På väg, svartvit vardag...

En helt vanlig dag...

...på väg

...förbi

...kanske säkrast att gömma sig

På väg hem...

Väntans tider...

nu rör det på sig

helljus?

skidåkare!

Cyklist, inte lika exotiskt...

ensam?

Tre och ett hotell

sådant jag såg i går.

.

Vad kameran ser när mörkret faller.
Eller lång dags färd mot natt.
Eller förr eller senare tar det roliga slut.

Det hände förstås den här gången också, att dagen tog slut och mörkret sakta smög sig på där vi luffsade runt. Mätta i våra pizza-magar efter påfyllning med fika och bakelse på Elsa Anderssons konditori, hade vi hittat till Klackberg.

.

Skymningen smög sig sakta på oss.

Skogen rodnade

I tunneln genom berget var det mörkt.

I Blå grottan var det inte mycket ljusare.

Men kameran registrerade färger ögat inte såg.

Blå grottan.

Vid Högfors hade skymningen blivit blå och exponeringstiden blev lång.

.

Lång dags färd mot natt hade i alla fall kommit till aftonen.

Masugnsruinerna speglar sig i biltaket som fick agera stativ.

.

Men innan jag kom hem var det natt.

.

Vi var hungriga och drog vidare genom skogarna
och hittade motiven nere i vattnet

Det brukar bli så på den här platsen, att jag riktar kameran ner i vattnet, för där brukar jag hitta bilderna. Det blev oftare förr när jag inte hade så långt hit .

Låg och flöt där, inte direkt i vassen, men inte långt ifrån.

Engelsberg, men inte vid bruket eller hyttan utan nedströms i den lilla dammen, det är där det händer. Låg ju på vägen mellan Ramnäs och maten i Kärrgruvan, så varför inte stanna en stund och bli lite hungrigare, när vi ändå var där.

Tittar man ner i vattnet kan man kanske skåda skönheter och hemligheter.

Vem vet?

Kan ju visa att det är vackert också, och inte bara konstigt.

.

Tittar man ner i det mörka vattnet hittar man alltid motiv...

... speciellt om det rinner.

Men det finns motiv även om vattnet inte är mörkt.

Det gäler bara att se, kanske med kamerans hjälp, för allt kan inte ögat se.

Den här bilden var svartvit, det var så jag såg: "Där ska jag ta en svartvit bild"

Så då var det bara att göra så.

Sedan satte hungern in på allvar, men när vi gjort något åt den fortsatte upptäckandet.

Svinryggen, mitt emot kiosken vid Kärrguvan, som stillade vår hunger. De har alldelses för många sorts pizza, så det tar tid att välja. De unga tu granskar en sten. Vilken sort?

Vattnet ligger i de gamla medeltida guvhålen, inte så djupa. Man bröt då ytliga malmkroppar, och "svinryggen" är gångstigen mellan de vattenfyllda hålen.

Om jag vrider på den här bilden tycker jag att det finns en leende mun. Ett sovande troll? Eller är det ett sådant där motiv som man ska göra ett 2000-bitars pussel av?

Som traditionen bjuder skakade jag på kameran. Det är inte så ofta jag gör det numera, men ibland blir det återfall.

Ja, den MÅSTE förstoras!

Men än var inte dagen slut, så vi åkte och fikade.

.

Vi hade tur, det skulle bli bröllop och dörrarna var öppna, så vi kunde komma in och titta

Dörrarna stod öppna och skylten med "Öbehöriga äga ej tillträde" var nog kvar från den tid smedjan var i drift, om inte annat skvallrade pluralformen av verbet om det.

Det fanns mycket att titta på och fundera över hur det fungerat.

Det var som sagt mörkt, men med 800 ASA gick det i alla fall att ta bilder, även om ett stativ inte hade varit fel, men då ska man ju ha ett med sig också.

Nu fick det bli som det blev.

Dessutom har jag svårt att bestämma mig för färg eller svartvitt. De svartvita bilderna har sin fördel, men man missar den information som färgerna ger. Samma bild som ovan, men i färg (ja egentligen tvärtom, för det här är ju originalet).

Det fanns mycket detaljer här inne, så det får bli ett litet urval.

Vågen. Titta på skalan! Ingen vanlig personvåg.

Över 2 ton! Det såg jag inte förrän jag kom hem, på plats gillade jag formen och den åldrade skönheten.

Det fanns mycket mer att se där men nu började vi bli hungriga, så vi ställde kosan mot Norberg.

.

Där hade vi inte varit förut, så det var tur att jag stannade

Åkt förbi här har jag gjort ett antal gånger, men då har vi ofta varit på väg någonstans, men huset har alltid lockat. Gamla byggnader vid vägkanten är alltid lockande.

Den ligger uppe på åsen, alldeles invid vägen, så det var lätt att slinka in.

En lucka var öppen och lockade nyfikenheten

Upptäckarna inom oss gluttade förstås in, men särskilt spännande var det inte. Däremot upptäckte vi att det fanns byggnader på andra sidan vägen, nedanför åsen, och eftersom det även fanns en väg åkte vi ner.

Där hittade vi det här huset. Det var längre än det ser ut. 100 meter! Förvaringsplats för långa saker, alltså. Men resterna av det är spårlöst borta utanför huset.

.

Går man in kan man däremot ana vad som försigått här. Mörkt var det för kameran, 1/6 sekund. Stativ? Nä. Antiskak? Nä. Men det fanns rejäla stolpar att ta stöd mot, så det i alla fall blev en bild.

En del räls låg fortfarande kvar. Vårt ögonmått sa oss att det var 600 mm mellan rälerna. Monsieur Decauville har satt sina spår lite överallt.

Vattnet var nära, som det ofta är vid gamla bruk, det var ju vattnet som gav dem kraften.

Hösten speglar sig i kanalen mellan öarna, och högvattnet gjorde att det strömmade bra. En liten utombordare på väg uppströms kämpade hårt, medan vi njöt av det klara vädret.

Den obligatoriska anslagstavlan.

Den verkar levande.

Speglingar i fönster är ett gammalt favoritmotiv för mig.

En bild av omgivningen som fönstret ser den. Det kan vara mer spännande att lägga skärpan på fönstret än att lägga den på spegelbilden.

Tja, bara en byggnad...

... men jag gillade formerna.

Patina?

Här hade vi inte varit förut, men det var väl värt ett stopp. Det var fint inomhus också, men där var det mörkare.

Ramnäs bruk, anor från 1500-talet. 1590 anlades den första stångjärnshammaren.  Idag tillverkas ankarkättingar för offshore-industrin i den moderna anläggningen  på samma ö i Kolbäcksån.

.