Vårljus
Mitt numera lite sporadiska, men fortfarande spontana bloggande fick sig ett återfall idag, delvis för att mitt numera lite sporadiska, men fortfarande spontana fotograferande fick sig ett återfall igår och idag, den siste och den förste. Det var nog vårljuset jag inte kunde motså.
En fågelbild. Ska man inte fota fåglar med vidvinkel?
Men även om vårljuset bryter fram, skänker sina skuggor åt fotografen och förgyller livet så finns resterna kvar av den tid som flytt...
Ett äreminne över snön. Jo, det är snö. Inte så ren kanske, men snö.
Lite renare är dock den sista resten vid dungen, nu så ljus och fin i kontrast till det tidigare dunklet.
Och med våren och ljuset så kommer dom och ökar i antal. Vilka då? Ja det kan vara mycket det så här års. En del sitter i träden och låter, andra sticker upp ur marken, men också de här verkar föröka sig när is, halka och mörka mornar är borta.
I tunnlarna finns dom...
Strävar uppför gör dom...
...och vid vattenpölen hittar man dem. I morgonljuset.
Men i skuggan uppe på höjden har morgonfrosten ännu inte släppt...
...utan is och löv ger ett motiv.
Om aftonen på väg hem sänker sig sakta skymninge och lugnet över nejden och i pölen kan vi ana världsaltets vidd.
Slutar med en tunnelbild:
Vadå, ska man inte fota månen heller med vidvinkel?
Trevligt vårljus på er!
Jag fastnade stenhårt för den första, "fågelbilden". Välsorterade färger och lättfattlig geometri tycker en kvällstrött hjärna om. Men de andra är sköna de också.
Ha det gott! /Thomas
Däremot är det ingen slump att kameran är med, eller att jag tar en bild. Saker händer hela tiden, det gäller bara att se. Yrvaken, ja det känner jag mig ibland, som ett förvirrat småbarn som sturögt förvånat tittar på världen.
Storögt förstås. Men jag tyckte sturögt lät så bra, så det får stå kvar.