En ny gammal stad.

En ny dag. (Ja, ny och ny, vi har ju redan åkt tåg; påskaftonståg.)

En ny stad. (Ja, ny och ny, den är ju från 1100-talet, men ny för oss.)

Nya bilder. (Ja, de är nya,  de har jag aldrig tagit förut.)

Den här t.ex. En typisk bild från östra Tyskland, med helt nytt, nästan nytt, gammalt, återuppbyggt i gammal stil, och ännu ej byggt, men utgrävning pågår och medeltiden ruvar därunder.

Nybyggt i ny stil. Konstmuseum (nej vi hann inte med).

Museet blev värt en bild till, när lämpligt staffage marscherade förbi. Jo, väggarna är halvgenomskinliga !

Dom uppträder visst två och två...

Nej det gör dom inte. Det vänstra paret var tillfälligt. Min mineralintresserade dotter studerar sten.

Röda mattan hade dom lagt ut också, men vi brydde oss inte. Inte just nu, kanske en annan gång...

 I stället hamnade vi på torget, där traditionell, medeltida, flerdagars påskmarknad ägde rum.

Men ljuset var ogint mot fotografen. Dundrande solsken från klar himmel, och ganska så skuggigt i stånden en under de nerböjda tälttaken. Men en läderbild blev det. Vi återvände hit, flera gånger. Inte till lädret, men till toget. Persiskt kaffe. Säckpipor (inte skotska!). Teaterspektakel. Folkliv. Etcetera.

På ett annat torg var det lugnare.

Både rofyllt och lustfyllt för de lekande.

Det går att trivas, även om man inte når ända upp. Kyrkan i bakgrunden återvänder jag nog till. Den har spelat en roll i modern tysk historia.

No comments! Självstudier.

Efter lite promenerande och "bekanta sig med staden" angjorde vi ett kafé.

Soppa satt fint i magarna. Ljuset var skönt och stämningen traditionell, så bilden fick bli tidsenligt svartvit.

Modernare glas och miljö och ungdomligare publik hittade jag vid dessa telefonkiosker.

Och här hittade jag några gamla stofiler, alldeles bleka i ansiktet. 

Undrar vad han till vänster tittar på?

 Kanske på min dotter?

Ja, här syns vi båda i bild.

Olika budskap.

Och modern form, både på hus och gatubelysning.

Slut för idag, tack för idag!

Vad staden heter? Det har jag visst glömt att skriva.

Då får jag väl försöka komma ihåg det i morgon då :)

Dagen går mot sitt slut och blir till en färd in i mörkret, men allting har sin fortsättning.

...forts

Eftermiddag blir det varje dag, och så ock denna dag, så det var dags att tänka på reträtten, men först vände vi oss om och kastade en sista blick på de massiva linjerna och mängden av sten.

Visst var den imponerande...

Väl nere i det lilla samhället Königstein konstaterade vi att ett tåg just gått. Det tog inte så lång tid att konstatera att vi nog var hungriga och inte mycket längre tid att konstatera att vi borde göra något åt det, men lite längre att bestämma oss för var. Jag åt forell (om det nu är samma sak som Forelle). Den var god. Vad dottern åt minns jag ej.

När hungern gått över gick vi ner mot stationen och fångade lite afton-Elbe på vägen.

Aftonen föll och blev till en färd in i mörkret

Världarna blandas i fönstrets gränsyta och det tycker jag är spännande.

Hastiga ögonblick far förbi.

Men på tåget råder lugnet.

Efter kväll kommer natt, och efter natten kommer ny dag och det var dags att lämna Dresden.

Påskafton utanför stationen.

Och snart befann vi oss på tåg igen, med en liten glugg ut mot omvärlden...

... som blev till en ny omvärld...

...och ibland en station.

Det dröjde inte så länge innan vi kommit dit vi skulle, och där var det också påsk.

Och vi drog oss iväg...

...från stationen föt att parkera bagaget på vårt nya natthärbärge.

En ny stad att utforska.

Om vägen är målet, hur är det då att komma fram.
Bara tråkiga vykort?

 Ja, så hade vi då tagit oss upp på berget. Det lilla örnnästet vi sett nere från dalen visade sig vara en riktig bamsing när vi kom upp. Nio och en halv hektar täcker den! Mycket sten, mycket murar och mycket linjer är det. Och fler blir det en solig dag när skuggorna faller.

Jag blev inte riktigt nöjd med den här bilden när jag gjorde i ordning den. Snarare missnöjd. Och då testade jag att göra den svartvit. Och inte vet jag om den blev bättre av det. Jag blev i alla fall inte missnöjdare. (Jo, jag vet att det borde heta mer missnöjd, men det låtsas jag inte veta om.) Jag konstaterade också (än en gång) att för sådana här motiv räcker inte lillkameran riktig till. Och det var nog någonstans där som tanken på tråkiga gamla vykort föddes. Så då bestämde jag mig för att göra tråkiga vykort.

Men värden är ju inte bara svartvit, så jag kan ju inte låta bli att blanda in färg också.

Jag fick med några turistdamer också, mitt i färgen. Eller är det damturister?

Om man nu lyckats ta sig över yttre och inre vallgraven och genom ett antal portar och upp genom den hala branta portgången, så återstår bara den här backen, där försvararna kan stå och kasta ner skräp på en, innan man kommer upp till glasskiosken. Den hade inte bara svartvit glass.

Och ett tråkigt vykort med texten "Königstein am Elbe" (fast ni får själva tänka er texten i ena hörnet med små vita bokstäver), måste väl också finnas med. Den här meningen väckte förresten gamla reminiscenser från den tyska grammatiken till liv. Heter det am Elbe? Är Elbe der, die eller das? "An, auf, hinter, in, neben, über...". Ackusativ och dativ. Hjälp!

Färg igen. Där nere gick vi när vi gick upp.

Titta upp och titta ner. Och allting lutar, för fästningsmurar är inte raka. Var är vattenpasset?

Fönster är ju alltid spännande! Fast jag kanske är fönstermissbrukare. Finns det avvänjningskurer för sådant?

Svarvitt vykort igen. Välj själv text för hörnet av kortet. Vit text förstås.

Samma hörn, annan vinkel, mera färg, mer Elbe.

Stanna där och njut av utsikten och det varma sköna långfredagvädret. Jag och dottern sitter i ett annat hörn och äter matsäck.

http://www.festung-koenigstein.de/museum/de/

Den lilla människan

En ny dag har anlänt, en lång fredag, en solig sådan, med utflykt i blick och högt ställda mål. Vi ska nämligen upp till Königsstein, Tysklands största fästningsanläggning, som tonar högt över Elbe.

Första backen är avklarad och sittande på en liten stubbe släcker Eva-Brita törsten.

Vi vandrar turistvägen uppåt. Fast den riktiga turistvägen är förstås den som kommer från andra hållet och är asfalterad och och bil- och busstrafikerad, och tråkig, så den var inte att tänka på. Det är ju vägen som är målet, men inte när den är asfalterad.

Men vi kunde inte ens hålla oss på stigen så länge till, det såg allt för lockande ut att att bara dra tvärbrant till höger upp mot klipporna.

Det här missar turisterna. Vara turist, trist. 

Mitt berg!

Men nyfikenheten tar över, vad kan det finnas där inne?

Vi fortsatte runt berget på den nerlagda stigen. Vi fick gå helt ensamma. Skönt.

Den här tar sig upp för berget på ett helt annat sätt än vad vi klarade av.

Berget tronade till vänster och til höger, långt där nere, slingrade sig Elbe. Det anses vara vackert här. Det var det.

Dessutom var det skugga på den den här turistfria sidan, så vandringen blev behagligare utan solgasset.

En spricka i berget. Den måste undersökas!

Nä, nu kommer jag inte längre...

Jag kommer ut igen, pappa!

Små människor. Dom är små, dom där uppe. Undrar om vi blir lika små när vi kommer dit?

Men nyckeln var stor. Undrar om det är den vi måste använda för att ta oss in?

Om vi tog oss in? Läs den spännande fortsättningen...

Kommer snart på en blogg nära dig...

Skärtorsdagen går vidare och mörkret faller över staden

Just det, ännu en dag lider mot sitt slut, och vi har efter lite kringvandrande och middagsätande har vi hamnat på Augustsusstrasse där det finns en 102 meter lång muralmålning som föreställer alla Sachsens härskare från 1123 fram till förra sekelskiftet. Dresden var ju Sachsens huvudstad.

Det är en imponerande rad gubbar på väggen. Målningen lär bestå av 24 000 kakelplattor i Meissen-porslin. Och det här är inte en ny bild, bara en delförstoring för att ni ska se bättre.

Och här ännu mer...

August hette dom visst...

Åter till helformat igen. Katolska kyrkan i aftonståt.  Till höger Operahuset och däremellan ett hörn av Zwingern, dit vi nu beger oss.

Zwingern är en imponeranande anläggning både på dagen och natten. Sommarnattsvärme var det och en ensam trumpetare stod där och fyllde luften med musik. Byggnadsverket lär ha kommit till sedan kung August den Starke varit till Versaille och tyckte att även Dresden behövde en plats för fest och ståt. Ståtligt är det i alla fall.

Det var här jag upptäckte att jag fått skräp på linsen, därav de snygga strålarna. Det är alltså ingen vaselineffekt.

Efter nödtorftig rengöring på plats lyckades jag bättre med att fånga månskensstämningen.

Taget med Canon S70, 1 sekund, utan stativ (det fanns stenmurar). Ingen märkvärdig utrustning alltså.  Lättvikt för ficka och resa.

Försöker mig på en vykortsbild i lätt panoramaformat också.

Sen föll mörkret och tröttheten över oss och vi gick hem och sov.

Men en liten trailer inför morgondagen ska vi väl ha. En titt ner i Elbes vatten.

Eftersom jag kan spana in i framtiden så visar jag en bild av tåget vi åkte med. Uppförsbacke och klippfästning blir det.

Vi ses!