En Forsyte-saga?
Eller bara vilse i forsytian

Jag ser den när jag går ut genom ytterdörren. Det kan jag inte undgå att göra, den är stor och lysande gul just nu. Jag gick fram till den idag, studerade den, sögs in i den och försvann in i det gula...

Jag låter bilderna berätta.

Våren är visst här

Iakttog våren idag, på baksidan av huset där jag bor, i vårsolens sken. Sol och vår alltså, nej det var visst något annat...

Återvänder så att säga till vardagens betraktelser efter min bloggutflykt till Tyskland.

Plommonblommor. Kanske blir det plommon också. Men inte än.

Nere på marken anas något i gräset.

Jag smyger mig långsamt närmare genom grässtrådsdjungeln, och där står den...

En ensam liten Scilla.

Jag kryper vidare bland strån och ljusfläckar och jagar.

Inte färdig ännu. Undrar om jag kan hitta en polare som kommit längre i utvecklingen?

 Jo, kanske.

Fångsten blev en blek liten försynt viol.

Övergick sedan till ett ovanifrån-perspektiv

Vårfärger.

Och slutar med en kvarvarande fjolårsskönhet.

Skön Valborg på er alla!

Varning för historia.

Historien finns alltid med oss, kring oss och bakom oss, i tid och rum. Det var särskilt tydligt under den dryga vecka vi var tillsammans i Tyskland, delvis beroende på valet av städer vi bodde i, Dresden och Leipzig har båda en rik historia men också en omtumlande nutidshistoria. Och det är klart, att det blev tydligt berodde också på att vi drogs till detta.

Utformad som varningstexten på cigarettpaketen har man utfärdat en varning om vådan av historia:

Historia kan leda till insikter och förorsaka medvetenhet.

Skylten står utanför Nutidshistoriskt Forum i Leipzig som berättar och påminner om oppostion, motstånd och civilkurrage i forna DDR, mot bakgrunden av Tysklands delning. Det krävdes tre besök (eller blev det fyra?)  innan vi var färdiga med det museet. Vi behövde paus mellan alla intryck. Dels alla fakta, men också alla känslor som förmedlades. Som dottern upprört konstaterade: "Hur kan man bara komma på en sådan idé som att låsa in ett helt folk".

Men det fanns annan historia också. I gatan hittade jag den här anvisningen.

Stå med fötterna här så kan du du ta en bra bild av Bach-museet.

Pyttsan heller!

Byggnadsställningar, plank och skynken. Det var nog inte så dom hade tänkt sig det.

Mer historia. Vi tog spårvagnen ut hit. Fast egentligen fotograferade jag guldfisken.

Völkerschlachtdenkmal - till minnet av den stora folk-slakten. Det tyska uttrycket är mer rakt på sak än det svenska fältslag. Det tyska ordet schlacht kan översättas med både slag och slakt. Och det är väl det krig handlar om, att folk blir slaktade.

Det handlar om det stora slag som på engelska heter Battle of Nations och i svenska historieböcker brukar benämnas  slaget vid Leipzig, 1813.

Det är en imponerande stenkoloss, man byggt.

Men det intressanta fanns i museet.

Forum 1813.

Intrycken var många.

Tidsåldrarna blandades.

Han till höger är Napoleon själv.

Och det här är bara ett hörn av det stora panoramat man byggt upp över ett av slagen (man höll ju på i fyra dagar)

Efter all denna historia behövdes också lite lättsam avkoppling, så vi återvände till marknadstorget.

På scenen var musik- och teaterspektaklet i full gång.

Pipare och trummare.

Och när det skymde kom elden fram.

Sedan sänkte sig mörkret över staden..

...och mörka figurer passerade

Dagen efter var det dags för hemresa. Det får symboliseras av den stora banhallen vid Leipzigs Hauptbahnhof, som lär vara Europas största.

Tåg till Berlin och flyg hem och så var det slut på resan och därmed även denna följetong.

På resa med Baudolino

En bok är inte fel att ha med sig på resa. Den kan fylla ut en del av de stunder av tomrum som kan uppstå när man färdas och när man väntar. Eller när läslusten blir för akut.

På tåg t.ex.

Eller när man hittat en skön läsplats

Varför inte som en skön stund efter maten

Och på kaféet, som tilltugg till soppan

Eller på samma kafé, en annan dag, med tårta till.

Och varför inte på ett sådant där fiffigt fällbart tyskt P-lås, som gör att ingen kan sno den tomma platsen.

Kanske i väntan på spårvagnen.

Och förstås: på en monumental plats.

Medverkande:

Eva-Brita, min dotter

Baudolino, roman av Umberto Eco

Canon S70, kompaktkamera

Intryck från en dag...

När man vaknade på morgonen och gick till duschen såg man inte mycket av staden utanför. Möjligen lite, lite i de små gliporna.

Från det lilla köket där vi beredde vår frukost såg man lite mer, men någon höjdarutsikt var det inte.

Spårvagnsspår fanns det i alla fall att titta på. En liten del av Leipzigs spårvägsnät. (Sådär, nu har jag avslöjat staden)

Vårgrönt var det i parken, där jag satte mig för att vila min fot (nej, den är fortfarande int bra).

Jag gick ut och satte mig ivårsolen, medan dottern var kvar inne på museet. Att stå blev i längden jobbigt för foten.  Dessutom är min tyska inte lika välutvecklad som hennes, så det blev i längden påfrestande att läsa. Dessutom gör min ålder att delar av nutidshitorien som är främmande och spännande för henne är mer bekant för mig, och hon lägger därför mer tid på bakgrundinformationen. Roligt att se hennes kunskapstörst.

Museet, ja. Det var inrymt i den byggnad i Leipzig, där Stasi huserade och handlade också om Stasi och dess verksamhet. Fascinerande med alla dokument, men också skrämmande med den totalt genomorganiserade verksamheten. In i minsta detalj.

För att vila kropp och själ lutade jag huvudet bakåt, tittade uppåt och njöt av våren.

Fynden i parken kanske berodde på det var söndag förmiddag (Påskdagen till och med).

Efter museet och en välbehövlig macka sökte vi oss tillbaks till det traditionella kaféet och njöt.

Och sitter man vid ett kafé-fönster kan man studera folklivet utanför (inklusive speglingar).

Sedan lite förstrött strövande i staden

Spontan konsert.

Redan tidigt byggde man i Leipzigs gamla marknadskvarter hus med övertäckta passager och gångar.

Somliga strövar fortare än andra. 

Försök inte gömma dig. Jag ser dig!

Olika sekelskiften ser olika runda gathörn födas.

 Nikolaikyrkan - öppen för alla.

Kyrkan spelade en framträdande roll inför murens fall 1989

Här samlades folk inför de tysta måndagsmarscherna som var en upptakt till den fredliga revolutionen. Och skarorna blev med tiden större och större.

Det här trädet växer i ett av kyrkans hörn och det kändes som en fin symbol för det tysta men starka motståndet. Tidens kraft rår ingen på.

Ett annat av kyrkans hörn

 Även där det är som mörkast finns det en stråle av ljus.