Jag sitter här och försöker förstå vad som händer därborta

Bara en bild om morgonen...

.

I all enkelhet...

Några bilder nu om aftonen, när världen verkar vara tom...

Därutanför finns världen, den är så stor...

Olympus PEN, 17 mm

.

En cykel, en afton, en dalande sol, men fel objektiv

Det var med flit!

Att det blev fel objektiv alltså. Det visste jag på förväg, just därför valde jag att bara ta med det objektivet för att se vad jag kunde göra. En kamera, ett objektiv, en brännvidd. Fast när det gällde den sista punkten fuskade jag lite, det var ju ett objektiv med variabel brännvidd, så vid något tillfälle ändrade jag på den.

Något måste man ju hitta på när fotolusten infinner sig, men inte inspirationen, och mörkret närmar sig, så att inga längre transporter hinns med, och stativfoto var jag inte lockad av. Handhållet skulle det vara.

Det blev alltså 10 mm på min vidvinkelzoom, och 40D med cropfaktorn 1,6, alltså motsvarande 16 mm på fullformat. Hyfsad vidvinkel alltså, men ofta en utmaning i landskap. Ännu mer utmaning om man vill hitta motljusmotiv och solen står lågt.

Ett öppet landskap. Här finns inga räta linjer så jag slapp problemet med lutande linjer när man inte håller kameran rakt. Luta på kameran måste jag, för att inte bara få en massa ointressant och tråkig jämngrå himmel, och hitta en vinkel så att solen inte sabbar allt genom att titta in i bildrutan.

Ingen höjdarbild, men efter lite gnetande fick jag i alla fall ihop en komposition.

En ek försökte jag fånga sedan. Innan jag kom till eken spenderade jag tid på några andra motiv utan lyckade resultat, så solen hade hunnit sjunka lägre. I medljus blev eken tråkig och alldeles för välupplyst, urblekt ek och vettig bakgrund eller OK ek och igengrodd bakgrund.  Och så måste det bli en komposition också. Det går ju inte att blurra till bakgrunden med oskärpa, utan det blir lätt en kakafoni av störande ljus, linjer mönster och detaljer. Men det är ju sådant som gör det här lite spännande, att smyga omkring och försöka hitta vinklar.

Det som till slut blev något  är den här bilden.

En måra i förgrunden och solen som gluttar fram bakom eken. Bättre bilder än så har jag ju tagit, om man säger så, men det blev i alla fall en bild som blev OK.

Det är ju klart enklare att ta sådana här bilder om solen är snällare, om den står högre  på himlen så skuggorna är snällare, eller om det är lite mulet, så att ljuset är jämnare. Å andra sidan kan skuggorna också utnyttjas bildmässigt, som en del av kompositionen, även om jag inte hittade sådana motiv i går kväll.

Jag rullade i stället vidare in, in i skogen, bland de höga raka stammarna.

Så här på gränsen mellan dag och natt hittade jag ett bestånd Natt och Dag. Lite mörk bild kanske, men det var så stämningen var i skymningslandet, just då.

Solens sista strålar letar sig fram och ger stammarna liv.

Här det mest frågan om en balans i exponeringen, så att solfläckarna inte fräts ur och detaljerna i skuggorna fortfarande kan anas. Men det var en konst jag lärde mig på den gamla dia-tiden. Det har blivit mycket enklare idag. Teknikens framsteg?

Men på ett sätt är det svårare. På dia-tiden hade jag kontroll över hela kedjan, hur exeponeringen gjordes med också hur projektionen gjordes, med vilken projektor, med vilken ljusstyrka och med vilken duk. Det var ju hela kedjan som bidrog till det färdiga resultatet. Idag har jag bara kontroll över hela kedjan om jag tittar på min egen skärm. Men hur ser det ut på din skärm, vet jag det?

Det är ju också en smaksak hur man vill ha bilderna.

I den här bilden har jag lutat lite på kameran för att få ljusfläcken där jag vill ha den men också få med lite av rötterna, så att träden inte blir utan fotfäste. Det gör också att träden i bakgrunden lutar, speciellt till vänster i bilden, men där är det ändå så mörkt, så det gör inte så mycket.

Hade det varit ljusare hade jag ju fått tänka mer på att de träden också är en del av kompositionen.

En bild till...

...inget speciellt annat än att det var vackert där i skogen om aftonen.

Slutligen fastnade jag för en silhuettbild i skogskanten, ett träd som lapade i sig den sista solen för dagen.

Här gjorde jag ett avsteg. Bilden är inte tagen med 10 mm, utan jag valde en måttligare vidvinkel.

När jag stod där och tog bilden kom en motionär lufsande förbi och undrade: "Hör du korpen?".  Jag hade redan hört fågeln och lite snabbt tänkt: "undrar vad det där var", men sedan fortsatt med det jag gjorde. Men visst var det en korp, den hördes igen.

Sedan plockade han upp sin iPhone och visade bilden han just tagit på två orange skalbaggar som släpade iväg en död näbbmus. 

Det händer mycket på Järvafältet, för det var där jag var.

.

Det regnade i Sala

Jag åkte till Sala i går. När jag närmade mig den gamla silverstaden mörknade molnen.

Det är 2 km kvar till jag är framme. Man ser tydligt värmeverkets två skorstenar, silon som ligger på andra sidan av staden och längst till höger Norrby kyrka.

Och så ser man förstås även järnvägen.

En bild med fokus för att tillfredställa diggare av ballast, betongslipers och rälsinfästningar.

Från början byggd som Sala-Tillberga Järnväg (1875), numera trafikerad av Uvar och ståltåg bl.a. men också annat. Inget tåg i sikte här. Inte åt andra hållet heller. Det är något så ovanligt idag som en frisiktskorsning utan någon form av signaler. Sikten är minst 2 km åt vardera hållet

I en annan riktning är motivet mer agrart.

Hur var det nu, råg korta strån, korn långa strån, eller var det tvärtom? Granen har i alla fall korta barr. Det finns säkert gran i skogen borta i horisonten.

När jag kommit in till stan och parkerat kom regnet.

Med fokus på bilrutan.

Regnet gjorde att det fick bli paraplyfoto, inte att jag tog bilder på paraplyer utan foto under paraply för att hålla kamera och fotograf hyfsat torra.

Lillån.

Som sagt, det regnade.

Jag har ju bott bara ett par stenkast härifrån i några år, men ändå ser jag nya motiv fast jag redan utforskat området så noga. Kanske är det bra att tiden går så att man ser på motiven med fräscha ögon, blir inte längre hemmablind. Eller också har jag utvecklats som fotograf.  Eller så är det regnet som gör det. Eller att jag är tillfällig besökare. Det måste ju vara en turist som fotar i det där vädret.

I alla fall hittar jag nya vinklar.

Kanke hade jag inte vågat mig på, eller ens sett, en så här komplicerad komposition för fem år sedan, då var jag nog mer inne på att förenkla bilderna och isolera motiven.

Nu såg jag direkt stråket av ljus genom bilden. Men jag kan inte bestämma mig för färg eller svart-vitt, så det får bli båda.

Undrar hur den här bilden skulle bli med ett större film/sensor-format. Nu är den tagen med m4/3. Fullformat? Storformat? Jag tänker på alla detaljer i bilden.

Sedan kom jag fram till Ekeby dammar.

Regnet och ljuset gav bilden en speciell ton, som jag behöll och förstärkte lite.

Den här bilden var jag övertygad om att den skulle bli svartvit när jag tog den...

...men det var den ju inte! Den blev bättre så här.

Lumix G2+Hexanon 28mm/3.5

Konsten att välja kamera... ...upplösningen, eller bara del 2?

Mit förra inlägg blev både spretigt och fullt av sidospår, så som det blir när man skriver utan plan och fokus och låter associationerna styra, men så kan ju också verkligheten vara, att tillfälligheterna påverkar  göranden och låtanden. "Tillfället gör tjuven" heter det ju, gäller detsamma även för fotografer eller kameraval? Eller bloggare?

Nuläget när det gäller mitt kameraval präglas framförallt av två saker, dels att jag började blogga här på Fotosidan, dels av vad som hänt de senaste två åren sedan jag köpte min Olympus PEN.  Båda dessa händelser har påverkat mitt fotograferande och därmed vad jag behöver (och vill ha!) för utrustning.

Bloggandet har påverkat och vidgat mina motivval och därmed synen på vad jag kräver av min utrustning. Det har gjort att jag har kommit tillbaks till det som var min ledstjärna på den analoga tiden, att en utrustning bör vara liten, lätt och smidig och enkel att ha med sig.

Bildkvaliten skall vara tillräckligt bra. Observera att jag inte skriver optimal, eller så bra som möjligt, utan bara tillräckligt bra. Så bra att bilderna duger. Men då gäller det att veta vad man behöver och det är väl det som är det svåra.

Tillräckligt bra? Hur högt ska man sikta? Eller gäller det bara att synas?

Systemval

Indirekt gjorde jag ju ett systemval när jag köpte Olympusen, det är ju en micro 4/3-kamera, men jag tänkte inte så mycket på det när jag köpte kameran, jag var ju mest ute efter  kombinationen kamera + optik med en större sensor än i min pocketkamera, och optiken var ju "pannkakan" 17 mm/2.8 som ger en måttlig vidvinkel och lämplig för mitt vardagliga fotograferande. Det visade sig vara rätt tänkt, den kombinationen har gett mig många bra bilder och mycken glädje.

Givetvis var jag medveten om att det var en chansning, det var Olympus första produkt enligt m4/3-standarden, och det fanns bara en tillverkare till, men med ett begränsat sortiment. Men nu verkar det som intresset växer, både Olympus och Panasonic kommer med rader av nyheter, så jag verkar kunna sitta tryggt ett tag.

Men då sitter jag ju här med dubbla system,  m4/3 och ett Canon. Det blir allt mer sällan jag använder den stora kameran, just för att den är stor tillräckligt stor för att inte bara slinka med, den måste transporteras på något sätt. Det är ju inget som direkt bekymrar mig, men jag observerar att det är så.

En helt annan fråga är ju: Vad skulle jag välja om jag inte hade någon systemkamera och slapp styras av det jag redan har? En svår fråga. En stor skillnad jag upplever idag är inte bildkvaliten utan att min Canon är en spegelreflexkamera. Spegeln gör fortfarande skillnad i precision. En annan skillnad är att en större kamera kan ha större reglage som inte sitter lika tätt. Men för att verkligen få en skillnad i bildkvalitet är det nog en fullformatare det handlar om.

Skulle jag då prioritera bildkvalitet+spegel eller smidighet? Som jag fotograferar nu är det nog smidigheten jag skulle prioritera, men lyckligtvis slipper jag göra det valet.

Vilken väg ska man gå?

Liten, lätt och smidig

Det var något jag konstaterade redan på 70-talet, att jag vill ha en utrustning som var liten och lätt men ändå kompetent. Det var Olympus OM-system som fick upp mina ögon för det, och tillsammans med viktoptimering inför fjällvandringar resulterade det i ett kamerahus  och 24 mm +85 mm, kompletterat med ett 50 mm macro. Vikt c:a 1 kg tillsammans. Objektivvalet kanske kan tyckas lite udda, men det var så jag fotograferade.

Sett i det perspektivet tycker jag min Canon 40D är onödigt stor.

Olympus och Panasonics m4/3-kameror är däremot små och smidiga (och det gäller ju även Sony's NEX och Samsungs små kameror).

När jag skaffade min PEN såg jag det mest som en mer kompetent ersättare för min kompaktkamera. När tiden gick insåg jag att det faktiskt också var en ganska så kompetent systemkamera, men med en enda stor brist: jag kan inte sätta en elektronisk sökare på den. Hade jag väntat 2-3 månader hade läget blivit annorlunda, då kom nämligen efterföjaren Ep-2, med en enda viktig skillnad. På den kan man sätta en elektronisk sökare.  Lurad? Ja, lite så kände jag mig.

Med tiden växte behovet av att ha en elektronisk sökare, inte minst när jag började leka med gamla manuella objektiv. Displayen räcker inte till för manuell fokusering när den skall vara noggrann.

Avfälling?

Det var detta som gjorde mig till avfälling. En enkel ekonomisk kalkyl (lite addition bara) visade att det klart billigaste sättet att få en sökare var att köpa en utgående Panasonic-modell med inbyggd sökare till nedsatt pris (en G2). Det var bara att eliminera alla andra alternativ för att de var betydligt dyrare.

Om jag i stället tänker mig att jag ännu inte hade någon m4/3-kamera, vad skulle jag köpa då?  Då tror jag nog det skulle bli en Olympus plus seperat sökare. Trots allt gillar jag den bättre, även om jag mest använt Panasonicen på sistone. Och nu har ju Olympus kommit med nya modeller

Men det jag ibland saknar är en kamera, lika liten som min avlagda S70, som man kan stoppa i byxfickan...

...men först kanske jag skulle pröva kameran i min nya mobil.

Trots allt är ju den bästa kameran den man har med sig, för med den kan man ta bilder! Som någon sa någon gång: "Det finns dom som har kameror och det finns dom fotograferar". Helst vill jag tillhöra den senare kategorin, det förstnämnda är bara vägen dit, men ibland blir jag lite vilsen. Då kan det hjälpa att skriva.

Jag lovar, mitt nästa inlägg blir kortare och mest bilder!

.