En utflykt till Bergslagen

En höstutflykt till Bergslagen är aldrig fel, i alla fall om vädrets makter är nådiga. Det var de i går, solen sken över världen, även om ljuset ibland blev onödigt hårt.

Höstutflykten är en tradition sedan den tiden vi bodde i Sala och Bergslagen var närmare och barnen ännu var barn. Nu har de hunnit bli vuxna och hösttraditionen har varit lite sporadisk, men igår återuppstod den för mig och dottern och en Erik, och  de obligatoriska punkterna var förstås med, fika på Elsa Anderssons Konditori, Pizza på Storkiosken, Svinryggen, Högfors, men också en del annat.

Nyfikna?

Då får man väl gå in i mörkret och titta.

Och här kan man ju bara inte låta bli att fotografera

Ungdomarna tog en svängom i gröngräset.

Men höstdagarna är korta och så småningom tog ljuset slut...

... men innan dess hade jag tagit några bilder.

Kanske får ni se en del av dem...  (Det är i alla fall min tanke, men man vet ju aldrig.)

Det är bloggen som är drivkraften i mitt fotograferande

Det  har ju varit en del inlägg på sistone om varför man bloggar och i går kväll, när jag höll på att somna insåg jag det: Jag bloggar för att kunna fotografera, eller snarare för att få användning för mina bilder, och det gärna ganska snart efter fotograferingen, medan bilderna och tankarna och intrycken är färska. Samma dag är kanske idealet.

Det är sällan jag gör inlägg som är frukten av ett långvarigt filande på texten. Börjar jag på något sådant brukar intresset svalna när tiden går och andra intryck väller in i hjärnan. På samma sätt är mitt fotograferande sällan planerat, bilderna och fotograferandet uppstår i nuet, och planerandet kan möjligen bestå av ett vägval när jag promenerar, en sväng in på en omväg när jag kör bil eller ett beslut att ta med eller inte ta med kamera när jag går ut.

Rusa vidare?

Mina av blogginlägg är därför ofta på ett sätt färska, genom att de handlar om det jag nyligen fotograferat. Utan bilder alltså ingen blogg. Samtidigt är det också tvärtom, utan blogg inga bilder, för då skulle jag inte ha motiveringen att ta dem, i alla fall inte de dagliga bilderna, för jag skulle inte se någon nytta med dem. Egentligen behövs de ju inte, eftersom det ändå tas så otroligt många bilder varje dag.

Stanna upp och titta?

Visst är det lite då och då en utmaning att få ihop något vettigt utan att det blir för urvattnat och innehållslöst. Då låter jag bli. Hoppas jag. Det är ju bara ett nöje, en avkoppling och så länge utmaningen är nöjsam antar jag den. Det är bloggen som ger mig inspiration och den förgyller därför min vardag genom  de enkla små betraktelserna jag skapar.

Nu ska jag sova, för att vila efter dagens Bergslagsutflykt. Jo jag hade kameran med mig, så avtrycken av utflykten kommer säkert att synas i bloggen. Berättande och betraktelser  är ju, har jag kommit på, det som passar mig bäst som fotograf. Passar mig för att det är nöjsamt, min lilla lek med verkligheten.

.

När det blivit mörkt...

Det har blivit den tiden nu, när det hinner mörkna innan man kommer hem...

När ljuset försvinner...

blir det nästan  Arne Mattson-stämning...

...innan det räddande ljuset i tunneln

... en bil passerar

...och strax är jag hemma.

.

När kvällsljuset exploderade blev jag åter varse att sensorn är mycket mindre än verkligheten

Det kom först en föraning

.

Sedan blev det plötsligt så mycket ljus och färg att jag bytte till färg.

Men det är klart, verkligheten är mycket magnifikare än den förkrymta avbildningen.

Blött var det, det regnade och blåste.

När jag underexponerade lite (avsiktligt) kom bruset fram på himlen.

Atmosfäriskt brus? ;)

Jag vände mig om.

Där höll solen på att gå och lägga sig, kanske lite trött efter fyrverkeriet.

De flesta skyndade förbi,  hukande under sina paraplyer, stretande mot vinden...

... för att hinna med pendeltåget.

Undrar om de hann se det vackra?

Tur att jag hade lille PEN i fickan, så jag hann fånga lite av skönheten, men man kan ju undra till vilken nytta. Det ska ju upplevas på plats! Verkligheten är bäst!

.

Har jag fått svartvit-fnatt eller är det bara årstiden...

Det var ju så roligt igår med svartvitt, så jag lät kameran fortsätta så i dag med.

Våt sfalt är inte så dumt.

Men det var upptäckten i fjärran som gjorde att jag tog bilden. Det nya hotellet syns här med.

En halvtimme senare har jag hunnit dit

Här har jag lyckats fånga båda höghusen i Kista. Science tower i bakgrunden ser inte så högt ut i det här perspektivet, men det skiljer bara en våning.

Fixeringsbild?

Vad är vad? Det mesta i bilden finns bakom fotografen (som finns i bilden, om än i litet format).

Det jobbas och byggs visst överallt. Ibland ändras labyrinterna från dag till dag.

När jag gick hem hade scenen ändrats...

...men det är en annan historia.

.