Smittad eller ärad?
Eller bara besvärad

Kunde ju inte låta bli det snygga rimmet i rubriken.

Men jag är inte förvånad, förstod ju att jag förr eller senare skulle bli drabbad :)

Skickar ett tack till Leif i Våmhus!

Men jag tänker inte sprida smittan vidare, någonstans måste epidemin stoppas. Det blir ju bara mer och mer synd om dem som får utmärkelsen, eftersom medaljen har en baksida: det blir svårare och svårare att hitta nya  obelönade mottagare, precis som med alla kedjebrev. 7 personer som skickar vidare till 7 personer, redan där har vi passerat 50 pers, och ska sedan dessa också skicka vidare till några som ska skicka vidare, ja då har vi passerat 2500.

Hur många bloggar finns det på Fotosidan? Är det inte enklare att ge alla utmärkelsen direkt, så blir det jämlikt och bra och  alla blir nöjda.

Dessutom är jag lite lat, har svårt för att välja och har inget emot att vara "kärringen mot strömmen".

Det räcker med att jag ska hitta på sju-intressanta saker om mig själv:

1. När jag var sju år flyttade jag från Hornsgats-puckeln och kunde inte längre gå och handla på  "Ellens"

2. När jag gick i klass sju vann jag en kamera i en cykeltävling och började fotografera (Nej, det gällde inte att cykla fort, utan att cykla rätt, trafikregler å sånt, filkörning på Kungsgatan och Sveavägen)

3. Jag har varit i Norge minst sju månader av mitt liv, men sällan mer än en vecka i taget, men tyvärr inte de senaste sju åren.

4. Jag har haft sju kameror, nej det gick inte, det är faktiskt fler...

5.  Jag har väldigt lätt att bli sjösjuk.

6. När jag var 4 x sju år hade jag ännu inte haft något pass men hade varit till Island, Grönland, Färöarna och Spetsbergen.

7. Jag har ett sjukligt behov av att leka ned ord.

5. Varför står det en femma här, det måste vara ett misstag.

När jag mötte Container

En vanlig tråkig sliten ful kånntäjner som jag passerat ett antal (inte många) gånger, men som jag totalt nonchalerat för jag har siktat mot nya bron eller mot jobbet. Men i går kom jag ihåg, sådana kan man ju fotografera, de kan innehålla mycket skönhet i all sin fulhet, om man vågar gå nära.

Sagt och gjort, även om jag inte hade container-objektiv med mig.

Lava och vulkanutbrott?

Stora pusselbitar eller en streckgubbe med runda öron?

Det är  den egna fantasin som bestämmer vad som finns i bilderna

De här stora plåtburkarna står ju inte och lyser så här granna, att snitsa till en bra"gamma-kurva" med hjälp av  Curves brukar räcka.

Nu kan jag inte undvika att nämna den person på Fotosidan som en gång i tiden  fick mig att inse containrars skönhet och inspirerade mig att ge mig på dem, nämligen  Jan Kellgren.  Titta gärna på hans containrar, det är dom värda.

Och de här små smakproven är tagna med Olympus PEN + 17 mm pannkaka.

Det började regna. Jag blev blöt. Ljuset blev blött. Bilderna blev blöta.

Det regnade inte när jag gick, men det hade, och allt var blött och himmelen grå och inte helt säker så jag tog på regnjackan. Långt kom jag inte innan duschkranarna vreds på igen.

När jag gick genom gångtunneln under motorvägen möttes jag av en sjö i andra änden. Den fanns inte i går.

Jag hörde ett ljud bakom mig och plötsligt ändras scenen.

Väl ute hittade jag en bild utlagd på asfalten.

Nej tack, Ariadne, jag behöver inte, jag hittar ändå.

I kröken upp mot bron är asfalten blöt, blank och spegelvänlig. För inte så länge sedan var den varm och nylagd.

Jag blev blötare och blötare, och det blev den här polaren också.

Tyvärr,  jag har inte tid att vänta på dig.

I skogen regnar det mindre

Ja, jag vet att jag ska ditåt...   ...tur att jag inte var på väg åt andra hållet.

Byxorna blev blöta också, men de var torra till lunch.

Bloggar jag för att kunna fotografera
eller fotograferar jag för att kunna blogga?

Det var en tanke som dök upp i mitt huvud häromdagen, när jag flanerade hem från jobbet, och sedan dess ligger den kvar där och gnager. Ett sätt att bli av med tanken, så att den inte ligger där och är ivägen för andra tankar, är att blogga skriva om den.

Bloggar jag för att kunna fotografera?

Om jag vet att jag har bloggen så vet jag också att jag har någonstans att göra av bilderna, jag kan ganska direkt använda bilderna till något. Och med bloggen som möjligt mål för bilderna kan jag också, mer eller mindre medvetet tänka berättelse och formuleringar när jag går där.

Om jag inte har någon användning för bilderna känns inte heller fotograferandet lika meningsfullt, och då är det inte lika roligt att fotografera, och varför ska jag då hålla på? Det är ju bara ett nöje, och då ska det ju vara roligt! Och jag är definitivt ingen samlare som bara samlar bilder på hög. Det är inget mål för mig och heller inget som ger fotograferandet någon glädje.

Fotograferandet är för mig något som sker här och nu, och då inbegriper jag både fotoögonblicket och omhändertagandet av bilden, och då är den (någorlunda) dagsfärska bloggen ett ypperligt format. Då har jag fortfarande upplevelsen, känslan och tankarna kvar och i det flödet kan jag också skapa blogginlägget, utan att det behövs en nystart. Och då blir det en annan sorts inlägg, inte det färska, spontana, utan ett mer genomtänkt (förhoppningsvis).

Och då ska jag väl påpeka: det här inlägget är spontant och inte genomtänkt.

En helt ovidkommande bild som inte alls har med texten att göra, men är det en fotoblogg, så är det.

Fotograferar jag för att kunna blogga?

Självklart skulle jag kunna blogga även utan att fotografera, jag kan ju skriva, och jag kan formulera mig. Men det är inte det svåra med att skriva, det svåra är att veta vad man ska skriva om. Jag är ju inte en sådan där utåtriktad idéspruta som det hela tiden sprutar idéer om, tvärtom jag är en ganska introvert och eftertänksam person som får dammsuga mitt inre efter nya idéer.

Men på något sätt blir det en lyckad symbios för mig med fotobloggandet, fotograferandet ger mig idéer och något att skriva om och skrivandet föder bildskapandet, utan att jag vet vad som är hönan eller ägget. Fotograferandet blir meningsfullt genom bloggandet, men det föder också texten som i sin tur föder bilder. Det är  inte ovanligt att ord, formuleringar och textidéer föds under promenaden. Om jag är ensam.

Har jag sällskap fungerar det annorlunda.

Hur man fotograferar och varför man fotograferar är ett vägval och det gäller att välja rätt väg. Det är förhoppningsvis ett personligt val.

En del bilder klarar sig helt själv, andra föds samtidigt som titeln. Så är det med nedanstående bild; tanke, bild och bildtitel föddes i samma ögonblick. En bild och en idé som jag normalt skulle ha sorterat bort när jag kommer hem och bloggar, men här fick den komma med för att den illustrerar något annat än det den egentligen illustrerar, lite hur det här med bild, idé, text och blogg interagerar i min hjärna redan när jag är ute med kameran.

Hur nära motorvägen kan en tall växa?

Platsen där bilarna försvinner in i mörkret
och andra onödiga dagsfärska observationer

Tänk så många gånger jag passerat och aldrig tänkt på det förut. Här försvinner bilarna in i mörkret. Undrar vart de tar vägen? Försvinner för evigt?

Och här på andra sidan kommer det ut bilar. Ett lika stort mirakel det.

E4-an till Arlanda, sedd underifrån.

Bromålarna från igår var kvar även idag, men en av dem hade skaffat sig en ny pensel, för han var för kort i rocken.

Vallmo med bro eller bro med vallmo?

Kanske en onödig bild, men jag gillar vallmo.

När jag gick hem hade gråmolnen dragit bort och kontrastljuset var på igen. Nu har dom fått dit staket, där jag gick häromdagen, så nu får jag inte gå där längre (nej det är inte mina fotspår, jag har lärt mig att man inte ska förstöra krattningen).

Sedan var det bara att gå hem.

Några av dagens onödigheter, och då slapp ni ändå Curt Cobain och snöhataren på berget, mannen som försvinner i underjorden, och andra observationer. Det är skoj att promenera.

Men jag kan rapportera att blåbären bär frukt och lingonen blommar däruppe.