Det fanns visst ett museum också...
...vid smultronstället alltså...
...men inte ett smultronmuseum
Smultronställen kan var ett ställe med smulton som man gärna återvänder till för att det är så bra. Men det kan ju också vara ett annat ställe med god eftersmak som man också återvänder till, och är det båda på en gång så är det ju toppen.
Min och dotterns lilla avstickare på hemvägen från Sandviken i torsdags ledde ju till ett sådan ställe som var fint på flera sätt, så vi blev kvar där ett par timmar och när vi var på väg tillbaks till bilen upptäckte vi: "...det finns ju ett museum också..."
På väg in i museet.
Det skulle stängas om fem minuter, så vi tänkte att vi kunde sticka in huvudet några minuter, men så enkelt gick det inte. Det entusiastiske museimannen som mötte oss när vi gick in sa att han höll på stänga och släcka, men uppmanade oss att gå in och titta under tiden.
Vi skildes åt ganska fort när vi kom in i museet, jag räknade med att besöket skulle bli kort så jag dröjde längs vägen och tog bilder, medan dottern raskt gick vidare...
Det var mörkt där inne så fotograferandet blev mest fönstertittande, ut genom små gluggar vi passerade. Det fanns motiv inomhus också, så nästa gång ska jag ta med mig stativ.
Mitt i fotograferandet kom museimannen tillbaka efter att ha släckt och låst en del och undrade raskt om vi hade varit dit ner och tittat, och pekade på en trappa. Jag kunde svara "nej" för mig själv, men antog att dottern var kvar en våning upp och botaniserade i verktygssamlingen. Jag nämnde att hon är materialvetare och skulle börja jobba i Sandviken, och då fick vi ju inte gå därifrån på en gång.
"Har ni sett det... och det...och har ni varit där.."
"Har ni varit uppe vid masugnskransen?" "Dit måste vi gå..."
Inget snack längre om att det var dags att stänga och gå hem. Trevligt med entusiaster.
Samma motiv som ovanstående bild.
Vi klättrade upp för stegar i skumrasket, en arbetsmiljö fjärran från dagens krav. Det säkerhetsystem man hade var de allerstädes närvarande duvorna. När de började trilla ner på golvet visste man att det var för mycket masugnsgas därinne, så man gick därifrån en stund.
Senare tog man vara på gasen och lagrade den i en gasklocka, för att kunna använda den. Bland annat hade man ett gasdrivet elverk.
Utsikt mot rostugnen.
Framför fönstret blev det tillräckligt med ljus för ett ensidigt porträtt.
En entusiast.
Också en fönsterbild.
Vi lovade att komma tillbaka en annan gång när det inte var stängningsdags. Smultronställen är värda ett återbesök.
Takumar 55 mm/ 1.8 på Micro 4/3-kamera
Skrev just ett blogginlägg om "Smultronställen" och när jag sedan börjar läsa bloggarna så ser jag att du också skrivit och det =)
Härligt att läsa om människor som brinner för det de jobbar med.
Sista bilden är toppen samt porträttet.
Ha det gott
Kram Lena
Ha de' bra//Kurre
Schyssta entusisaster är en tillgång - fram för fler sådana!!