När världen är alldeles för gul och när det plötsligt dyker upp saker i bilden och andra överflödiga små noteringar

Ibland gör jag utflykter för att hämta hem motiv, ibland går jag bara till jobbet och fångar vardagliga noteringar och reflektioner. I går reflekterade jag över hur gul världen var, och då tänker jag inte bara på maskrosor och forsythior utan också på marken jag vandrar på.

Är det inte onödigt gult...  ... vilket frosseri med färg...

Titta bara på marken...  ...vilket slöseri...

... det är inte lönn-löst här, kan man säga...

...men plötsligt dyker något upp i bilden...

... halshugget, men ändå.

Var det kanske då det blev en bild, eller var det då bilden blev förstörd?

Men visst är det väl vackert på något sätt?

Jag tröttnar aldrig på att passera de här träden

Saker som plötsligt dyker upp

Vad är det som har dykt upp här som ett främmande ogräs?

Det har jag funderat på lite då och då när jag passerat under det senaste året, eller ska jag kanske säga reagerat på, vad är det för ogräs som växer upp bland de gamla villorna? Ett visuellt ogräs som inte hör hemma där. Ett höghusbygge i fjärran som stör blicken. Eller är det möjligt att det är ett nytt spännande aritektoniskt inslag i stadbilden?

Det duger ju uppenbarligen att fotografera i alla fall, för just igår dök det upp både gul buske och cyklist i bilden. Precis vad som behövdes för att göra det fotograferingsbart.

Och här är det en påpasslig lastbil som dyker upp och gör betong- och maskrosbilden till en bild. Jag fick vänta en stund.

Trevlig helg, och passa på att fotografera när "det" dyker upp.

PEN + 17 mm, förstås ;)

Taraxacum Vulgare och lika vanlig betong,
samt en långhårig farfar och lite till

En del saker är vanligare än andra saker och när jag går till jobbet är det vissa saker som alltid finns där, vilken väg jag än går.  Betong till exempel, den undgår jag inte, även om den tar sig olika former på olika ställen längs skilda vägar. Och den finns alltid.

Andra saker är mer säsongsbetonade men kan då bli överväldigande i sin massverkan

E4:an och vanlig maskros (Taraxacum  vulgare). Ni ser väl hur den kryper och smyger upp för slänten, på väg mot långtradaren. Betongen kan anas i hörnet.

Nyodling?

Här är ju gångvägar och broar nyanlagda och det är först nu vi kan se hur floran breder ut sig. Förra sommaren var här bara leråker och gräsfrön. Och möjligen några busfrön.

Och här breder betongen ut sina armar...

Här finns det än så länge nästan inga maskrosor, och de som finns är så små att de inte syns. Betongen får stå för vanligheten. Betong Vulgare?

Skuggorna ska väl få vara med i leken också, och här är det en skugga som byggt sin egen bro över vägen.

Växtligheten breder ut sig här också, men blommorna är mer sippa av sig.

Vitsippor och betong. Det fick bli en ljus och vårlig bild.

Anna,  Mona,  Emma,  Rosa var det visst, men var kommer det ifrån? Det har jag glömt. (Men jag har ju heller aldrig varit någon vissångare)

På andra sidan bron hittade jag farfar, vithårig och skäggig.

Och farfar är förstås en Tussilago farfara, uråldrig hostmedicin.

Undrar om de sista bilderna är blombilder eller brobilder...

Blomfinnare var lille PEN med 17 mm vidvinkel

Om jag tar T-bana in till sta'n och pendeln hem så tar det ungefär samma tid som att gå, men det ger nya motiv

Det där med att det tar samma tid kräver förstås också att man har tur med tider och byten och uteblivna förseningar och så'nt.

Vad är då vitsen? Ja den är förstås inte att komma hem snabbast möjligt utan att få chansen att spilla extra tid på att gå mellan färdmedlen, med kamera tillgänglig och samtidigt njuta av Stockholmsvåren.

Färden började på Kista tunnelbanestation, med Kista Science Center alltid i blickfånget.

Ljuset var hårt även idag, så då gäller det att hänga med och göra hårdheten till motiv.

Somliga håller sig i ljuset, andra blir skuggfigurer...

När tåget nalkas flockas människorna

Den uppmärksamme kan se mitt välfotograferade hotellbygge i bakgrunden

Jag klev av vid Rådhuset (för att undvika Centralen) och vandrade mot Centrum och hamnade mitt emot ett annat hotellbygge och slog mig ner på en soffa och tittade på alla som myllrade, gick, cyklade och sprang.

Jag tog det lugnt och bara satt medan trafiken mitt emot kröp sakta framåt. Med betoning på både kröp och sakta.

En del var förståndiga nog att välja annat färdmedel.

Efter en stund drog jag mig tvärs över gatan till Stadshuset.

Där dök en portfölj- och kavajbärare upp i rätt ögonblick för att skapa en bild.

Han såg ut att njuta av verkligheten, befriad från sitt byråkratiska skrivbord, blickande ut över vattnet, drömmande om...  ja vadå?

När jag vred blicken åt andra hållet såg jag något annat

Hm, en fotograf och ...

Jag drog mig ditåt. Fanns det en fotograf, borde det finnas motiv...

Man kan fotografera utsikten mot Slussen och södermalm

Och man kan rikta in sig på att fotografera Münchenbryggeriet på andra sidan vattnet.

Ljuset var starkt, så jag behövde ingen blixt. Det behövde han. Och min kamera var mycket mindre än hans objektiv.

Men jag klarade mig ändå.

Etersom jag nu var nära Centralen promenerade jag till Södra Station för att åka hem. Och nu är jag hemma.

Det blev ju i alla fall skarpa konturer
Glida med i strömmen eller ska man kämpa emot?

Kämpa emot? Kämpa emot vadå?

Kämpa inte emot,  var den tanke som passerade hjärnan och som ledde till en reflektion där jag gick i det hårda ljuset. Det hårda ljuset som slår söder motiven och gör fotografens liv till ett lidande. Det hårda ljuset som måste bekämpas och bemästras.

Hård sten, hård betong och hårt ljus. En hård bild?

I stället för att kämpa mot hårdheten, varför inte ta den till sin vän och göra det hårda ljuset till själva motivet i stället. Varför kämpa emot när man kan flyta med  och fånga det som är, precis som det är, i stället för att låta det förstöra eller förstöras.

Sneda linjer? Här är så mycket sneda linjer ändå, så om den hårda skuggan lägger till en sned linje till kan det väl inte göra något.

Är fotograferingen en konst där man till varje pris skall  skapa efter de idéer man har i huvudet, eller är det en konst där man fångar det som är och sker och händer, det man hittar och finner?  Jag bekänner mig till den senare varianten, jag vill fånga det jag ser, men ibland glömmer jag det och kämpar emot, i motvind för motivet.

Mest linjer och bara lite skugga, men det begynnande gröna gör plötsligt linjerna mer levande och intressanta. Eller?

Nio timmar senare finns det också skuggor, men åt andra håll och med andra riktningar. Ljuset är fortfarande hårt nog för att ses och fångas in.

Det är lite spännande att tunnlarna får så olika karraktär, beroende på åt vilket håll man går, oberoende av tid och ljus.

Vinklar och vyer är helt olika. Scenförändringarna och växlingarna sker olika, och det är alltid lika spännande. Lite som att åka blå tåget på Gröna lund, bak varje krök händer något.

Här ändras  plötsligt ljussättningen och skuggornas hårdhet blir upplöst, när de förbereder sig för nattsömnen.

Högt ovanför linjespel, former och kontraster  tittar en liten måne ner på fotografen.

Som sagt, kämpa inte emot, låt det vara som är och fånga det.

Får man en stund över kan man alltid gå ner till ån

Solen skiner och sprider skön vårvärme över nejden och nere vid ån råder lugnet.  Man kan sätta sig ner och bara njuta eller sakta vandra i skönheten.

Det är så lugnt och tyst, bara en stilla bakgrund av diskret fågelsång

Stilla flyter ån.

Vårgrönskan är intensiv.

En stund av njutning när världen i övrigt upphörde att existera. Här fanns bara jag och Guds sköna natur...

...och lille PEN med 17 mm som registrerade skönheten

Men, det är klart, kontrasterna var för stora för att riktigt kunna fånga skönheten, men den lever kvar inom mig.