Tyska äventyr 4:
Även om det är vulkanutbrott kan man åka spårvagn!

Sådana här passerar det ganska ofta om man befinner sig i stadens centrum (dvs. om man är i Freiburg). Och de är inte alla röda som på bilden, utan finns i flera färger.

Medan man väntar kan man sitta ner där det finns väntkurer.

För att åka behöver man biljett om man inte har kort och då pular man in en en  lagom mängd mynt i automaten.

Sedan är det bara att åka.

En del vagnar har genomskinlig reklam på fönstren och den måste ju utforskas bildmässigt.

Man kan ju försöka rama in.

Eller låta den bli en del av bilden.

Och när vi kommit till ändhållplatsen,  jag och kameran, klev vi av och vandrade vidare...

... och där satt någon och väntade.

forts....

Och bilderna? Som förut, jag och min PEN.

Tyskt äventyr 3:
Bilder från en promenad

Där dottern bor, nu när hon är i Freiburg alltså, kan man gå ut genom dörren, korsa några gator, gå upp för en rejäl backe och så är man på Schönberg inne i skogen. Skönt.

På vägen passerade vi en gångtunnel.

(Bilderna ska man förstås klicka på. Allt annat är puckat.)

Och i skogen finns det träd.

Men när man går ut ur skogen öppnar sig utsikten.

Man kan även se ut över staden. Det var disigt, ovanligt disigt, och hade inte bilden passerat PhotoShop hade den varit ännu disigare. (Jo jag vet, man ska inte ta utsikter med vidvinkel och absolut inte när det är disigt...)

Disig utsikt över Freiburg, det var nästan så att vi undrade om askmolnet hade lagt sig som ett tak. Och nu hade flyget slutat att gå.

Men gula träd kan man väl få fotografera även om det är disigt?

...eller var det pumpen jag fotograferade?

Under trädet gick det att gå.

Men vi fortsatte ner bland vingårdarna.

Freiburg ligger ju i det hörn av Tyskland som har det varmaste klimatet och staden är omgiven av vingårdar, det är nästan så att staden ligger mitt i en stor vinodling.

Där stod de gamla äppelträden och gapade och bara väntade på att få bli avbildade.

Men det är ju också ett skärpedjupstest, 17 mm och bländare 2,8.

Här står de och skriker åt varandra.

Sedan gick vi ner och handlade och hem och åt. Och kollade vulkannyheter på webben. Jag skulle ju hem om några dar...

...forts

Bilderna tagna med Olympus PEN, 17 mm pannkaka

Tyskt äventyr 2:
Resmål?

Efter en vanlig enkel försening på en timme och stund med en öl på Frankfurts flygplats slutade första delen av det tyska äventyret på järnvägsperrongen. Stationen höll på att byggas om och var till stora delar insvept i genomskinlig plastfolie, som vilken vilken färdigförpackat vara som helst. Road av halvgenomskinliga ytor som jag är, blev det förstås en perrongbild.

Halvgenomskinlig perrongbild. Därutanför syns byggjobbare och flygplatsbyggnader.

Ankomsten till Frankfurt innebar ju att jag nått ett resmål, men ändå bara ett delmål. Ordlekare som jag är fick det mig att dissikera ordet resmål och jag hittade då (minst) tre tolkningar av ordet.  Det första är förstås dit man ska resa, det fysiska målet för resan. Det andra: om man under resan äter något så är det ju ett mål mat under resan; alltså ett resmål.

Men mål kan ju också beskriva ett syfte - kan då inte resmål vara målet med resan och inte bara målet för resan.

Tåget kom i tid och gick i tid och kom fram i tid till resmålet, och när dörrarna öppnades på stationen kunde jag se resmålet framför mig: Min dotter. Hon stod på precis rätt plats, mitt för dörren när tåget stannade. Ett kärt välkomnande. Nej ingen bild, det hade mörknat och resenären var trött och kameran nerpackad.

Det fysiska målet då? Freiburg i Sydligaste Tyskland!

En halvgenomskinlig gardin i södra Tyskland, men framförallt beskriver bilden målet med resan, att träffa min dotter.

Det har blivit morgon och ny dag och vi är på väg ut på sta'n föra att fixa och driva omkring och framförallt umgås.

Kom nu pappa så går vi...

Och när vi gått ett tag blev vi hungriga och studerade menyn...

Det blev krämig grön soppa gjord på färsk sparris, med gott bröd till.

När vi gått ännu mer var det dags för glass. Jag gillar kokos-glass, men de andra två kulorna var också goda.

De som ryker får sitta där ute i kylan.

Och vad hände i Freiburg? Det får vi väl se...

Bilder med Olympus PEN och 17 mm pannkaka,

som för första gången var ute o reste.

Tyskt äventyr 1:
Bara en vanlig försening

Det var en gång i tiden, några dagar innan vulkanaska gjort sitt intrång i vår allmänna begreppsbildning, en flygplats där ett inkommande flygplan blivit en timme försenat, och jag skulle med just det planet.  I väntan på flyget tog jag mig en smörgås med tillhörande dryck och satte mig vid ett fönster, njöt av mackan (den var god), studerade medresenärer och inte minst studerade flygplatspersonalens rörelser på plattan utanför.

Det gjorde även paret bredvid mig, och de satt där så fint och tittade att jag tog upp kameran.

Men det blev bara en rumpa.

För när jag skulle ta bilden reste de sig för att gå.

En något ovanlig bild av väntan på flygplats.

Det var måndag och flygen gick fortfarande som vanligt (utom mitt, som var det enda försenade på Arlanda den morgonen).  Och det var skönt att jag var där.

Varför?

Låt oss backa några dar. På fredagen var jag varm och febrig och allmänt ynklig, och man kunde säkert steka ägg på min panna. I alla fall kändes det så. Ont gjorde det i nacke, muskler och fötter. Och jag frös. Skulle jag verkligen kunna åka iväg på måndagen?

Så blev det lördag. Då låg jag i sängen och skakade, med frossbrytningar och var tröttare än trött. Men på eftermiddagen släpade jag mig iväg på en kort promenad till den närbelägna affären och lyckades inhandla några paket Digestive-kex (som inte finns i Tyskland), och en stor förpackning nyponsoppa (pulver), som inte heller finns där. Allt enligt dotterns önskemål. Nej ingen svensk kaviar, för det finns på IKEA.

Redan förut hade jag inhandlat tre tomma påskägg (små) och svenskt godis, polkagrisar, gelehallon och bilar (världens mest sålda...).  Dottern ville i efterhand förmedla lite svensk påsktradition till dem hon delar lägenhet med.

Sedan blev det söndag, och jag lyckades packa, även om jag inte trodde det i mitt förvirrade tillstånd

Jag kom alltså iväg

Flyget kom och flyget flög och jag damp ner i Frankfurt och efter en maraton-promenad (kändes det i mitt utmattade tillstånd) nådde jag fram till fiket ovanpå järnvägsstationen och tillbringade väntan i sällskap med en tysk törstsläckande öl.

Det fanns fler som väntade.

När korsordet var löst gick han därifrån (men kanske är det en bild av taket som spelar sig i bordet).

Taket fascinerade mig, så det fick bli en bild till.

Eller så är det en bild av ensamheten. Ja, han bara satt där, när jag kom, när jag satt där och när jag gick. Kanske sitter han där än.

Men eftersom det var ett tyskt kafé så satt folk och pratade

Fragment av tre samtal.

Och så småningom var det dags att gå en trappa ner, eller kanske två.

Perrongfoto.

Nu var det eftermiddag och jag skulle vara framme när mörkret höll på att falla...

forts...