Vad bär jag med mig när jag fotograferar?

Ja, vad bär jag med mig när jag fotograferar?

Då menar jag inte vilken utrustning jag släpar på eller inte släpar på, eller vilka prylar jag bär med mig, för det är ganska ointressant för de bilder jag tar. Det är inte utrustningen som tar bilderna, och det är först när jag kan frigöra mig från teknikens ok som jag kan börja ta bilder.

Jag tänker på allt annat jag bär med mig, liv, upplevelser, glädje, misslyckanden, svek och annat som passerat revy under mitt liv, inte bara på det personliga planet utan även annorstädes,  nära och fjärran,

men också kunskaper, lärdomar, idéer, erfarenheter och minnen, och någon sorts kulturellt kitt som håller ihop det hela,

eller också saknas kittet och allt bara spretar hit och dit.

Jag tar bara bilder jag själv gillar, i alla fall sådana jag tror att jag gillar, även om det senare visar sig att det var fel, och även  fast jag vet att det kommer att bli så. Men vad innebär det att gilla? Vet inte, det är nog en nöt jag måste knäcka. Om det finns behov. Om det är möjligt. Reservationerna hopar sig. Det är nog samma fråga som den jag började med: vad är det jag bär med mig? Bara mot den bakgrunden kan jag ge ordet gilla en djupare  -eller fylligare- innebörd.

Kanske är inte gilla rätt ord. Kanske är sann ett bättre ord, att bilderna på något sätt är sanna, inte sanna i meningen äkta, omanipulerade bilder av verkligheten utan bilder som är sanna mot mig, mot fotografen, hur intetsägande de än kan verka vid första anblicken.

Vad är då nyttan med det, att ta sanna bilder? Visdom? Förståelse? Kunskap? Egentligen vill jag inte sätta någon etikett på det, det är nog funderandet i sig som är det viktiga - inte svaret i sig, om det finns -  och då vill jag inte ha ett begränsande etiketterande.  Vägen är viktigare än målet. Jag tror nog att jag vandrar längs någon väg, men jag ser inte hur vägen ser ut, och jag vet inte vart den leder om den nu leder , och jag är inte ens  säker på att den måste leda någonstans.

Det där med att uppnå ett mål är inte så viktigt - däremot vore det hemskt att inte ha någon väg att vandra.

Med tanke på alla fina ord jag skrivit här ovan, tycker jag mina bilder känns väldigt simpla...

... så kanske jag skulle sluta fotografera. Men då har jag ju ingen väg att vandra...

... så kanske jag skulle sluta fundera. Men det går inte, jag kan ju inte stänga av hjärnan, då blir det nog övertryck därinne.

Hur man än vänder sig, så har man ändan där bak! Det är väl bara att acceptera.

.

2011-08-05 08:08   ronny vervaart

man lever så länge man lär sig (tänkvärda ord)mvh ronny

Besvara

2011-08-05 11:37   Tomasz

Sluta fotografera? Ja, den dag man är mätt på allt. Eller då man tycker sig ha sett allt, upplevt allt och har alla erfarenheter man behöver; när det är fullt i kappsäcken som man bär med sig.
Fast då kan man ju lika gärna ställa ifrån sig den där säcken och bara lägga sig ned och dö, för vad finns det då att uppnå?

Spretigt blir det, ofrånkomligen. Men ibland hittar man något som är till hjälp att sortera, sålla bort och hålla ihop. Man måste alltid spara lite plats i säcken för sådant.

Trevlig helg! /Thomas

Besvara

Svar från janolof 2011-08-05 15:49

Ibland kan ju kappsäcken kännas full, men då är det nog bara tillfällig förstoppning som kan behöva kortare eller längre tid att förlösas. Och spretigt blir det lätt om vägen är målet och inte målet som är målet, för då måste man pröva flera vägar...

Må så gott
/J-O

Svara

2011-08-05 13:54   RHelena

För somliga är målet väldigt viktigt, andra tycker att det är vägen som är meningen med livet. Det härliga är väl att det finns många vägar att vandra och i regel är livet tillräckligt långt för att man ska få möjlighet att prova flera om man känner för det. Lite spretigt bli det kanske men vad gör det. Besökte nyligen konstmuseet Louisiana och efter besöket kollade jag upp de aktuella konstnärerna. Slående är hur "spretiga" de är i sitt konstnärsskap över tid. Installationskonstnärer som även börjar fotografera. Målare som skulpterar. Fotorafer som... ??? Nej, sådana stötte jag inte på. De kanske finns.

Ett fint skrivet inlägg. Men var är bilden? Brukar faktiskt inte läsa bildlösa inlägg men ibland får man bryta sina rutiner för att det ska bli lite spretigt... Det är väl det du har gjort också...

Besvara

Svar från janolof 2011-08-05 15:44

Spretighet är väl inte något nytt inom konsten, eftersom sökandet efter det nya finns där, och för att hitta det nya måste man pröva. Jag tycker det är det jag hållit på med de senaste åren i mitt fotande, även om det innebär att jag prövar sådant som andra redan prövat --men det är ju nytt för mig, och ibland upptäcker jag inte förrän efteråt att andra redan upptäckt.

Inga bilder, nej jag tyckte inte det passade här, eller rättare sagt, hittade inga som passade. La in ett par först, men tog bort dem sen och kletade istället ner en bloggidé om bild och ord på ett papper. Få se om det gror...

Svara

2011-08-05 17:10   Peter-L

Jag tycker att du skall behålla ordet "gilla". Sluta absolut inte att fotografera, sluta inte att fundera, man kan ju minska. Men kasta inte bort ordet gilla, för det DU gillar är väl det sanna för dig.
Utifrån de erfarenheter och upplevelser du har.

Man säger ibland att "om du inte vet vart du är på väg, så spelar det ingen roll vilken väg du väljer". Sant tycker jag.
Men, behöver ju inte ha mål hela tiden. Varken för sig själv, sitt fotograferande eller tänkande. Ibland är det skönt att bara va. Samtidigt som rätt mål kan va utvecklande.

Så, gör det du gillar! Du kommer ändå att få göra saker du inte gillar. Livet.
Eller, kanske är det ett mål du behöver?

Oavsett, allt gott och keep it comming!! //Peter

Besvara

Svar från janolof 2011-08-05 17:47

Jag tänker absolut inte sluta fotografera. Det går nog inte, är man beroende så är man ;) Och jag tänker inte heller sluta gilla, så det är ingen fara där heller, men jag kommer nog att fortsätta att fundera på vad jag gillar, eller snarare vad jag gillar i det jag gillar.
Jag behöver en väg, annars blir jag vilse, även om jag får bana vägen själv och går vilse på vägen. Men det där med mål funkar inte för mig, det blir snarare ett tvång som gör att jag strejkar och protesterar. Och de gånger jag nått mål i livet har jag inte känt någon glädje över det, möjligen har det varit skönt att det var över.
Därför behövs vägen...
Möjligen är det då ett mål att hitta vägen, men det är på något sätt ett krystat mål, även om "vägen är målet".

Tack för kommentaren!
Och ha det bra!

Svara

2011-08-05 19:08   EGW

" ...det är först när jag kan frigöra mig från teknikens ok... " Den formuleringen fick mig att brista i skratt, den kändes obetalbart dråplig! Kanske för att det finns något slags överraskande sanning i den, som man vanligtvis inte tänker på. Men jag vet om mig själv att om jag haft gåvan för teckning och målning skulle jag ägnat mig åt det i stället för foto. Eller så tror jag i alla fall.

Under många år med sparsamt fotograferande såg jag aldrig relevansen i frågan varför. I dag tänker jag på det mest för att jag inte riktigt vet vilka bilder jag vill skapa. Det är då frågan dyker upp: "Varför vill jag egentligen skapa bilder?" Men det är lika meningsfullt att ställa den frågan som att säga: "Varför måste jag hålla på och tänka en massa tankar?" Båda sakerna ligger tydligen i min natur. Och varför den är som den är, det vete **n.

Kul att man inte är ensam i funderandets labyrinter :-)

Förresten har du glömt att lägga mandelmassa i den här semlan!

Besvara

Svar från janolof 2011-08-05 20:28

"Ett skratt förlänger livet", är det inte så man säger, men man mår i alla fall bättre av att skratta. Frigöra sig från teknikens ok, är det inte lite av det som ligger bakom Dogma-tankarna också. Kameran ska bara vara ögats förlängda arm, om man nu kan säga så. När jag frigjort mig behöver jag inte slösa min uppmärksamhet på tekniken utan kan använda min kapacitet till att se bilder. När jag är bekväm med tekniken kommer också bilderna, eller har i alla fall lättare att komma.

Ingen mandelmassa? Fel årstid, och dessutom tyckte jag bullen var så god att det inte behövdes, då kanske man skulle missa hur fin den var och bara märka mandelmassan

Svara