Det hårda ljuset - ska man kämpa emot, eller låta det gå...

Ja det var tankarna, eller snarare orden, som for genom mitt i huvud i morse, mindre än en minut hemifrån, när jag mötte det skarpa solljuset och de hårda kontraserna och då var dagens tema fött: det hårda ljuset. Så sedan var ögonen inställda på sol och skuggor.

Det var här i tunneln , den första lilla tråkiga tunneln, som det hände. Den stora förhörde den lilla på läxan, och den lilla rabblade...

Här blev verkligheten utanför utbränd av solen, jag exponerade så för att testa uttrycket. Det som händer sker här och nu, det där framme existerar inte just nu, det är framtiden, där är vi inte nu, men strax...

... och då återgår skuggans form till att bli huvudmotivet, en bild av kontrasterna.

Gatkanten och skuggan, solen och fönstren, linjerna som korsas. Jag har passerat ofta här men just nu, idag, kändes bilden naturlig och självklar, så det var bara att lyfta kameran och trycka av. Ett snapshot i pausen mellan två steg på min färd.

Runt hörnet får kontrasterna färg, det blå blir överdrivet blått i solen.

Jag skär efteråt ut ett panorama, för att bli av med onödiga hus i bildens ovankant, det var ju inte dom utan alla cirklarna jag såg.

Bortom nästa hus fanns avgasstrimman i skyn och attraherade min blick.

Tillsammans med huset blev det lite av ett 70-tals vykort i färgerna.

"Hej Moster Svea!

Vi är i Sollentuna och hälsar på. Vi bor i det här huset.

Hälsningar från barnbarnen. Mamma hälsar också"   

Skuggornas geometrier - ett tunnelfynd, eller kanske bara en lek med kontraster       

Och inne i djupa skuggan ruvar hemligheter.

Har man tur är det någon som cyklar in i geometrierna  och skapar en bild av det hårda ljuset, som sänd från ovan för att rädda fotografen från bildens tomhet.

Varje dag har ett slut, även fredagar, och när slutet nalkas kommer skymningen och skuggorna, trädets mörka skugga, och husets lite ljusare.

Kontrasterna gör ju att skymningsstämningen går att fånga på bild redan tidigare, redan innan det riktiga mörkret kommer. Synd bara att trädet inte var fullt av kajor, då hade det verkligen blivit en bild. Nu får bilden leva på ljuset i stället och kontrasten mellan husets rektangulära former och trädets risighet.

EPILOG

Vi avslutar med att vandra in i mörkret igen...

Tunneln under motorvägen men också vägen hem.

Det är lite spännande att se hur en hastig tanke i början kan forma alla dagens bilder. Ett spontant uppdykande tema, som bara kastar sig över mig. Och jag kämpade inte emot, utan flöt med och lätt mig styras...

Olympus PEN + 17 mm

Dramatik, möttes av rök, den smala vägen, Prästgatans utekök , Slussen på vägen, Coop nära, ingen sökare? Och en bok

Ja, en salig blandning blir det idag, ett pottpurri, rena röran,  man tager vad man haver, eller vad man nu ska kalla det. Det är farligt att ha en kamera i fickan, det blir alldeles för mycket bilder, men för att citera andra bloggar, jag fotar för att det är kul och bilder finns inte förrän man visar dem för andra. Så nu finns dessa bilder.

Härom dagen när jag kom hem var himlen dramatisk...

...och när jag gick hemifrån i morse möttes jag av rök.

När jag tröttnat på att jobba hamnade jag av någon anledning på den smala vägen i Gamla Stan...

... och på den vimmel-lösa Prästgatan hittade jag ett utekök...

... men det börjar kanske bli inne så här års.

Sedan hamnade jag någonstans, där jag som gammal Stockholmare skam till sägandes aldrig varit förut. Inte det bästa att avbilda sådan prakt som ett snapshot med liten handhållen kamera.

Tyska kyrkan i Gamla Stan.

Sedan var det inte långt till Slussen...

... och där kämpade cyklisterna både uppför och nerför.

 Därunder började eftermiddagsrusningen...

...men jag sökte mig upp till ljuset igen...

...och när jag kom till Södra Station hade visst COOP nära flyttat ut.

Javisst, en bok ska man ha med också (hänger på trenderna)

Hittade den i ett skyltfönster vid Blå Bodarna, som det hette en gång i tiden (i Slussens undre regioner).

Hur var det nu med sökaren, då?

Jo, jag har nu prövat att titta både i Olympus lösa sökare och i en Panasonic G2, och jag hoppar inte jämfota av glädje vid första försöket. Man måste nog pröva lite längre än bara så där i all hast i en butik.

Snart kan man ana hur det kommer att se ut
vill man inte se kan man gömma sig i en tunnel
- en liten bildkompott

Jag var alldelses för flitig  igår när jag testade fotograferande utan sökare i mitt sökande efter svaret på min sökarproblematik.  Solen sken, våren var varm och det blev ett helt kaleidoskop av bilder, när jag egentligen inte jagade bilder utan undersökte den sökarlösa ergonomin, med zoomen på.

Blev jag något klokare? Ja, kanske.

I vissa situationer upplever jag större precision i komponerandet med en sökare till ögat, än med en blänkande skärm. Men sedan är det ju fråga om det är en vanesak, i andra situationer upplever jag ju att jag har bättre kontroll med skärmen. Kanske bra att ha båda.

Här blev det en bild på hotellbygget, med eftermiddagssolen som scenbelysning. Det går nästan att ana hur den nya gatubilden kommer att te sig, med en byggnad som alltid kommer att finnas där i fonden.

När jag nu hade tele, ja största bränvidden på zoomen alltså, kunde jag rikta mig uppåt och få mer av närbild och inte bara överblick över bygget.

Här kände jag mig mest larvig utan sökare, som om jag stått med vilken mobil som helst.  Det kändes mer som höftskott, även om jag hade kameran ovanför huvudet, än som ett planerat fotograferande.

Ännu mera uppåt, ännu mer av underifrån-perspektiv.

Men det var mer färgerna i solen som lockade mig.

Skulle jag nu ta sådaan här bilder med lite kvalitetskrav skulle jag ju ta med mig stora systemkameran, men nu ser jag väl mest detta som ett uppåtriktat gatufotande á la dagliga observationer, men då vill jag också känna fröjd i själva fotograferandet, en glädje som inte får grumlas av kantigheter i utrustningen

Jag fotograferar främst för att det är roligt, inte för att åstadkomma något, råkar jag göra det får det komma som en icke ovälkommen bieffekt. Och så behöver jag något att blogga om, för skrivandet är också roligt.

Nedanstående bild kan också ses som en del av hotellbygget, man var tvungen att flytta på krafteledningen längs en sträcka, några hundra meter lång.

Sprillans ny stolpe blänker i solens sken. Jo, det var blänket och kontrasterna som fångade blicken.

Gillar man inte solen kan man gömma sig i tunnlarna

Motiven finns ju inte bara i skyn, så vi kan ju ta lite underjordisk verksamhet som kontrast. Men ljuset tränger ner dit också och lämnar mig inte ifred. Jag måste fotografera där med.

Här var det mönster och linjer som fångade blicken. Resultatet blev inte som jag hade hoppats. Ibland blir bildens skönhet skönare än verkligheten, här blev det tvärtom.

Några steg längre bort möttes jag av skönt ljus i den mest obstinata tunneln, den som inte vill låta sig fångas på bild och bara gör motstånd.

Den här gången fick jag hjälp av ljuset.  Samarbete kan löna sig. Det blev ett hyfsat skott.

Fyra scener från en tunnel

En bieffekt av sökarsökandet. Jag hade zoomen på och kunde styra perspektivet.

Exponeringarna är avsiktligt valda för att ge de uttryck de ger.  Bilderna är tagna vid ett tillfälle, under en minut eller två, och visas i tidsordning.

Bara ett spontant experiment.

1.

2.

3.

4.

Hur det går med sökarfunderingarna?

1. Jag saknar ibland sökare till min Olympus PEN

2. En eletronisk sökare kostar c 2000:-

3. För att kunna använda sökaren behöver jag också en ny kamera

4. En Panasonic G2 går att få för 4000:- Då är sökaren inbyggd och på köpet får jag en sådan där vinklings- och vridbar skärm (som jag redan vet användningsområden för).

5. hm.....

Behöver jag verkligen sökare?
Gjorde ett fälttest under dagens promenader,
kanske är det billigare med ny kamera?

Det här med sökare har jag funderat på ett tag när jag är ute med min Olympus PEN. Jag använder den mest med vidvinkeln, 17 mm  (motsvarande 34 mm på småbild/FF), och då har jag den optiska sökaren som passar just den brännvidden. När jag köpte kameran var jag övertygad om att det var den jag skulle använda, och så var det också i början.

Allt mer, och periodvis nästan bara, använder jag displayen i stället. Det hade jag inte väntat mig. Fast det borde jag kanske ha gjort. Med min Canon S70, som jag använde som "lillkamera" innan jag köpte Olympusen, blev ju utvecklingen densamma, att jag använde sökaren allt mer sällan och blev display-tittare. Men inte med raka armar.

Det passade mig bättre i fotograferandet att göra så, det blev ett naturligt sätt att komponera bilden. Möjligen har det att göra med förändrad syn och glasögon, men jag tror inte det. Inte primärt i alla fall.

För jag har gjort en ny observation: att jag mest irriterat mig på sökarlösheten när jag använt zoomen och längre brännvidder. Men det händer inte så ofta, så det  har tagit lite tid att observera det. Därför bestämde jag mig för att under dagens promenader, till och från jobbet, bara använda zoomen, och dessutom på 42 mm, längsta brännvidden.

Så dagens fotograferande var lika mycket test, som en jakt på bilder.

Det här var inte dagens första bild men helt klart en bild där jag var störd av  bildskärmskomponerandet.  Jag hade känt mig mycket bekvämare med en sökare framför ögat och kameran stödd mot ansiktet.

Känslan var densamma med nästa bild. Fortfarande med längsta brännvidden. 

Nu börjar jag ana att mina misstankar besannas, att det är skillnaden mellan vidvinkel och tele som avgör. När jag fotar med vidvinkel, där jag har en sökare, använder jag ofta inte sökaren utan komponerar på skärmen. När jag använder längre brännvidd, för vilken jag inte har någon sökare, gillar jag inte skärmen.

Så är det. Fortsätter att testa för att bli säker. Men först en pausbild.

Jag brukar inte fotografera fåglar, men här är ett undantag.

Tunneln och bron har varit klar i ett år. Nu håller man på att dra kabel till gatubelysningen. Hur är det med tidsplaneringen? Eller tillhörde asfalt och elkabel olika femårsplaner?

Även här tror jag att jag hade varit bekvämare med en sökare. (Börjar jag bli tjatig?)

Ett nästan svarvitt motiv...

...och just därför fick det bli en färgbild.

Ett träd som varit med förut, men här hamnade kompisen i förgrunden.

Här gick det utmärkt att använda skärmen för att komponera,  jag faktiskt föredrog det.

Klokare?

Då är frågan: har jag blivit något klokare av dagens test?

Ja, jag tror det. Jag vill ha en sökare när jag använder tele. Jag vet också sedan tidigare att displayen är jobbig när det är för ljust ute, jag ser inte riktigt vad jag gör, komponerar bilden lite i blindo, så att säga.

Men då återstår problemet med att skaffa sökare! Min PEN är ju av den första modellen och tar inte den elektroniska sökaren, alltså återstår då att köpa ny kamera + sökare. Verkar lite blodigt, det är det inte värt. Jag har ju den stora kameran att ta till (men den har man ju inte i fickan till vardags).

Men så upptäckte jag att en av Panasonics små systemkameror, (som har samma bajonett), börjar säljas billigare (det är väl nya modeller på gång). Kanske jag skulle...

.

När man tappat lusten att fotografera kan man alltid fundera på om man ska köpa något nytt och hoppas att det hjälper

Ja där hamnar jag lite då och då, när allt går i stå och jag inte kan motivera mig att gå ut en runda med kameran, eller gå ut över huvud taget, utan bara sitter och häckar. Då kan jag alltid fundera på vad som saknas, och förlägga problemen utanför mig själv.

Jo , ibland tvingar jag ut mig själv, men det brukar inte bli något bra, inte fotografiskt i alla fall. Möjligen får jag frisk luft, men bildsinnet är inte vaket och då blir det heller inga bilder. Möjligen några bildfiler på minneskortet, men inga bilder, inget att ha.

Det var ett bra tag sedan jag kom på det, jag är ingen planerande fotograf, som bestämmer i förväg, vad,  hur och varför, utan det som blir det blir. Det här med projekt är inget för mig, då blir det bara form utan innehåll. Jag är bra på att planera, men kan inte följa några planer, även om jag gjort dem själv. Jag är för mycket känslomänniska. Och det gäller inte bara fotografering.

Eller, som sagt, när jag tappat lusten kan jag  fundera (eller är grubbla kanske ett bättre ord) på om  jag behöver ny utrustning för att lyckas. Men det blir mest funderande, eftersom jag inte är någon prylfanatiker som genast springer och handlar och som älskar att sitta och dräggla över prylarna.

Det viktigaste är att det fungerar bra, tillräckligt bra, för mig, när jag behöver. Alltså bör jag hitta lösningar när jag upplever behov eller problem, inte skaffa grejor som jag sedan försöker hitta användning för. För egentligen är jag ju inte intresserad av prylarna i sig.

Det är allså nog mest grubblande det handlar om.

Vad kände jag t.ex. för behov när jag tog den här bilden. Möjligen varma vantar, för det blåste kallt på perrongen och vantarna låg i väskan som jag glömt i stan och som jag var på väg att hämta.

Möjligen kan det också ha att göra med sökare eller sökarbehov. Damen till höger hann  kanske för långt utan att jag såg det. Bilden är tagen med min PEN, om jag använde displayen eller genomsiktsökaren  kommer jag inte ihåg.

Hade det blivit bättre med en "riktig" sökare. Vad nu" riktigt" är. Hade det blivit bättre om jag haft min Canon som är en spegelreflexkamera. I vilket fall som helst är svaret på den frågan ointressant, det intressanta just nu är att frågan uppstår.

Dels kan man se det som utvärdering av den egna fotograferingsförmågan, och möjligheten att lära sig av erfarenheten. Dels kan man se det som en start på grubblerierna...

(bildvalet är helt oväsentligt, råkade ha bilden färdig för bloggen , men överbliven och oanvänd)

Ja, det här med sökare är alltså ett aktuellt grubbleri, som leder till många olika lösningar, den ena dummare än den andra (kanske). Det är inte lyckat när grubblaren (eller drömmaren, han finns också) i mig förenar sig med logikern i mig, då kan jag förirra mig totalt.

Framförallt gäller det att ta det lugnt och inte förivra sig.

Så det här med sökarfunderingarna  är något som finns, och det finns lösningar, men det hör hemma i ett annat blogginlägg (som kanske blir av, kanske inte).