Det blev ett antal km/bild idag,
fast jag stannade bara på tre ställen

När jag var på väg hem idag lurade jag in mig själv på krokiga småvägar, och det finns det gott om i Uppland, vägar som en gång trampats upp av fän och överlevt genom seklen och med tiden blivit belagda, och bitvis fortfarande kröker runt var sten som ligger i vägen.

Men det dröjde en stund innan det kändes rätt att stanna.

Första stoppet. Kulturlandskapets former igen. Någonstans i Uppland.

Andra stoppet blev vid en kyrka. Det var inte den första kyrkan jag passerade. Gamla småkyrkor är det också gott om i de här trakterna.

Solen hade börjat dala och ljuset hårdnade så det fick bli en silhuettbild först.

Men eftersom jag gillar ljusa bilder blir det även en bild utan sol i.

Inte lika hårt.

Fönster gillar jag.

"Genomskinlig" kyrka.

Skuggor var det som sagt gott om.

Jag kan tänka mig att återvända hit en molnigare dag, ja kanske en mulen dag.

Den här trodde jag inte skulle bli något, men jag lyckades faktiskt locka fram lite ur den helmörka förgrunden.

Slutar med en färgbild, så inlägget inte blir alldeles färglöst.

Kyrkan då?  Närtuna! Som man säkert uttalar fel om man inte hört någon äldre från nejden säga det. Kort ä! Låter nästan som Närrt-una. Eller lät i alla fall.

Det blev ett tredje stopp också, men det får ett eget inlägg.

Panasonic G2+ Hexanon 28mm/2.8

Vad bär jag med mig när jag fotograferar?

Ja, vad bär jag med mig när jag fotograferar?

Då menar jag inte vilken utrustning jag släpar på eller inte släpar på, eller vilka prylar jag bär med mig, för det är ganska ointressant för de bilder jag tar. Det är inte utrustningen som tar bilderna, och det är först när jag kan frigöra mig från teknikens ok som jag kan börja ta bilder.

Jag tänker på allt annat jag bär med mig, liv, upplevelser, glädje, misslyckanden, svek och annat som passerat revy under mitt liv, inte bara på det personliga planet utan även annorstädes,  nära och fjärran,

men också kunskaper, lärdomar, idéer, erfarenheter och minnen, och någon sorts kulturellt kitt som håller ihop det hela,

eller också saknas kittet och allt bara spretar hit och dit.

Jag tar bara bilder jag själv gillar, i alla fall sådana jag tror att jag gillar, även om det senare visar sig att det var fel, och även  fast jag vet att det kommer att bli så. Men vad innebär det att gilla? Vet inte, det är nog en nöt jag måste knäcka. Om det finns behov. Om det är möjligt. Reservationerna hopar sig. Det är nog samma fråga som den jag började med: vad är det jag bär med mig? Bara mot den bakgrunden kan jag ge ordet gilla en djupare  -eller fylligare- innebörd.

Kanske är inte gilla rätt ord. Kanske är sann ett bättre ord, att bilderna på något sätt är sanna, inte sanna i meningen äkta, omanipulerade bilder av verkligheten utan bilder som är sanna mot mig, mot fotografen, hur intetsägande de än kan verka vid första anblicken.

Vad är då nyttan med det, att ta sanna bilder? Visdom? Förståelse? Kunskap? Egentligen vill jag inte sätta någon etikett på det, det är nog funderandet i sig som är det viktiga - inte svaret i sig, om det finns -  och då vill jag inte ha ett begränsande etiketterande.  Vägen är viktigare än målet. Jag tror nog att jag vandrar längs någon väg, men jag ser inte hur vägen ser ut, och jag vet inte vart den leder om den nu leder , och jag är inte ens  säker på att den måste leda någonstans.

Det där med att uppnå ett mål är inte så viktigt - däremot vore det hemskt att inte ha någon väg att vandra.

Med tanke på alla fina ord jag skrivit här ovan, tycker jag mina bilder känns väldigt simpla...

... så kanske jag skulle sluta fotografera. Men då har jag ju ingen väg att vandra...

... så kanske jag skulle sluta fundera. Men det går inte, jag kan ju inte stänga av hjärnan, då blir det nog övertryck därinne.

Hur man än vänder sig, så har man ändan där bak! Det är väl bara att acceptera.

.

Riis och Roose...

Ibland är det tillfälligheterna som gör det, att man hittar små glimtar av samband och letar vidare. Det hände morse när jag läste understreckaren i dagens tidning. Den handlade om president Roosevelt, den äldre av dem alltså, han med teddybjörnen, eller snarare om hans självbiografi, men den har ju ganska mycket med honom själv att göra.

Fotoanknytningen kom i ett citat:

"Beskrivingen av åren som New Yorks polischef hör till bokens mest intressanta. I sällskap med den berömde danskfödde fotografen Jacob Riis besöker Roosevelt de miljöer på East Side där sjuka och fattiga immigranter lever sammanfösta i fuktdrypande, mörka kyffen"

Ur bokhyllan kunde jag plocka fram Rune Hassners bok om Jacob A. Riis, "Reporter med kamera i New Yorks slum". På baksidan finns några av Riis' egna ord:

"Jag hade användning för kameran, längre än så gick det aldrig...".

Inget snack alltså om fotografering för fotograferandets egen skull. Han drev en kamp mot slummen och mot makthavare som blundade för de förhållanden som rådde. Bildtexterna i boken  är ibland talande även utan bild: "Sjuk kvinna i tält på taket till ett hyreshus", "En dålig bild, men inte på långt när så bedrövlig som denna miljö".

Avslutar med ett annat citat, denna gång från understreckaren, som i sin tur citerar Roosevelts memoarer:

"Bakom den synliga, officiella regeringen finns det en dold regering som varken har lojalitet eller ansvar i förhållande till folket. Att krossa denna osynliga regering och spränga den oheliga alliansen mellan korrupta politiska intressen är den viktigaste uppgiften för en riktig statsman".

Och det var väl det som Riis också strävade efter med sina bilder? Och sina ord, han både skrev och var en aktiv talare också.

Orden är dessutom tillämpliga även idag. Hur många sådana "riktiga statsmän" finns det idag. Sedan är det en annan sak (eller är det verkligen det) att Julian Assange ser detta som en ideologisk utgångspunkt.

.

Bara broar, bilder och banaliteter
i går afton när solen sjönk allt mer

En del bilder är mer lättfångade än andra och därför egentligen kanske mer svårfångade för att de blir så förutsägbara och banala, till exempel sådana där "åh, vad vackert"-solnedgångar. Det var vid den tiden jag var ute och rullade i går kväll för att se hur ljuset föll.

Jag hade en idé att ljuset skulle falla snyggt på några broar, men jag hade räknat fel på vinklar och väderstreck, så solen var inte där jag trodde den skulle vara, så det blev andra bilder än de jag trodde det skulle bli. Sämre eller bättre har jag ingen aning om, och det lär jag aldrig få veta, för nu har jag insett att solen aldrig kommer att lysa på broarna i den vinkel jag trodde. När fantasin inte stämmer får man nöja sig med verkligheten.

Verkligheten just då, när jag kom dit.

Lite besviken promenerade jag en bit bortöver cykelvägen som inte längre har några spår av vad som varit där tidigare och tog några banala bilder av torra strån i aftonljuset, mot skogens mörka bakgrund, men dem undanhåller jag för er.  Verktyget för aftonen var Canon 40D+ 50 mm/1.4 original, alltså inget experimenterande med gamla gluggar, utan helmodernt med autofukus.

När jag kom tillbaks hade ljuset ändrat sig lite grand, men inte till det omöjliga jag trott i förväg.

Jag tittade då åt andra hållet och slapp det senapsgula.

Det blev så pass färglöst, så jag tog bort det lilla grönt som fanns och gjorde bilden svarvit i stället...

...men jag gjorde en variant med lite mer grönt i bilden, så där fick färgen vara kvar.

Men det blev ändå tråkigt i det tråkiga motljuset. Kanske skulle man återvända hit en annan gång.

En banal väg

Svängde sedan av på en väg jag aldrig åkt förut, mest för att orientera mig och se om verkligheten stämde med kartan. Medan jag körde där höll solen på att trilla ner bakom horisonten, och ett av de mest uttjatade fotomotiven växte fram inför mina ögon -- en solnedgång.

En banal bild av ett uttjatat motiv?

Men det var vackert, så jag kunde inte motstå att stanna och kliva ur bilen, och det var en skön afton, med bara lite lätt motorvägsbrus i fjärran, som inte överröstade naturens stillhet, så jag struntar i att det redan finns alldeles för många solnedgångar på bild.

När jag ändå stod där och njöt började fotografen i mig njuta på sitt sätt, genom att experimentera med litet skärpedjup.

Också ett sätt att fotografera solnedgången, eller ska man kanske säga: utnyttja solnedgången?

Men, som sagt, jag njöt av att leka med kameran, och njuta av den relativa tystnaden och fånga upp aftonens spännande ljud, inte bara naturljud så här nära civilisationen, ridande röster, två unga mopeder och annat som hör sommarnatten till.

Under tiden bytte jag förgrund och ändrade på exponeringen...

...för att hitta olika uttryck.

Det måste inte vara mörka bilder...

...himlen är ju ändå ljus som en svensk sommarnattshimmel

Men till slut var det dags att åka hem.

Det är roligt med utflykter som inte blir som man tänkt sig. Tänk vad tråkigt det skulle bli annars...

.

Runstenar och skördetröskor, tusen år av kulturlandskap

Det blev en utflykt i kulturlandskapet igår igen , men den här gången var jag inte ensam, sonen var med, och vi färdades genom det sköna vikingatidslandskapet i södra Uppland. Vi hade varit i Vallentuna och hälsat på mor/farmor och pratat och fikat och ätit tårta och sedan slingrade vi oss ut på de små krokiga grusvägarna.

På en stenig holme, mitt ute i sädesfältet stod en gammal sten. I bakgrunden ligger gården, förmodligen på samma plats i tusen år: Snåttsta - Snottsta -Snotastaðir.

"Inga lät resa dessa stenar efter Ragnfast, sin man. Han var broder till Gyrid och Estrid."

Det moderna kulturlandskapets mönster.

Nej bilden är inte sned, det är landskapet som lutar!

Eftersom jag skrev ordet skördetröska i rubriken, få jag väl lov att lägga in en bild också.

Den hade precis tröskat klart så jag kunde komma ut till stenen på holmen.

En liten överblick. Calle gillade också det öppna landskapet och kyrkans "häftiga" läge.

Det är en kilometer fågelvägen över gärdena bort till kyrkan.

Calle studerar Sagan om Inga.

Sagan om Inga lär finnas på flera stenar och inte bara här. Jag kanske får ge mig ut på runstensjakt även på annat håll, och hoppas att stenarna är fotogeniskt placerade.

Uppländsk sommarväg, som förr i tiden...

Med flit lade jag skärpa endast på förgrunden.

Två sätt att färdas. (En fixeringsbild? Förstora!)

Bilden tagen från kyrkbacken.

 Markims kyrka!

Tycker ni att ni känner igen kyrkan kan det bero på att jag varit här förut.

Sedan fortsatte vi irrfärden, passerade Uppsala och umgicks ett tag  hos storasyster, innan den gemensamma färden slutade i Sala vid 23-tiden. Hoppas han vaknade i tid för att hinna till jobbet. Själv rullade jag hemåt och testade bensinförbrukningen för den nya bilen. 0,42 lit/mil vid 90 km/h tycker jag är ok.

Bilderna då? Helt modern utrustning idag. Canon 40D med normalzoom, genomgående. Inget experimenterande med gamla objektiv eller så. Det gick bra ändå ;)

.