På väg hem från ett ärende plockade jag upp kameran.

När besluten var fattade och ärendet avklarat kunde jag gå hem i lgun och ro och plockade fram kameran.

Jag tog genvägen (senvägen?) över de tippade schaktmassorna.

Ogräset har tagit över markerna.

Jag kryssade mellan skönheterna.

Det går ju att se det som ett objektivtest också om man inte gillar fjolårsrester.

Jag hade ett 28 mm objektiv på micro-4/3-kamera.

Och en del bilder är tagna med full öppning, andra inte.

Men egentligen tycker jag det viktigaste är att allt är så vackert.

Det gäller bara att se sig omkring även där världen vid första anblicken ser ful ut.

.

Det fanns visst ett museum också...
...vid smultronstället alltså...
...men inte ett smultronmuseum

Smultronställen kan var ett ställe med smulton som man gärna återvänder till för att det är så bra. Men det kan ju också vara ett annat ställe med god eftersmak som man också återvänder till, och är det båda på en gång så är det ju toppen.

Min och dotterns lilla avstickare på hemvägen från Sandviken i torsdags ledde ju till ett sådan ställe som var fint på flera sätt, så vi blev kvar där ett par timmar och när vi var på väg tillbaks till bilen upptäckte vi: "...det finns ju ett museum också..."

På väg in i museet.

Det skulle stängas om fem minuter, så vi tänkte att vi kunde sticka in huvudet några minuter, men så enkelt gick det inte. Det entusiastiske museimannen som mötte oss när vi gick in sa att han höll på stänga och släcka, men uppmanade oss att gå in och titta under tiden.

Vi skildes åt ganska fort när vi kom in i museet,  jag räknade med att besöket skulle bli kort så jag dröjde längs vägen och tog bilder, medan dottern raskt gick vidare...

Det var mörkt där inne så fotograferandet blev mest fönstertittande, ut genom små gluggar vi passerade. Det fanns motiv inomhus också, så nästa gång ska jag ta med mig stativ.

Mitt i fotograferandet kom museimannen tillbaka efter att ha släckt och låst en del och undrade raskt om vi hade varit dit ner och tittat, och pekade på en trappa. Jag kunde svara "nej"  för mig själv, men antog att dottern var kvar en våning upp och botaniserade i verktygssamlingen.  Jag nämnde att hon är materialvetare och skulle börja jobba i Sandviken, och då fick vi ju inte gå därifrån på en gång.

"Har ni sett det...  och det...och har ni varit där.."

"Har ni varit uppe vid masugnskransen?" "Dit måste vi gå..."

Inget snack längre om att det var dags att stänga och gå hem. Trevligt med entusiaster.

Samma motiv som ovanstående bild.

Vi klättrade upp för stegar i skumrasket, en arbetsmiljö fjärran från dagens krav. Det säkerhetsystem man hade var de allerstädes närvarande duvorna. När de började trilla ner på golvet visste man att det var för mycket masugnsgas därinne, så man gick därifrån en stund.

Senare tog man vara på gasen och lagrade den i en gasklocka, för att kunna använda den. Bland annat hade man ett gasdrivet elverk.

Utsikt mot rostugnen.

Framför fönstret blev det tillräckligt med ljus för ett ensidigt porträtt.

En entusiast.

Också en fönsterbild.

Vi lovade att komma tillbaka en annan gång när det inte var stängningsdags. Smultronställen är värda ett återbesök.

Takumar 55 mm/ 1.8 på Micro 4/3-kamera

Smultronstället

Vi hittade ett smultronställe under vår lilla Norrlandsutflykt, dottern och jag, ett riktigt smultronställe där vi kunde slafsa i oss hur mycket som helst av de smaskiga fullmogna bären, men också ett smultronställe för den som gillar gamla bruksmiljöer, och sådana är vi båda två.

Vatten och gamla bruk hör ihop.

Forsbacka, då kan man komma att tänka på bandy, för här fanns ett allsvenskt bandylag en gång i tiden, medan det var mer fart på verksamheten, men numera råder idyll och lugn och ro över den gamla bruksmiljön och mer museal stämning och vi gick en lång stund och njöt bland sten,  vatten, smultron  och rostiga lämningar.

Hm, undrar vad man ska lägga där?

Allehanda rester vilade i vattnet och bildade motiv för kameran.

En del sticker upp...

...en del håller sig under ytan...

...medan en del skönheter svävade ovanför vattenytan.

Det är definitivt värt att återvända hit en mulnare dag, när ljuset inte är så hårt.

Byggnadsresterna kan också bjuda på motiv, men även här vill jag ha ett mjukare ljus.

Den här bilden har jag inte valt för att den är särskilt bra, utanför att den i alla fall blev hyfsad i det ilskna ljuset.

Man får väl se detta som en rekognoseringstur. Det blir säkert läge för fler utflykter när dottern flyttat till trakten. Vi har ju ett gemensamt intresse för sådana här miljöer. Att det var en lyckad avstickare på vägen hem från Sandviken är helt klart.

.

Hamnade plötsligt i Norrland igår
En dag - en kamera - ett objektiv - en brännvidd

Vi passade på att slå flera flugor i en smäll igår,  jag och dottern, att träffas och umgås, att skjutsa henne, att besöka företagssköterskan, och att göra en utflykt. Det var det som var tanken.  Och det blev mer innan dagen var slut.

Här var det dags för en paus

 Tärnsjö var nära, så det fanns mygg. Blåbären var mogna.

En stund senare var vi i Norrland, om än bara i den sydligaste spetsen.

Här fanns vare sig blåbär eller mygg

Strax därefter var vi törstiga och stannade i Gysinge. Där tog jag ingen bild, för jag har varit där förut. Vi gick bara och tittade. Och pratade.

Men den närmsta soffan hade de flyttat på... Den stod nu tillsammans med de andra.

Medan dottern var hos företagssköterskan promenerade jag i Stadsparken.

Sandvikens stadspark.

Vad hade vi då i Sandviken att göra? Dottern har fått jobb där och ska börja jobba efter sommaren, men först måste hon bli godkänd. Blodprov å sänka å sådant. Tack vare det blev det en utflykt.

Det finns gångtunnlar i Sandviken med! Alltså saknas inte fotomotiv.

I kanalen finns vatten och näckrosor, så ett ögonblick blev jag inspirerad av Monet.

Finns det både näck- och rallarrosor är lyckan fullständig.

Skarpa

Oskarpa, men vackra ändå...

Och en brobild...

... på något vis.

Och här ringde dottern och var färdig.  Så då blev det lunch, på gågatan med levande musik av en skönsjungande gatumusikant.

Sedan började utflykten. Vi hittade ett riktigt smultronställe. I flera bemärkelser.

Jag hade valt att bara ta med ett objektiv med fast brännvidd, Takumar 55mm/1.8 .  Strävan efter enkelhet?  Det gick bra, även om jag vid något tillfälle saknade vidvinkel. 55 mm på micro 4/3 blir ju ett kort tele, men det blir ju en övning i begränsandets konst.

.

Jag fotar det jag ser - bara vanliga bilder - inga plågsamma försök idag

Jag var på väg i dag, men inte hela tiden, jag gjorde uppehåll också men då fikade jag och det kunde ta lång tid, sådär som man kan göra när man är ledig och låter slumpen styra vart man hamnar. Men riktigt så var det inte, slumpen hade hjälp på vägen, jag hade ett mål: Långholmen. Men vägen dit blev inte den raka.

Jag hamnade först i Alvik och det borde jag inte ha gjort för det var en omväg, men när jag var där hade jag blivit lite hungrig och då passade jag på att besöka en servering som en annan FS-bloggare rekommenderat. Jag frågade inte om jag fick fotografera personalen för det var lunchdags och de var upptagna med att servera, duka av, jaga duvor och annat som tillhör en café-verksamhet.

Själv kunde jag konstatera att Alvik inte var sig likt. Brommabo som jag var tills jag tog studenten var ju Alvik en känd replipunkt, men där det då fanns en tennishall och busshållplatser och inte mycket mer, hade det nu vuxit upp en hel stad.

Men jag var på väg till Långholmen, så jag fick skjuta upp ytterligare botaniserande till en senare tidpunkt.

Tog tunnelbanan och klev av vid en annan station, också välkänd för mig, men också svår att känna igen. Men det fanns en gångtunnel, så jag måste ju fotografera ;)

Jag hade mitt första sommarjobb här i närheten, sommaren när jag var 13 år, och åkte tunnelbanan hit varje morgon, men som sagt, det var ombyggt.  Nu klev jag av med sikte på Västerbron och sneddade genom parken.

Jag hade min lilla Domiplan med mig som enda objektiv, för att se hur det skulle fungera, mer plågsamma var inte mina objektivförsök idag.

Därför kunde jag inte undvika att ta en sådan här bild. Det är den bra på.

Under Västerbrouppfarten har det tydligen vuxit upp ett nytt landskap.

Jag tyckte det blev snyggare om jag fotograferade det ur en annan vinkel

Sedan travade jag iväg uppför Västerbron. Där hade trafiken drabbats av förstoppning, jag gick mycket fortare än bilarna.

Sedan slank jag ner från bron och hittade mina kompisar från förr, som varje år träffas här för en sommarfika. När det var färdigfikat och färdigpratat (det tog längre tid än fikat) vandrade jag vidare mot Södermalm för att hitta tåget hemåt, men där väntade en överrraskning, genom en öppen kafédörr ser jag två välkända Fotoside-ansikten, Affe och Krister, så då blev det ännu ett långfika, medan vi löste både världsproblemen och fotografins problem...

Krister.

Det var Affe som höll i kameran, därför blev bilden så bra.

Så småningom måste Affe gå ut med hunden, så då skildes vi åt och gick var och en hem till sitt. Tack för ett trevligt möte.

Också på väg hem till sitt?

Och jag vet lite mer vad Domiplanen går för

.