En lite oförutsedd utflykt
så det blev lite kallt om fingrarna
men jag får väl skylla mig själv

Jag hade ju inte klätt mig för någon längre utomhusvistelse, skulle ju bara göra ett ett söndagsbesök hos min mor, men på hemvägen fick jag ett infall och körde åt fel håll, det vill säga en väg som inte ledde hemåt. Kanske en spontan längtan efter en utflykt på landet. Eller en färd bakåt i tiden, för jag vet inte om jag hamnade i vikingatiden eller kanske medeltiden.

Och helt oförberedd var jag inte, jag hade en kamera i fickan.

Den ligger där, på en liten kulle, omgiven av åkrar och utan nära grannar (förutom klockstapeln och en liten stuga) och där har den legat i 800 år. Socknens gårdar ser man i fjärran över de öppna markerna.

Markims kyrka, med ett skäggigt vapenhus.

I det kalla vädret, solen sken men vinden drog kallt över gärdena, tyckte jag färgbilderna blev för varma, så jag övergick till svartvitt. Bekväm som jag är lät jag kameran fixa det.

Det ser nästan ut som jag använt blixt, men det är eftermiddagssolen som agerar belysningsmästarinna.

Om jag tittar åt andra hållet, ser jag runorna på stenen (som förövrigt har varit inmurad i kyrkoväggen i hundratals år, innan den släpptes fri).

Snålblåsten gjorde att jag inte direkt satte mig ner och kontemplerade över kompositioner och exponeringar. Det blev lite mer av snapshots, men det var ju också lillkameran jag hade med mig.

Ett försök att fånga det öppna landskapet kring kyrkan, utan träd och runsten.

Men de här tre polarna ställde gärna upp för ett kompisporträtt. De har det ibland ganska taskigt där de står och får ta emot nordanvinden.

När jag smög vidare runt kyrkohörnet öppnades en ny vy, som gjord för en silhuett.

Sedan åkte jag hem.

Men på vägen hem tog jag en bild till på kyrkan. Lite på håll.

Och visst har jag varit här förut, det är något som lockar mig med kyrkans läge.

Olympus Ep-1 + 17 mm/2.8

Skaparkris
-eller bara bäng i roten
-men jag gör ett försök ändå
-när det nu fanns några bilder i kameran

Det var ljuset i går som gjorde det - jag får skylla på det - men jag får nog ta på mig en del av äran själv, för hade jag inte stoppat en kamera i fickan så hade det inte hänt. Ljuset runt busskuren och i vattenpölen och på himlen var så vackert, så jag var tvungen att göra något åt det, till exempel försöka göra något av det. Sedan var det kört, det blev några bilder till. Så är det ofta när jag fotograferar, det är inte planerat, det bara uppstår.

Fanns ju fler bilder!

När jag kom hem upptäckte jag att det fanns fler bilder på minneskortet. Uppenbarligen hade jag fotograferat någon mer gång, innan förkylning och segdragen trötthet satte in, så då är det bara att backa tidsmaskinen ett par veckor.

En vacker vintermorgon, jag tror det var en sådan där kall morgon när den låga vintersolen inte förmådde värma och kylan ruvade i sänkorna.

Snökaoset var över för den gången, det var plogat och bara några vackra motljusflingor påminde om snöfall. Men det var kallt om fotografens fingrar.

På andra ställen fick jag mer intryck av kaos...

Men vänder man ryggen mot kaoset kan ögonen fångas av en röd skönhet.

"Damen i rött"?

En mörkare vy

Jag hittade också en mörkare vy som fastnat på minneskortet, anar att det var om aftonen när mörkret var  antågande.

Tillbaks till nuet

Ja, i alla fall tillbaka till i går eftermiddag, till busshållplatsen som utlöste allt.

Aftonljus, vattenpöl, spegling, det kan få mig att stanna upp och titta, även om jag inte har kamera med mig. Det är ju inte naturens skönhet, men ändå ett landskap som plötsligt kan visa upp sig med en oanad skönhet. Så jag halade fram kameran.

ISO640, bl 2.8 och 1/20 s behövdes.

När jag ändå hade halat fram kameran lyfte jag blicken i färdriktningen...

...och åt andra hållet. Ett helt annat ljus.

Det blev en tredje riktning också.

Sedan var det slut för den gången.

Folktomt? Ja det här är ett landskap där folk rör sig till på morgonen och från om aftonen. Annars är det tomt. Och eftersom det var fredag och jag dröjt mig kvar på jobbet var det öde. Nästan.

Olympus EP-1+17 mm/2.8