Varför är människorna så små i mina bilder,
eller varför syns de inte alls?

Det har jag funderat över ibland, när jag tittar på mina bilder:

Varför är människorna så små?

Varför finns det inga människor alls?

 

De tankarna dök också upp i häromdagen när jag gick till jobbet, och när det sker, när tankar dyker upp när jag går eller promenerar, brukar det vara dags. Alltså att försöka formulera tankarna i ord. Om inte annat för att få ur tankarna ur hjärnan så de slipper vilset virra och irra omkring.

På köpet blir jag nog lite visare också. Åtminstone inbillar jag mig det.

Kanske är det människor närvarande även om de inte syns. En bild utan människor visar att människorna är någon annanstans och det ger direkt en undran, var är de? Eller en undran, varför? Frånvaron kanske säger lika mycket som närvaron, i alla fall när frånvaron känns i hela bilden.

Och, om bilderna väcker undran så öppnar det för betraktaren att själv reflektera eller fantisera för att fylla ut tomrummen och därmed fylla bilden med innehåll.

Eller så hoppar man över bilden för den inte väcker något intresse.  Än sen då. Det finns gott om andra bilder.

 

Kanske är det människors avtryck jag försöker fånga, människornas osynliga närvaro är kanske faktiskt synlig.  Indirekt. Inte vet jag. Jag försöker bara förstå. Lite nutidsarkeologi på något sätt, att pussla ihop en bild av vad som sker och är, av små fragment, precis som arkeologerna pusslar med skärvor, flisor och andra rester.

 

Bild utan människa, men det var nog inte riktigt sådana bilder jag tänkte på.

 

 

Snarare var det en sådan här...   ...vart är de på väg...

 

Eller möjligen en sådan här...

 

Fast egentligen vet jag inte.

Det blir nog mer funderingar.