De bilder jag tog i morse, var inte de jag kom hem med nu i kväll: På väg, på skilda vägar, på nerväg och så en cykelväg

Det var en intressant upplevelse när jag kom hem, att bilderna jag tagit var helt andra bilder än de jag trodde jag tog i morse. Jag såg saker jag inte såg i morse, eller var det mitt undermedvetna fotosinne som styrde mig utan att märkte det? Jag kanske ska sluta tänka, när jag fotograferar, så blir det bättre.

Här var det vägvalet, och de skilda vägarna, så tydligt i morse, så det var ingen tvekan om bilden, när nu också människan fanns där.

Men att den skulle bli svartvit upptäckte jag inte förrän jag kom hem.

På väg in i tunneln var morgonsolens ljus så varmt gulrött och riktigt svävade mellan all betongen och skapade en skön och vacker stämning därinne.

Men den bilden var ju också svartvit, visade det sig! Skuggor och ljusfält och en man på väg fick det bli av det gulröda som bleknade när det inte var verklighet.

En cyklist passade påpassligt på när jag stod på pass så då passade jag också på.

Svartvitt blev det här med, men det var kanske inte lika oväntat, för det var ju skuggorna jag var ute efter.

Här var det ljusfångst, det sköna blå ljuset som rann in mot mig i tunneln, riktigt vederkvickande skulle jag säga, men som inte längre var lika skönt blått, nu om kvällen..

Slut för idag, tack för idag!

I Pisa har dom ett lutande torn
men här finns ett lutande träd
mitt i fajten mellan vår och is

Det pågår en fajt längs vägen jag gick i morse; solen slåss med vintern och våren krigar med snön. Jag tänkte inte på så mycket det medan jag gick där, men jag såg det nu i kväll när jag kom hem och tittade på bilderna min kamera hade samlat på sig. Inte så många bilder men intryck av hur det är just nu.

 Blommorna tittar upp ur snön, fjolårets blommor förstås, men de sticker upp en vacker nyans i solskenet.

Och bara några steg bort är  vintern fortfarande fastfrusen. Somligt har hamnat på livets skuggsida.

Här syns det tydligt att våren håller på att erövra mark...

...och vänder jag på mig finns vinterns halkiga faror.

Å titta därborta , till höger, lutar det inte betänkligt?

...lutar...

...och lutar gör det...   ...får träd bära sig åt så...

Stammen verkar sträva åt ett håll, och grenarna åt ett annat.

Lille Olympus PEN på morgonpromenad med sin zoom

Det gick ju att fotografera med så'n där zoom också, men inte var det lika bra.

Vadå lika bra?

Jag håller ju på att väcker oss efter vinterdvalan, både mig själv, mitt fotojag, mitt bildsinne och min lille följeslagare.  Det gäller att ta det varsamt i början, så vi inte blir överansträngda och får belastningsskador. En stund på morgonen eller om aftonen, på väg till och från jobbet får det bli.

Idag bestämde jag mig för att motionera zoomen på min lille  vän PEN. Zoom föresten, jag vill hellre beskiva det som ett objektiv med valbar brännvidd, för det är så jag använder det, och andra zoomar också. Jag ställer in den brännvidd jag vill ha, och sen får det vara så. 

Jag brukar ju ha min 17 mm vidvinkel på, den, men idag valde jag zoomen , inställd på 40 mm (ungefär i alla fall). Började med ett träd. Det var väl lite av ett skärpedjupstest också (bl 5.6), eller något i den stilen.

Eller var det bara ett möte mellan vertikala och horisontella linjer.

Men det som bildmässigt kan ge något extra, just här i den här bromiljön är ju att man kan göra mindre utsnitt, och inte få med allt.

så här kanske...

...eller så här, i en liten annorlunda vinkel.

Vi befinner oss i gränsland, gränsen mellan Stockholm och Sollentuna är ju tydligt utmärkt av det lilla gränsröset. Förr var det ju också gränsen mellan Stockholms stad och Stockholms län, medan den skillnaden fanns. Men varför står då röset här? Gamla riks-13, innan den blev E4 och motorväg, passerade gränsen här någonstans. I alla fall är det min gissning. Själv har jag sprungit förbi här med stridspackning, när vi skulle göra det på tid, men inte har jag något minne av någon gräns från det tillfället.

Någostans här (under dagens promenad alltså) var det också som jag började tänka på kamerans funktionalitet, och zoomen kontra vidvinkeln. Med vidvinkeln anänder jag den separata optiska sökaren och har koll på vad jag gör. Med zoomen får jag använda displayen och då har jag inte alltid samma kontroll på bild och utsnitt. Det var också där  tanken i rubriken  dök upp: "inte var det lika bra". Hanteringsmässigt alltså.

Där jag går och håller koll på halkan dyker plötsligt ett motiv upp.

Med zoomen slapp jag kröka rygg lika mycket som jag behövt med vidvinkeln. Alltid en fördel.Och när jag kommer så långt börjar hjärnan snurra igen kring kameraval och andra alternativ - men det är en helt annan historia.

Jag fångade istället en bild i flykten. Nä inte riktigt, jag stod still, men kunde idag  ta bilden på håll, utan att pulsa i snö.

Undrar vart den där porten leder? Till Morias gruvor eller morlockernas boningar, eller var det här barnen från Hameln försvann.

Det blev ett par containerfynd i går också - inramade

Containerfynd är väl när man rotar i sopcontainrar och hittar överblivet men användbart, men jag gör mina fynd på utsidan av de stora plåtburkarna. Ibland är de nötta och skavda och buckliga, och där kan man hitta mönster och former att botanisera i. Det är ett mer långsamt och sökande fotograferande.

De fynd jag gjorde igår var mer skrikande och lättfångade, snapshots med vidvinkel på väg till jobbet.

Ja, det handlar om klotter förstås. Det är enklare  att lämna spår efter sig i dag, än vad det var på vikingatiden, då man var tvungen att hugga i sten. Det är också enklare för mig som fotograf att fånga och skapa sådana här motiv när jag använder digitalkamera, än vad det var på filmtiden. För den är ju lite bearbetad efteråt, både färg och kontrast är ju förstärkta, så att uttrycket inte skulle bli för mesigt.

Här lekte jag lite mer med inramningen. Hoppas det inte blev för barockt. (Barocken var ju tiden med de pompösa överlastade ramarna, om jag inte minns fel)

Nu ska jag gå till jobbet. Undrar om jag hittar något idag.

Ha en bra dag!

Fångat med lille PEN + 17 mm pannkaka

Ute på hal is och gjorde en tavla...

I går var solen på varmt humör och smälte vinter lite här och där, och den blev till vatten, pölar och rännilar. I morse hade allt förvandlats till livsfara och trippande människor som försökte låta bli att sätta rovor.

Som tur var gällde det bara fläckvis, däremellan var det knastrande grusigt i stället.

De här två har just passerat en specialsträcka utan att volta, och drar nu på uppför backen mot bron.

Själv stannade jag i det hala och riktade blicken neråt och där hittade jag infrusen konst.

Men man kan hitta is även om man blickar uppåt...

... är bron månne snorig, det rinner ur alla näsborrar.

Lite längre fram möttes jag av ännu mer infrusen gångbana.

Formvariationen är oändlig.

Se där du går, du vet aldrig vad du kan hitta. Se upp, genom att se ner!

Undrar hur vägen ser ut i morgon?

När jag gick hem såg jag knappt vägen.

Det hade blivit mörkt.

Dagsnoteringar

med Olympus PEN + 17 mm pannkaka