Tio dagar höll jag mig borta, men nu tittar jag ut igen

Det blev ett kort uppehåll den här gången, bara tio dagar sedan jag bloggade sist. Jag har inte nyttjat kameran så mycket, bara varit ut och viftat på den som hastigast. Har också bara som hastigast kastat ett getöga på fotosidan, mitt fokus har legat på annat håll. Jobb och sånt. Kräver ibland hela mig och då blir det inget över.

Var ute och smög i buskarna utanför min dörr häromkvällen.

Där döljer sig så mycket.

Livet i ett syrensnår!

Det gäller bara att inte vara för stadig på hand.

Rörelse i busken.

Kan bli så här.

På väg i morse.

En hotellfångst.

.

När lusten är borta och förmågan försvunnit blir det heller inget av och då gömmer jag mig i tystnad och ointresse

Plötsligt bara blir det så, jag försvinner och ointresset tar över, jag klickar som hastigast in lite flyktigt på Fotosidan, ser att mina vänner varit flitiga och det blir för mycket så jag tittar och läser nästan inget alls och håller på att tappa kontakten. Hinner dock upfatta att det pågår en obegripligt lång diskussion om skillnaden mellan 1/80 och 1/79 (tror jag det var) och en ännu mer obegripligt hudflängande av en fotograf. Har folk inget annat för sig?

Jag har burit med mig kameran varje dag, efter ett tag nerstoppad i ryggsäcken, eftersom jag inte behöver den. Bilderna är slut!

Ja det är faktiskt så, jag går den vanliga vägen som har synts ha oändligt många möjliga motiv, trots sin torftighet, och nu plötsligt har denna oändlighet förbytts i tommhet. Motiven ser jag ju fortfarande när jag går där, men det finns inga bilder. De är borta. Och då går det inte att fotografera.

Det blir väldigt tydligt när jag går där, jag ser motiven, noterar dem och noterar att jag ser dem och reflekterar, men observerar också att det saknas bilder, men att det är något som händer inom mig.

Det var nog här det tog stopp.

För det här är den senaste bilden.

Sista bilden, höll jag på att skriva. Så illa ska det väl inte vara.

Kan jag inte fotografera längre? Är jag slut som fotograf?

Nej, det oroar jag mig inte för. Det här har hänt förr och jag har kommit tillbaks . Snarare är det nog en  spontan "time-out", inte en beslutad från min sida, utan en som bara inträffar och som jag efter ett tag noterar att den inträffar.

Hur lång den blir?

Fråga inte mig, jag har ingen aning. Det som sker, det sker.

Däremot vet jag att det har varit mycket att hålla reda på, den sista tiden på jobbet, och min simultankapacitet har blivit sämre med åren, hjärnan orkar inte hålla allt på plats, så den jobbar med annat när jag går till och från jobbet. Det hjälper inte att ha kameran i handen, hjärnan ser inte bilderna i alla fall.

Ibland känns hjärnan som det skrumpna äpplet på asfalten. Något gammalt och förbrukat

.

Tittut sa' tornet

När jag går där på väg till jobbet, tittar det fram, då och då, i en glipa någonstans.

Inga kanonbilder, mera en notering av dagliga glimtar. Här är det fortfarande en kilometer till motivet.

Det blandar sig med den lokala villaarkitekturen.

.

Lite närmare.

Utanför Dagis.

Något blått skymtar...

Försöker gömma sig bakom träden?

Att gömma sig bakom kraftledningen funkar inte...

.

Så var sagan slut...

Vad som händer om man tar med sig andra grejor på vägen till jobbet, kanske ett test jag skulle gjort tidigare

Kanske behöver man byta grejor ibland för att få lite omväxling eller förnyelse, för att få lite färskt blod i skapandet. Det behöver ju inte vara något storvulet, det är ju förändringen i sig som kan ge respons i resultatatet, eller kanske bara hålla lusten uppe.

Jag köpte ju en ny kamera i somras, passade på när den nya modellen var på ingång  och de sålde ut den gamla. Mest köpte jag den - en Lumix G2 - för att använda till min utforskning av gamla manuella objektiv, men det följde ju med en zoom också och det är knappt att jag har använt den, den har mest legat och haft tråkigt.

Men i morse dök impulsen upp, att jag kanske skulle leka lite med zoomen också. Pröva eller testa låter så pretensiöst och allvarligt, leka är lite mer som det är, leka runt lite och se vad det blir.

Perspektivet ändras ju, utsnittet blir mindre, jag plockar ut små rutor av verkligheten och bär med mig hem. Vidvinkelkänslan försvinner. Jag fångar andra vyer, kanske gör det att jag ser andra saker, att ögonen ställer om.

Men det visste jag ju redan, det har jag vetat länge, så det var inte för att upptäcka det som jag tog andra grejor i dag. Det var ju dels för att (faktiskt) testa objektivet i praktiken, se hur det funkar på väg till jobbet, och dels, ja det har jag glömt nu...

Det är faktiskt en färgbild!

Plötsligt blev det möjligt att fånga skatorna i tunneln innan de flyger sin väg.

De sitter ofta där, men är inte kvar när vidvinkeln kommit tillräckligt nära. Något livsavgörande? Nej inte, men en liten krydda på morgonpromenaden.

Kunde jag då inte ha använt något av mina superba gammelobjektiv då.  Jovisst, men på ny-zoomen finns det autofokus också, och lite bekvämt är ju det, när man bara fotograferar så här i förbifarten, så nu har jag testat den också, förlåt, lekt med den också.

Försöker gömma sig?

Det här hade jag inte heller klarat med pannkaks-vidvinkeln.

Vadå klarat? Att fånga vattenpölen och samtidigt få en människa i urskiljbar storlek borta vid tunneln.

Här han jag med. Eller snarare autofokusen. Och telet gjorde att personerna inte blev för diminutiva.

Den här korsningen har bildmöjligheter, men den är  svår med häckar, vinklar, murar, trafik och perspektiv. Fast idag blev det ju.

Inte heller svartvit.

Vad blir då slutsatsen?

Slusats... usch vad seriöst...

Det är inte samma känsla som med Olympusen, men det kan ge lite annorlunda bilder, men det visste jag ju egentligen också på förhand. Så egentligen var det nog bara behovet av variation det handlade om, att kunna fånga lite andra bilder. Omväxling, helt enkelt.

Det blev faktiskt en hel serie bilder med ett annat motiv också på morgonpromenaden, men dom får vi ta en annan gång.

.

Ibland blir berättelsen tydlig,
ibland blir det bara småplock längs vägen

I morse kom jag en annan väg och sneddade över gräsmattan för att genskjuta den gamle mannen, och fick plötsligt en annan vinkel på en vy jag sett så många gånger, och så var dagens första bild klar.

Det bara hände.

Gångtunnel och vattenpöl var tråkiga idag, men till min gländje gick den här betongvinkeln att fånga idag.

Många gånger har jag stått och tittat på den, och undrat: Hur?

Nu fanns det brunt torkat gräs där och fuktighet därtill, så plötsligt var det fotograferingsbart.

Å här hade det regnat på de nylagda plattorna.

Jag tyckte det såg fint ut, så jag tog en bild.

På vägen hem tog jag en ovanlig väg, det är länge sedan jag gick här, och solen sken skönt på planket. Undrar vad som finns på andra sidan brädorna?

Svaret kanske finns här?

Skyltar blir ibland motiv.

Och solen gick ner i dag också.

Idag fanns det inte så många ord. Det fanns det inte medan jag gick heller.

Det är där de brukar födas.

.