Herr Jemand* på fortsatta irrfärder

Jag satt på ett tåg när vi skildes åt i gårdagens blogg. Tåget började rulla och tog sig med täta stopp ut ur storstaden och så småningom dök den gröna lövskogen upp utanför fönstret.

 

 

Tåget fortsatte att stanna här och där för att släppa av folk. Ute var det grönt och fint till påsk. Konduktören klev av och höll uppsikt och när alla hunnit av (och kanske hunnit på) blåste han i sin pipa och vi kunde rulla vidare. 

En snart pipblåsande man i Deutche Bahn-kostymering med den vackert lysande slipsen.

 

Så småningom fick jag inte sitta kvar på tåget. Eller, fick och fick, det hade jag väl fått om jag velat återvända dit jag kommit ifrån. Nu klev jag istället av, och väntade på perrongen mellan två röda tåg, väntande på ett tredje som skulle föra mig vidare.

 

Det fanns fler som väntade.

 

Kanske bäst att kolla tidtabellen.

 

Efter några rundor på perongens gatsten, studium av anslag och skyltar, inspektion av trappor och begrundan över det kvardröjande öststatsförfallet (ja, vad allt gör man inte medan man väntar på tåg, det är ju en del av reseupplevelsen) kom mitt tåg.

 

Då kunde jag gå och sätta mig och beundra den nerlagda kioskens skönhet genom fönstrets inristade klotter.

 

 

Väl på väg, i aftonens tilltagande skymning, framträdde fönsterdekoren i annat ljus.

 

Och när mörkret tilltagit och lamporna tänts gick det att fånga medpassagerarna i fönstret.

Och ännu är jag inte framme...

...lång dags färd mot natt?

Ja, det blev det: Fortsättningen !

 

 

* Jag skrev ju om "Wenn jemand eine Reise tut..." igår. Det gjorde också en av våra stora dagstidningar för många år sedan, och myntade då begreppet Herr Jemand om en man som berättade om sina resor. Så nu vet ni var jag har snott namnet.

Wenn jemand eine Reise tut...

Jag tyckte det gamla tyska citatet kunde vara lämpligt att börja med,  eftersom jag varit ute och rest och då till Tyskland dessutom:

Wenn jemand eine Reise tut
so kann er was erzählen

 

Tvåhundraåriga visdomsord av Mattias Claudius: "När någon gör en resa, så har han något att berätta". Det gäller även mig, i påsktid och nutid, med lillkameran som observatör och berättare.

En resa börjar någonstans, och jag låter min resa börja färggrannt. Som fri berättare har jag ju den underbara möjligheten att börja berättelsen precis var jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Och nu vill jag börja här. Precis här.

Morgonsolen, nja så tidigt var det inte; förmiddagsvårsolen sänder sina ljusa strålar på den vandrande resenärens väg. Färgens skönhet gör vandringen lättare för den som har tid att njuta och låter sig fascineras.

 

Färgskalan ändras längs vandringens väg. Kan man då låta bli att lyfta på kameran och låta även den få njuta?

 

Det finns ju till och med resenärer som har färgmatchat ryggsäcken till omgivningen. Eller är det en kameleont-effekt? 

 

 

Några timmar, en säkerhetskontroll, en  flygresa, en terminalpromenad och en bussresa senare hittade jag nya färger och former.

Arkitekten står för det gröna och T-Mobile för det rosa. Och DB bidrar med de röda inslagen.

 

Här är det en citrus och inte solen som står för det strålande gula medan interiören håller sig klädsamt i bakgrunden som en avlägsen spegelversion av verkligheten.

 

Tittar man neråt så finns det järnväg och tittar man uppåt så finns det järnväg (jo, den vita bron på tvären däruppe under taket, bär på järnvägsspår, men det insåg jag inte förrän jag såg något rött glida ut på bron).

 

 

Nivåerna och nivåskillnaderna inbjuder till motivjakt och letande efter vinklar och perspektiv. Det är roligt att vänta på tåg!

 

 

Men tyvärr hade jag inte eoner av tid att spendera. Jag skulle ju vidare, så jag gick ner i källaren där mitt tåg skulle gå.

Det var fler där nere som stod och njöt av att vänta på tåg...

 

...och tåget kom...

...så det var bara att sätta sig tillrätta.

Och vänta på fortsättningen. Var skulle jag hamna?

Här hamnade jag: Fortsättningen

 

Bilder från:

Arlanda flygplats

Berlin Hauptbahnhof

 

Foto: Canon S70

Vårvärme, vårljus och vårtecken

 

 

Ligger där i gräset och tittar
ser hur våren spirar
det ljust gröna
mot det fjolårsbruna

 

 

I ögonvrån
fångas jag
av det lysande gula

 

 

Den är där
den första lysande
gula krokusen

 

 

Vårtecken fångade på mitt sätt.

 

(Inte lillkameran denna gång, den klarar inte det här)

När skuggorna regerar eller Vårljuset kommer

Ena dagen är det gråmulet och trist ljus, befriat från liv och kontraster...

...men det kom ju en buss i alla fall och satte liv i bilden.

 

Om aftonen när jag kom hem hade molnen dragit, och kvällssolen fick sin chans att måla världen.

 

Nästa dag hade skuggspelen tagit över och livade upp med sina konstfärdiga figurer.

 

 

Mönstren blir spännande när morgonfrosten träffas av de första strålarna.

 

 

Genom minsta springa letar sig morgonstrålarna fram.

 

 

 

Och hur mycket livfullare blev inte tunneln nu?

 

 

Eller till och med dramatisk...

 

Länge leve ljuset!

 

Vårljus

Mitt numera lite sporadiska, men fortfarande spontana bloggande fick sig ett återfall idag, delvis för att mitt numera lite sporadiska, men fortfarande spontana fotograferande fick sig ett återfall igår och idag, den siste och den förste. Det var nog vårljuset jag inte kunde motså.

En fågelbild. Ska man inte fota fåglar med vidvinkel?

 

Men även om vårljuset bryter fram, skänker sina skuggor åt fotografen och förgyller livet så finns resterna kvar av den tid som flytt...

Ett äreminne över snön. Jo, det är snö. Inte så ren kanske, men snö.

 

Lite renare är dock den sista resten vid dungen, nu så ljus och fin i kontrast till det tidigare dunklet.

 

 

Och med våren och ljuset så kommer dom och ökar i antal. Vilka då? Ja det kan vara mycket det så här års. En del sitter i träden och låter, andra sticker upp ur marken, men också de här verkar föröka sig när is, halka och mörka mornar är borta.

I tunnlarna finns dom...

 

Strävar uppför gör dom...

 

...och vid vattenpölen hittar man dem. I morgonljuset.

 

Men i skuggan uppe på höjden har morgonfrosten ännu inte släppt...

...utan is och löv ger ett motiv.

 

Om aftonen på väg hem sänker sig sakta skymninge och lugnet över nejden och i pölen kan vi ana världsaltets vidd.

 

 

Slutar med en tunnelbild:

Vadå, ska man inte fota månen heller med vidvinkel?

 

Trevligt vårljus på er!