenens skönhet, hårda ytor men fulla av struktur och mönster, och så en del geometriska former därtill, varför uppfattar vi  ofta detta som fult? Kan vi inte lika gärna tycka att det är vackert?

Sett uppifrån kan man ana likheterna med en katedral, möjligen då med den stora skillnaden att detta inte är byggt för att vara varken vackert eller ståtligt, bara i någon mening funktionellt. Skönheten får vi skapa själva, med hjälp av våra ögon och våra sinnen.

Bilder från i morse.

En text som jag inte hade en aning om att den skulle bli så här när jag började skriva. Den rann ur mig och det gällde bara att hinna med på tangentbordet. Och nu är orden slut.

.

Torn, terminal och tempel,
det ljusa i mörkret

I stället för att försöka fotografera mörkret, nu när det börjar bli mörkt ute, kan man ju i stället försöka fånga det som är ljust i mörkret. Det kanske handlar om sinnesstämning lika mycket som bildmässighet och motiv. Med lite knep kan det ju gå, även om man inte har stativet med sig.

Kista Science Tower. Upplyst av aftonsolen. Ett broräcke kan ge det nödvändiga stödet.

Bussterminalen (igen).

När man väntar på bussen, kan man ju utnyttja det ljus som faktiskt finns. Att det varit ett guldrån i köpgallerian tidigare på dagen märkte jag inget av, men var det inte ovanligt folktomt här? Och var det inte ovanligt mycket folk på min vanliga lunchrestaurang, tidigare på dagen?

Sollentuna. Tre upplysta tempel.

Guds, byråkratins och Mammons tempel, kyrkan, kommunalhuset och köpcentrum.

En stenbalustrad hjälpte mig med stöd.

Det är ju riktigt roligt det här med att fotografera när det  är mörkt, kanske borde jag testa på allvar någon gång, och inte bara i förbifarten, på väg till och från jobbet. Mitt stora stativ står nog inte längre  tryggt därinne i garderobsmörkret.

Olympus PEN+17 mm pannkaka. Håller fast vid den, fast alla verkar köpa NEX nu.

.

Tillbaks till vardagens blandljus: Ett halvdussin observationer när jag klivit av bussen

Jag åkte buss i morse (jag har ju månadskort för närvarande) och det gör att man kan variera sig lite mer, på väg till och från jobbet. Bussen kan användas för de tråkiga transportsträckorna och tidsvinsten kan användas för att utforska andra motivområden än de gamla uttjatade. Nu blev det inte så mycket helnytt idag, men på hemvägen åkte jag en kringelikrokbuss som visade mig nya fotovinklar, som jag nog snart kommer att utforska.

Jag klev av på bussterminalen i Kista, dvs i mörkret under tunnelbanan, inte världens mysigaste plats. Ljuset kan bli ganska blandat här, skugga, lysrör och morgonsol den här gången, blandat i både färg och kontrast.

Färgtemperatur? Vitbalans? Tja, det får bli det som jag tycker ger mest stämning och bäst återger det jag såg när jag var där, helt subjektivt alltså, en blandning av det hårda kalla och det varma sköna.

Här var det så vackert rött i bakgrunden, så självklart skulle det vara med.

Riktigt hann jag inte med när hon strödde ut brödsmulorna, hon viker redan ihop påsen. Men jag måste ju först flytta på mig, kunde inte fota henne rakt genon cementpelaren. Dessutom stod hon i skuggan.

Den här bilden skulle ju funka bra även i svartvitt, ja kanske till och med bättre (jo jag kollade hur det blev), men jag valde att behålla den i färg för att få enhetlighet i blogginlägget. Helheten i sextetten fick styra över solo-prestationerna.

Jag vill också ha!

Bilden talar väl själv.

Den matande damen ställde sig sedan och väntade på bussen.

Här lät jag det blå dominera i bilden, eftersom det redan var så blått, det här var ju skuggsidan, inga direkta solstrålar, bara reflekterat ljus.

Varför valde jag att ta bilden? Den avslutar matningshistorien. Varför valde jag att ta med bilden i inlägget? Jag gillar den, skildrar lite av stämningen här nere och de blandade geometrierna och strukturerna. Den har en huvudpersom som bara kan anas, det tycker jag gör bilden lite spännande. Det behöver inte alltid vara övertydligt.

Sedan kunde jag inte låta bli att ta en bild till av den vackra bakgrunden, vacker på grund av ljuset och en del av detaljerna i bilden.

Sedan är det väl också landskapsfotografen som sticker fram huvudet i den här bilden, sökandet efter ljus och strukturer blir jag nog aldrig av med. Inte för att jag vill bli av med det, det ger sådan glädje, oavsett om jag har kamera med mig eller ej, att spana på former och se bilder. Till en del handlar det också om att se det sköna i det förment fula.

Sedan var det dags att låta sig föras upp till en högre nivå av rulltrappan.

Tre minuter tog äventyret.

Det tog betydligt längre tid att fixa till bilderna, och kanske ännu längre tid att skriva . Roligast är att fotografera och skriva, det är då jag känner mig kreativ. Det däremellan är mest ett nödvändigt ont, som innehåller några korta moment av skapande.

Olympus PEN + 17 mm pannkaka, ISO400.

Pelare, bilder och fotografer
(Reclaim, nå'nting...)

.

Det var kallt och det satt fotografier på pelarna

Titta på bilder?

Mogna män med mössor

Men vem ska få vara skarp?

Mycket folk var det, med raska steg passerade de.

De flesta såg nog inte bilderna, det har ju varit avlöningsdag och julhandeln drar igång...

Bildsnack?

Efteråt var det gott med fika.

Stephan och Torbjörn.

Jag fortsätter mina försök med m4/3 under knepiga (mörka) ljusförhållanden. Yielden blev dålig den här gången, men det beror på mest svårigheten att hitta rätt fokus med den gamla manuella Takumaren, 55 mm/1.8. Den passar bäst när det är ljusare, när jag ser vad jag gör.