vardagliga svartvita trivialiteter --så'nt man bara ser längs vägen eller är världen full av oemotståndlig skönhet

En väg jag går rätt ofta, men den är fulla av sköna trivialiteter, det är bara att njuta av dem så blir vandringen också skönare.

Gatkantens och vägens sköna krökning, spåren i morgonfukten på trottoaren,  blänket i asfalten, trädens silhuetter mot himlen...   ...allt har sin skönhet och jag kan inte undgå att registrera den. En trivial bild av en alldaglig trivial gångbana, bara ett stråk av asfalt och trafik, men ändå...

Var uppstår skönheten? Finns den där eller är det bara jag som skapar den inom mig, eller var det något speciellt i just detta ögonblick. Är det bara jag som ser något i mina bilder? Det är ju inte direkt en plats om vilken jag skulle säga: "kom, vi måste gå dit och titta, det är så vackert där". Egentligen är det en ganska tråkig sträcka, men så kan det glimta till så här av skönhet ibland, men ligger skönheten i bilden eller orden eller i det upplevda ögonblicket.

En annan trivialitet är den nylagda asfalten på gångbanan och de likaledes nyasfalterade gångarna in till husen. Också sådant jag ser. Till vilken nytta då? En upplevd skönhet, ett upprepat mönster, en symmetri, eller vad.

Likt en Pavlovsk hund, kan jag inte låta bli att dräggla när jag ser ett sådant här brunnslock fint placerat  i gatubilden, speciellt när någon placerat en staffagebil så strategiskt. Kan man då undvika att uppleva en estetisk känsla, kan man då undgå den fotografiska reflexen om man har kameran till hands.

Jag översvämmas ofta av sådana här syner när jag går, är jag månne knäpp?

Betong och duvor, är det inte en oemotståndlig kombination, inte minst när bakgrunden är så vacker. Egentligen är det ju ganska anskrämligt och fult här, så varifrån kommer skönheten. Är det så att det blir skönare på bild än i verkligheten, och att jag inte ser verkligheten när jag är där, utan bara ser bilderna. Jag har ju alltid varit en drömmare, kanske är det ett sätt att undvika verkligheten.

Betongen och stenens skönhet, hårda ytor men fulla av struktur och mönster, och så en del geometriska former därtill, varför uppfattar vi  ofta detta som fult? Kan vi inte lika gärna tycka att det är vackert?

Sett uppifrån kan man ana likheterna med en katedral, möjligen då med den stora skillnaden att detta inte är byggt för att vara varken vackert eller ståtligt, bara i någon mening funktionellt. Skönheten får vi skapa själva, med hjälp av våra ögon och våra sinnen.

Bilder från i morse.

En text som jag inte hade en aning om att den skulle bli så här när jag började skriva. Den rann ur mig och det gällde bara att hinna med på tangentbordet. Och nu är orden slut.

.

2011-11-30 00:18   EGW

Det finns sannerligen en filosofisk dimension i din bloggpost i dag! Det brukar ju heta att skönheten sitter i betraktarens öga. Förvisso är i så fall den lyckligaste människan en som kan se skönheten i ett stycke flod mittemellan en kolpråm och ett gasverk (just denna bild har jag hämtat från Jerome K Jeromes festliga roman "Tre män i en båt").

Besvara

Svar från janolof 2011-11-30 07:15

Kanske ligger en del av sanningen i meningen: "Är det så att det blir skönare på bild än i verkligheten, och att jag inte ser verkligheten när jag är där, utan bara ser bilderna" (jag citerar mig själv). Det kanske bara är bildmässig skönhet jag talar om, ett förhållningssätt till något som i själva verket normalt uppfattas som fult.
Eller beror det på vad man lägger för betydelse i ordet skönhet...

Svara

EGW 2011-11-30 20:23

Jag misstänker att vi fotografer är mer benägna än andra att se verkligheten som (möjliga) bilder. Och att vi därför är medvetna om skönhetsvärden som andra kanske är blinda för.

Svara