Christo?

När jag kom till jobbet igår undrade jag om Christo varit där.

En av hissarna hade bliv insvept.

Eller ska det vara något jippo? Det finns ju konferenslokaler i huset.

Nä, dom ska hålla på att jobba med hissarna. Några månader. Ja, resten av året. Anpassning  till nya lagar (eller var det regler) stod det i informations-mailet.

Men ett nytt motiv blev det, Eller har Christo ensamrätt på bilderna?

ENKELHET

Enkelhet.
I fotograferingen alltså.

Det är skönt med
en kamera
ett objektiv

inte för principens skull
utan för att det är så enkelt.

Inte behöva välja,
man har det man har
det man är van vid
som en kär gammal vän

som man kan utan och innan

Ta bort
det man inte måste ha
allt extra
allt "bra att ha"

allt onödigt

Enkelhet
minsta möjliga
är en skönhet i sig

Det är visst populärt med broar nu
(Smittosamt?)

Varför börjar alla fotografera broar nu? Det är som en epedimi här i bloggarna. Själv har det blivit så för  att jag har hittat en ny bro som erbjuder mig en väg hem, och som tack för det fotograferar jag. Ungefär.

Igår var det mulet och regnet hängde i luften, idag sken solen och bländade med sitt nedåtgående motljus. Men i medljus fångade jag den här vinkeln.

En snarlik vinkel men med fokus på skuggspelen, därför ingen färg.

Och här handlar det om nivåer tror jag. En tunnel under en väg, under en bro ovanför en annan bro, eller hur man nu ska säga.

Det var ju mina brobilder från idag. Man vill ju hänga med, liksom.

Fem bilder av en bro

Bara en bro, bara fem bilder, kan det vara något? Kanske en början till ett porträtt av bron, den är ju alldeles ny, jag har bara passerat den två gånger, en gång när jag gick till jobbet igår, och en gång när jag gick hem.

Egentligen är det två broar, den jag går på och den bredvid, för bilar, som ännu är tom, för den är inte öppnad. Dessutom är där en kraftledning som ritar sina linjer över himlen.

Tittar jag mot den andra bron ser jag fina färger och former, med nybyggets rena ytor.

I den här vinkeln öppnade sig nästan en teaterscen, med enkel, renskalad scenografi, där huvudpersonen slängt sin mantel på marken.

På den nya asfalten  har en färgstänkande expressionist skapat sitt alster.

När jag kommit ner från bron, vänder jag mig om och ser dess profil mot himlens hotande moln, som dock höll sig lugna denna gång.

I morse regnade det
och då kom det blöta ljuset

Det regnade i natt men var uppehåll när jag gick hemifrån - men pyttsan, hur länge då? Efter några minuter var det dags för regnjackan och den blanka asfalten blänkte ännu mer av blött ljus.

Det ser ganska lantligt ut med den gröna inramningen, men skenet bedrar. Det är gamla vägen till Tureberg, idag är det i stället fyra filer som är gömda bakom buskarna. Motorvägens sex filer mot Arlanda och Uppsala är också nära. Men här är det tomt.

Jag valde den här vägen idag för att jag såg igår, när jag passerade med bilen, att bron som skulle återge mig en av vägarna till jobbet nu var i bruk. Måste undersökas!

Jag passerade ju här häromdagen när asfalten var alldeles nylagd och färskdoftande i solvärmen, nästan så att den svettades. Idag verkade den nyduschad i det blöta ljuset. Mellan jordvalarna svänger den upp mot nya gång/cykelbron som tar bort omvägen runt värmeverket.

Uppe på bron rann det blöta vattnet på den nyasfalterade bron. En dopcermoni, eller bara himmelsk tvätt? Bilden blev svartvit för att slippa de blå skyltarna i bakgrunden, och lite annan onödig färg.

Men här ville jag ha kvar de bruna nyanserna. Varför då? Jag gillade dem.

Och väl över bron kände jag igen mig.

Här har jag gått och cyklat många gånger, men brorivning och byggjobb har  hindrat mig i två år. Vägvalen är två här: rakt fram eller vänster upp i skogen. Efter som jag ändå började bli lite blöt valde jag vänster, gen- och senvägen genom skogen.

Men det blir för långt och blött i det här inlägget, så vi stannar här. (Dessutom tröt orden nu, och utan ord, ingen berättelse.)