Pesten har brutit ut i Stockholm, kungen är utomlands och hovet flyr till Sala. Silvergruvans dagar nu till helgen

Nu är det dags igen, för Silvergruvans dagar i Sala. I år förflyttar vi oss till år 1710, pesten har brutit ut i Stockholm och kungen är långt borta, någonstans mellan Poltava och Bender. Hovet är på väg till gruvan, en rysk krigsfånge är på rymmen och ställer till ofog och det händer en massa vid gruvan. Jag kommer att vara där även i år och fotografera. Förra året blev det en följetong här i bloggen. Vi får se vad det blir i år. Men bäst är ju att uppleva det själv.

Jag var där idag, vid gruvan och träffade en del av gruvfolket.

En del kom gående

Andra var redan där

Men de flesta satt.

På lördag och söndag kommer de inte att se ut så här, då kommer de att vara förflyttade  bakåt i tiden och förvandlade, till gruvdrängar eller herrskapsfolk.

Nu var det lite genomgång inför helgen, så det blev mest några stillsamma porträtt.

Nicklas, blivande hovman från Stockholm.

Grisfösare vid Lillgruvan.

Smutsiga gruvdrängar?

Själv kommer jag att vara smutsig gruvdräng, men med modern kamera. Lördag och söndag 10-17.

Ses vi? Annars ses vi här i bloggen.

Urbant landskap?
Observation och reflektion.

Urbant landskap, är det ett sådant jag rör mig i när jag går till och från jobbet? Urban innebär ju sådant som är relaterat till staden. Hur mycket stad måste det då vara? Räcker det med en villastad, eller måste det vara den tunga stenstaden? Ett annat sätt att tolka begreppet är motsatsen till landsbygd. Då är det inget snack om saken, det är ett urbant landskap jag rör mig i, de inslag av natur och landskap jag passerar är ju bara små reminiscenser.

För två år sedan (eller är det tre nu? Minnet sviker.) var det skog här. Ett urbant genombrott har skett, en del naturlig skönhet har försvunnit och ersatts av annan skönhet och andra former. Men visst var det skönt att gå i tallskogen. Vi vandrare är så få, så vi glöms bort i planeringen. Men å andra sidan uppstår det nya motiv. Vandraren räddas av den flanerande fotografen.

Landskap kan också vara av det lilla slaget.

Intorkat deltaland efter helgens regnande, överrullat av en byggjobbares bildäck. Urbant och tillfälligt landskap i miniatyr. Många är dessa upptäckter som förgyller vandringen.

Fotografen är på spaning efter motiv...

... och blir själv ett.

Urbana former?

Ett (nästan) svartvitt motiv i färg. Broar är bra, de hjälper oss över hinder, här hjälper den vandraren över vägen, den nya vägen som ger framkomlighet, samtidigt som den är ett nytt hinder. När man skapar nya vägar för kommunikation uppstår samtidigt hinder, för den som inte kan nyttja det nya.

"Alla tekniska hjälpmedel är i sig också diskriminerande", ett citat från 70-talet.

Här har ju brobygget skapat en liten teaterscen...

...men det ordnas inga föreställningar. Rekvista bara ligger där, och ljussättningen sköter moder natur med den äran, men handlingen får man skapa själv.

Urbant landskap?

Ett mikrolandskap i så fall.  En dubbelbjörk mellan gamla vägen och nya vägens fyrfiliga asfalt där bakom.

Och även om man riktar blicken uppåt hittar man det urbana landskapet.

På spaning efter det urbana landskapet i går, måndagen den 9 augusti 2010. Men det visste jag inte då, det kom jag på efteråt när jag såg bilderna.

När jag gick där bara såg jag. Det är seendet som är det viktiga. Och anteckningarna som PEN sköter med den äran, med sina 17 mm.

Nu ska jag gå till jobbet. Undrar vilken väg...

Ha en bra dag!

Tillbaks till vardagen - dags för en prosaisk uppdatering

Sommarledigheter varar aldrig i evigheter utan så småningom återvänder våra vardagligheter. Åter vandrar vi längs vardagens vägar och får återupptäcka dem efter uppehållet, med igenkännandets glädje eller förändringens överraskning.

Det var mest igenkännande i morse, men också en del  nyupptäckter. Och, även om man känner igen, så är alltid varje ny dag en ny dag med sina unika upplevelser.

Minst en gångtunnel måste jag ha med. De är alltid en av de stora upplevelselserna längs vägen, ständigt föränderliga som de är. Och jag tycker de är vackra, men det kanske beror på hur man ser, och att ha kameran med sig varje dag har lärt mig att se.

Gamla vänner är alltid trevliga att återse, och det här strävsamma paret finns nästan alltid här, sommar som vinter, oberoende av väder. Just idag var det mulet men med ett härligt mjukt ljus. Regnet hängde i luften, men lösgjorde sig aldrig, möjligen då enstaka droppar. och kortärmat var lagom.

De tu står bara att par dussin steg efter tunneln och alldeles intill finns nästa bekanting.

Vattenpölen hade idag fått lite sällskap av en annan liten pöl i förgrunden.

Och de här tre skönhetrna ligger på 50 m gångväg, så det är en skönt avsnitt för ögonen att gå här. Jag tycker också att vägen böjer sig så skönt här, och jag kan inte upphöra att njuta fast jag gått här så ofta.

Den här bilden är från en passage där jag aldrig lyckats hitta någon bild (jo, men då har det varit bilder på människor) men idag försökte jag fånga silhuetten. Det roliga här brukar annars vara barnen, med en skolgård till vänster och ett dagis till höger händer det oftast något. Men det njuter jag bara av, fotograferar inte. Äldre män som fotograferar barn har ju blivit skumma figurer, så skulle jag göra det skulle jag närma mig på annat sätt.

Men en tom skolgård med en boll som väntar på att sommarlovet ska ta slut och leken börja, kan man nog fotografera utan att någon misstycker.

Alldeles efter skolan följer sedan denna sköna gatstump, där jag fångat många bilder.

Nedfallet får dagens fångst bli.

Den här har jag spanat på många gånger, men det har alltid känts lite banalt att bara gå fram att ta en bild av en nerkladddad plåtburk. Den har aldrig haft det där lilla extra som behövts för en bild.

Men idag var ljuset och grönskan rätt, så det var värt att försöka.

Hundra meter till hittade jag ett motiv som jag aldrig observerat förut.

Så'nt gör en glad.

För att sätta lite färg på tillvaron slutar jag med en orange upplevelse.

Olympus PEN + 17 mm

Den stora behållningen var ett intressant och oväntat möte under en markis i regnet, som slut på promenaden

När jag började min promenad under ett paraply, i regnet som föll över Gamla stan, kunde jag inte ana hur promenaden skulle sluta, i skydd under en markis medan det värsta skyfallet attackerade. Men det är ju de oväntade mötena som ger vandringen krydda, skulle bara det väntade och förutsäga hända vore det väl tråkigt.

Det började i alla fall (som förväntat) med en massa paraplyer. Jag skulle ju utforska turiststråket i regn. Hade målet bara varit förflyttning hade jag valt en annan väg.

Jag skrev förut om att ett paraply räcker till två om man är sams. Här har vi motsatsen, två paraplyer och en person.

Plötsligt bara hoppade det ut en massa paraplyer framför fötterna på mig.

Hoppa ut, fälla upp och hinna undan, nästan som fallskärmshoppare var det.

När regnet ökade i styrka, vräkte ner skulle man kunna säga, glesnade skarorna på gatan.

Själv funderade jag på att fuska och inte gå ända till Centralen, och vek in på en tvärgata med sikte på tunnelbanan. Då såg jag en man som tagit skydd under en markis och eftersom det fanns plats för en  till hoppade jag in. Att sitta var inte att tänka på, sofforna var blöta, men stå gick bra.

Efter en liten stund började vi prata, han bodde lite längre upp på gatan, sedan förtitre år, och han var mycket pratsam. Vi hann gå igenom Gustav Wasas söner och barnbarn, Napoleons födelsedag och död (på minuten), gatuunderhåll, markisernas kvalitet, slarviga snöskottare och en massa annat. Mannen var som en levande Wikipedia, dessutom full av latiska citat som han kryddade talet med där under markisen, medan regnet skvalade och tiden gick.

Vi märkte nog inte att tiden gick.

Han bröt lite på norska, så jag frågade om han var norrman. Jo det stämde, men han hade varit i England under kriget, och nu bodde han här.

Sedan började vi prata kamera, jag hade ju min på magen och han tyckte det var fantastiskt det här med en skärm där man kan se direkt hur det ser ut. Han sade att han inte hade så många gamla foton från gamla tider. "Du vet, det där med En Svenk Tiger och sådant, en kamera var något misstänksamt." Han var tillbaks i krigsåren.

Men det var något han gärna  skulle velat ha en bild av, berättade han, nämligen när han stod där framför järnvägsstationen i Narvik och gjorde honnör för den tyske kommandanten. Jag märkte hur stolt han var och hade han inte sträckt på ryggen tidigare gjorde han det nu.

Jag såg väl lite undrande ut så han förklarade. Som ung kapten i norska armén, stående framför sina mannar,  tog han emot tyske kommendantens kapitulation vid krigsslutet, och det hade han gärna haft en bild av.

Han hade fortfarande en officers hållning och pratade hela tiden med en officers precision och välartikulerad skärpa i rösten. Det kanske inte bara var ålderns pondus bakom det.

Men hur gammal var han? Kapitulationen var ju 1945, hela 65 år sedan.

"Jag är född 1916".

94 år alltså.

Regnet hade avtagit, vi tog varandra i hand och gick hem, var och en till sitt.

Han skulle hem och kolla vindstaket, om det läckte nu när det regnat så mycket. Det var där de slarviga snöskottarna kom in. "De förstör taket."

Åtminstone jag var ett minne rikare.

Regn, regn och...     ...mera regn
paraplyerna runt Slussen
på väg mot en blöt gammal stad

Paraplyet har torkat, regnjackan likaså, det har blixtrat och dundrat i natt och världen är blöt. Frukosten är avklarad men morgontidningen har inte kommit, ändå är det bara en kilometer, eller två, till tryckeriet.

Igår var paraplyerna på vandring efter mitt besök hos Bella Pictura, och jag passade på att fånga några av dem.

Det har redan regnat lite och gatorna blänker och här går ett paraply som är redo för fortsättningen.

Det började strila igen.

Är man sams kan man vara två under ett paraply. Det hjälper visst att gå i takt. Har man slut på luften kan man fylla på ny.

Österut regnade det rejält.

Paraplyer på parad.

För säkerhets skull kan man använda paraply under tak...

Färgerna lyser upp lite i Slussen-sunket.

Som sagt, är man sams räcker ett paraply.

Men hur var det med takten? Vänster fot samtidigt!

Nu regnar det rejält. Jag har paraply. Och kameran i den andra handen.

Har man inget paraply skyndar man sig. Jag funderade på om jag också skulle skynda mig in och ta tunnelbanan hemåt, men förnuftet (eller nyfikenheten) tog överhanden. Hur kan det se ut på Västerlånggatan, turiststråket genom gamla stan, i det här vädret?

Så här såg det ut vid Västerlånggatan 77.

Förhållandevis välklädda får man väl säga. Undrar var jag har min sydväst?

Mer från Västerlånggatan följer i nästa avsnitt. I en blogg nära dig.

Fotat med lille Olympus PEN, som var ute i riktigt regn för första gången.

Han överlevde. Han hade normal-zoom på sig.