Om man går en annan väg hem,
blir det annorlunda bilder då, eller bara andra motiv?

Det är ju bara att testa och se, och det gjorde jag idag, när andan föll på. Det var inget beslut, i alla fall upplevde jag det inte så, det bara blev så.

Då gick jag förbi det här trädet. Det är bara ibland jag gör det.

Och jag hittade en genväg till idrotten. Det hade jag inte gjort om jag gått den vanliga vägen...

...och i löparbanans bortände gjorde jag nästa fynd...

En minirondell för cyklister, eller bara ett av alla dessa små konstverk som vårstädningen lämnat efter sig? Spillning från gatsopningsmaskinerna.

Och varför tar jag en sådan bild? Ja ögat fastnade på formerna, och sen var det kört. Bara lyfta kameran till ögat och trycka av, några sekunders stopp på vandringen. Eller om jag använde displayen, det kommer jag inte ihåg, men aldrig på rak arm. Höftskott snarare.

Bara några meter senare fanns nästa gatusopsvernissage.

Och även om man går den här vägen finns det en gångtunnel.

Ja, en till faktiskt, om man ska vara noggran.

Och vad som finns på andra sidan avslöjar jag inte...

Blev det nu andra bilder, eller bara andra motiv...

...eller...

Varför är människorna så små i mina bilder,
eller varför syns de inte alls?

Det har jag funderat över ibland, när jag tittar på mina bilder:

Varför är människorna så små?

Varför finns det inga människor alls?

De tankarna dök också upp i häromdagen när jag gick till jobbet, och när det sker, när tankar dyker upp när jag går eller promenerar, brukar det vara dags. Alltså att försöka formulera tankarna i ord. Om inte annat för att få ur tankarna ur hjärnan så de slipper vilset virra och irra omkring.

På köpet blir jag nog lite visare också. Åtminstone inbillar jag mig det.

Kanske är det människor närvarande även om de inte syns. En bild utan människor visar att människorna är någon annanstans och det ger direkt en undran, var är de? Eller en undran, varför? Frånvaron kanske säger lika mycket som närvaron, i alla fall när frånvaron känns i hela bilden.

Och, om bilderna väcker undran så öppnar det för betraktaren att själv reflektera eller fantisera för att fylla ut tomrummen och därmed fylla bilden med innehåll.

Eller så hoppar man över bilden för den inte väcker något intresse.  Än sen då. Det finns gott om andra bilder.

Kanske är det människors avtryck jag försöker fånga, människornas osynliga närvaro är kanske faktiskt synlig.  Indirekt. Inte vet jag. Jag försöker bara förstå. Lite nutidsarkeologi på något sätt, att pussla ihop en bild av vad som sker och är, av små fragment, precis som arkeologerna pusslar med skärvor, flisor och andra rester.

Bild utan människa, men det var nog inte riktigt sådana bilder jag tänkte på.

Snarare var det en sådan här...   ...vart är de på väg...

Eller möjligen en sådan här...

Fast egentligen vet jag inte.

Det blir nog mer funderingar.

Det var alldeles gult och det bara snurrade
En färgkaskad efter två dagar med nyanser
av brunt och grått

Idag har jag återvänt ill standardinställningar i kameran, efter två dagars frossande i världar fyllda av sepia och grova korn.

Jag kom ut i morse och det bara lyste mot mig, intensiva kaskader av gult. Det var så intensivt att det började snurra framför ögonen.

... och fortare gick det...

Klicka gärna så ni ser hur fort det går.

...fortare...

...och...

... fortare...

Nästan som att titta in i centrifugen.

Men det var ju bara en Forsythia-buske som stod där, precis som alla andra dagar, men var den i sin allra skönaste prakt.

Och bilderna då?

Ja jag snurrade på kameran, märkvärdigare än så var det inte.

"Det gäller att ha den rätta snurren"

Olympus PEN + 17 mm + rörlig handled

Art? Kreativt? Sol och kontraster.
Flashback till felpressad Tri-x?
Men så kom två damer och räddade situationen

Igår hemföll jag åt att fylla kameran med sepia. Idag hittade jag ett ART-läge grovkornig film. På med det och testa.

Det blev inte bara kornigt, det blev också hårda kontraster och urfrätta högdagrar. Jag kände mig tillbakaflyttad till 60-talet, skolans fotoklubb, pressad Tri-x och slarvig kopiering. Men ART? j Nja.

I och för sig var ljuset hårt, så det kanke var en taskig dag att testa. Regnväder och paraply vore nog mer lämpligt.

Lite tog det sig i första tunneln (men jag fick förstås draghjälp...)

Högtsträvande planer?

På hemvägen kom två damer rullande och räddade läget.

Fast egentligen var det de gula hängena som gjorde att jag kopplade om till färg ett tag,

Men sedan passade de så fint i tunneln.

Men i tunnel två blev ljuset så fint, så jag kunde inte låta bli färgen igen.

Men de fick skiljas åt i svart-vitt.

Och sträva vidare var och en hem till sig...

...medan jag gick hem till mig.

Godnatt!

Nämen hoppsan,
man kan ju byta "film" i kameran
och då blev världen sepiafärgad

Ja, det är ju inget ovanligt med en massa konstiga inställningar och "finesser" i digitalkameror, men jag som mest använt dem som en "vanlig" kamera (sådana som börjar bli ovanliga) har inte brytt mig hittills.

Men byta film för att få andra egenskaper och resultat känner jag ju igen (och då tänker jag inte på ISO i första hand), så något liknande ska jag väl våga mig på. Hittills när jag gjort svartvita digitalbilder har jag ju låtit Photoshop ta bort färgen. Så in i menyerna och gräv, och ändra från natural till monoton (kan inte undgå att tycka att det är en dålig svensk översättning), och väl där kunde jag dessutom välja sepia. Vips har jag "sepiafilm" i kameran!

Sedan var det dags för en liten söndagspromenad i omgivningarna.

Nästan folktomt var det, men plötsligt kom någon och vandrade in i bilden.

När Tema-poolen här på fotosidan var ny (finns den kvar?) var temat "Nät" en månad. Då hade väl den här bilden platsat?

Ett hörn.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om närgånget maskrosfoto (i färg) med makro-objektiv. Här har jag gett mig på dem med sepiafärgad vidvinkel.

I fjärran syns en man med hund, En stund senare möttes vi på gångvägen och han stannade då och frågade: "Är det där en E-P1:a?"

Det kunde jag ju inte förneka.  (Det kanske är den nya innefrasen när man möter obekanta människor: Är det där... )

Jag fortsatte min sepia-promenad hemåt och lyfte på kameran när det kom en rad bilar.

Jag tog en bild, men samtidigt hände något magiskt, de saktade in och kom med marginal under hastighetsgränsen. Det visste jag inte, att kameran hade inbyggd farthållare! Undra vad jag ska hitta i den härnäst.

Sepiapromenad med Olympus PEN E-P1 + 17 mm