Intryck från en dag...

När man vaknade på morgonen och gick till duschen såg man inte mycket av staden utanför. Möjligen lite, lite i de små gliporna.

Från det lilla köket där vi beredde vår frukost såg man lite mer, men någon höjdarutsikt var det inte.

Spårvagnsspår fanns det i alla fall att titta på. En liten del av Leipzigs spårvägsnät. (Sådär, nu har jag avslöjat staden)

Vårgrönt var det i parken, där jag satte mig för att vila min fot (nej, den är fortfarande int bra).

Jag gick ut och satte mig ivårsolen, medan dottern var kvar inne på museet. Att stå blev i längden jobbigt för foten.  Dessutom är min tyska inte lika välutvecklad som hennes, så det blev i längden påfrestande att läsa. Dessutom gör min ålder att delar av nutidshitorien som är främmande och spännande för henne är mer bekant för mig, och hon lägger därför mer tid på bakgrundinformationen. Roligt att se hennes kunskapstörst.

Museet, ja. Det var inrymt i den byggnad i Leipzig, där Stasi huserade och handlade också om Stasi och dess verksamhet. Fascinerande med alla dokument, men också skrämmande med den totalt genomorganiserade verksamheten. In i minsta detalj.

För att vila kropp och själ lutade jag huvudet bakåt, tittade uppåt och njöt av våren.

Fynden i parken kanske berodde på det var söndag förmiddag (Påskdagen till och med).

Efter museet och en välbehövlig macka sökte vi oss tillbaks till det traditionella kaféet och njöt.

Och sitter man vid ett kafé-fönster kan man studera folklivet utanför (inklusive speglingar).

Sedan lite förstrött strövande i staden

Spontan konsert.

Redan tidigt byggde man i Leipzigs gamla marknadskvarter hus med övertäckta passager och gångar.

Somliga strövar fortare än andra. 

Försök inte gömma dig. Jag ser dig!

Olika sekelskiften ser olika runda gathörn födas.

 Nikolaikyrkan - öppen för alla.

Kyrkan spelade en framträdande roll inför murens fall 1989

Här samlades folk inför de tysta måndagsmarscherna som var en upptakt till den fredliga revolutionen. Och skarorna blev med tiden större och större.

Det här trädet växer i ett av kyrkans hörn och det kändes som en fin symbol för det tysta men starka motståndet. Tidens kraft rår ingen på.

Ett annat av kyrkans hörn

 Även där det är som mörkast finns det en stråle av ljus.